Tina och Vore i Ali Abbasis «Gräns» (TriArt)

I extasens queera Gränsland

«Trots att de bäby-topiska tendenserna förföljer scenen, finns det queera arvet också där. Samma extas som ledde till barnets tillblivelse lösgjorde också Tina från en livslång assimilering.»

Fanny Wendt Höjer slits mellan makalösa rus och vardagens regler och rutiner i Ali Abbasis film «Gräns».



I en sexscen i en skogsglänta når de två huvudpersonerna i filmen Gräns extas. Men vid en närmare titt är scenen fylld av mer än häftiga orgasmer.

Sökandet efter extasen har genom historien ofta förpassats till underjorden, sedd av det respektabla samhället som något frossande syndigt. Varför är det så? Vad finns i extasen? Det undersöker queerteoretikern José Esteban Muñoz som i sin Cruising utopia hävdar att extasen rymmer någonting som på ett queert sätt kanske kan kallas utopiskt.

Muñoz menar att det i extasens rus finns en sorts glimtar från, eller löften om, en omformulering av världens tid och rum som vi känner dem. På så vis är glimtarna utopiska. För Muñoz är det utopiska en vardagens praktik, någonting som händer i gnistrande, oväntade ögonblick och som utlovar att det förutsägbara inte är det enda möjliga. I extasen kan vi skymta någonting annat.

Men vi är inte queera, inte än och inte här. Queerhet för Muñoz är snarare än en identitet en potential, ett löfte om en annan ordning. Bland annat i extasen kan vi ana queerhetens horisont. Det betyder inte att extasen leder oss till en hallucinerad plats bortkopplad från kroppens och världens verklighet. Snarare visar glimtarna att det är just den här världen, just den här kroppen, som kan spricka upp och rymma också någonting annat. Hur kan detta se ut? Jag hittade en sådan utopisk glimt i Gräns.

BORDER_by_Ali_Abassi_Still1Meta_Spark_and_Karnfilm_2018.jpg

I Gräns följer vi Tina, som jobbar som tullkontrollant vid färjan som korsar gränsen mellan Sverige och Finland. Hon gör sitt jobb bättre än någon annan, tack vare en förmåga att lukta sig till känslor. En dag på gränsen möter hon Vore och ett oförklarligt band uppstår mellan dem. Men så antyder ju också redan hans namn en förhandling med vilja och möjlighet: för Tina förkroppsligar han konjunktivet. Förbindelsen mellan de två klargörs först efter att de har utvecklat en relation, som kulminerar i en skälvande sexscen.

Efter ovälkomna närmanden från Tinas sliskiga sambo Patrik har vi förstått att hennes sexuella erfarenheter hittills varit smärtsamma. Hon har internaliserat vad hon fått höra från föräldrar och sjukvård: det är fel på henne (vagt förklarat som «kromosomförändringar»). I eller genom åtrån för Vore väcks en ny sorts lust i Tina, läcker ur henne. Gråtandes, dreglandes, grymtandes bit-kysser Tina och Vore varandra tills en penis växer fram mellan Tinas ben. Snabbt och hårt börjar hon penetrera Vore, följt av ett gemensamt vrål av njutning.

En klassisk transfeministisk läsning av scenen avslöjar hur biopolitisk kontroll, eller normativa idéer om kropp/identitet/sexualitet, har censurerat Tinas möjliga sätt att vilja och vara. Viktigare än frågor om vilka genitalier som kan koda vilken typ av sexuellt beteende är att scenen utlovar en omöjlig kropps möjlighet. Tina visste inte att det gick att känna på det sätt som uppstod under sexet: det gick inte att begära så tidigare. Utan en tillgänglig berättelse om sådan lust var den omöjlig att föreställa sig, och därför omöjlig att känna. Men i affektens häftiga utbrott verkar begärets ramar kunna omformuleras. Och tillsammans med ett annat sätt att knulla uppenbarar sig ett annat sätt att vara i – och göra i – världen. Det är inte bara en ny typ av begär som spränger genom scenens sexuella laddning, utan också ett förkroppsligande som Tina inte visste fanns/som inte fanns före affektens oförutsägbara omstörtning.

Efter sexet, när de ligger i varandras armar under träden, frågar Tina «Vem är jag?». Frågan tycks understryka stundens transformativa potential. Kropp och jag framstår som sammanbundna, men böjliga. I introduktionen till Fred Moten och Stefano Harneys banbrytande bok The Undercommons skriver queerteoretiker Jack Halberstam:

For Fred Moten and Stefano Harney, we must make common cause with those desires and (non) positions that seem crazy and unimaginable: we must, on behalf of this alignment, refuse that which was first refused to us and in this refusal reshape desire, reorient hope, reimagine possibility and do so separate from the fantasies nestled into rights and respectability.

Efter ett liv av assimilering lösgörs plötsligt en helt ny uppsättning drömmar och begär i Tina, och hennes fråga tyder på en längtan att omformulera jag och kropp såväl som åtrå och hopp. Knappast anständig i borgerliga mått, bryter sexscenen upp världens (o)möjligheter. Michel Foucault skrev en gång att om homosexualitet är subversivt är det som ett sätt att leva, snarare än som ett sätt att ha sex på. I tider där hbtqi+-rättigheter används för att rättfärdiga rasism och hypernationalism (tänk Gays for Trump) är denna anmärkning lika viktig som någonsin. Men när jag ser Gräns tycks det mig ändå att queert eller gränslöst eller skandalöst sex ibland är radikalt i sin egen, extatiska rätt.

BORDER_by_Ali_Abassi_Still16Meta_Spark&Karnfilm_AB_2018.jpg

Vore svarar på Tinas fråga att «du är troll. Precis som jag». I en svidande kritik av nationalstatens historiska och pågående våld följer en berättelse om art-förföljelse, vetenskapliga experiment och medicinsk reglering så som svansklippningspraktiker. Precis som Tina har Vore ett ärr vid svanskotan. Han lever med andra troll i Finlands skogar och vill ta Tina dit. «Vårt liv är inget enkelt liv», säger han till henne, och hon svarar, «Men det kan vara vackert». Den utopiska frågan som Vore insinuerar blir här som tydligast: Vore världen vackrare?

Utopia i västerländsk idétradition berör allt som oftast frågan om kroppen. Ytterst en fråga om hur vi ska leva, hamnar kroppens position och görande nästan alltid i centrum för utopiskt planerande. Men hur kan vi styra kroppars befrielse utan att själva göra oss skyldiga till biopolitisk kontroll? Hur lämnas drömmar öppna för fortsättning? Feministiska teoretikern Elizabeth Gross har kritiserat idéen om ett färdigformulerat, perfekt samhälle, eftersom ett sådant oundvikligen stänger ner «framtidens framtid». Kanske är tanken om utopin som icke-plats (ja, jag vet att det är sant bokstavligt, men om vi rör oss bortom det bokstavliga, mot det ännu icke-formulerade?) som bäst en hägring vars yttersta politiska potential är att avslöja verklighetens skavanker. Då lockas jag mer av Muñoz vardagsutopier, de glimtar av «där och då› – det queera, till exempel – som går att bryta ut ur här:et och nu:et. Muñoz utopi iscensätts i ett töjbart tidsrum, förankrat i kroppens verklighet, med riktning mot drömmens pågående förverkligande. Sexscenen i Gräns understryker vikten av att inte låta det utopiska tänkandet vandra för långt bort ifrån det förkroppsligande varat/görat i världen. För hur skulle Tina kunna planera för ett perfekt sätt att vara som hon inte kunde föreställa sig, som möjliggjordes endast genom affektens oförutsägbarhet?

Också i samtida queerteori är frågan om framtiden ställd på sin spets. Lee Edelman kräver «No future» och vill lämna vad han kallar «barnets fascistiska sekt» till fördel för queera temporaliteter. Skarpt och vitsigt slår Edelman medelklassens reproduktionsideal ur balans och vill avskaffa den framtid som symboliseras av en nyfödds oskyldiga ansikte. Men Muñoz påpekar att framtidens barn tenderar att vara rika, vita barn. Rasifierade ungdomar spås alltför ofta en för tidig död eller inspärrning: inte nödvändigtvis medelklassigt kärnfamiljsliv. För att kunna avsäga sig framtiden måste man redan ta den för given, menar Muñoz, och vill i stället tänka sig att en annan tid kan komma att bli ett «not-yet, where queers youths of colors actually get to grow up». Extasen kanske inte ensam framkallar detta inte-ännu, men kanske kan den föra oss lite närmare.

Om vi följer extasens etymologi hamnar vi i ett «bortryckande från ett läge». Men kan läget som extasen rycker oss bort ifrån vara världen själv? Det vill säga, kan det vara ett politiskt läge? Genom extasen i Gräns sexscen verkar det så: ett möjligt sätt att tänka denna ännu-inte-värld är genom kroppen som är här. Det är också i den meningen som vi kan finna ett kollektivt projekt även i individens sexliv. Om gester repeteras med variation genom tid och kroppar blir till genom att härma historiens rörelser, är det tack vare tidigare kroppars språk som vi kan formulera någonting nytt. 

Tyvärr förlorar den queera, extatiska temporaliteten i sexscenen något av sin radikalitet mot filmens slut. Tina får reda på Vores extrema metoder i sin kamp för trollrättvisa; han snor och säljer bortbytingar. Besviken på Vore och sviken av människorna, de som hela hennes liv har ljugit om hennes ursprung, återvänder Tina ensam till sin stuga i skogen. Hon verkar vara utan hopp att älska någon av någon art någonsin igen. Men så står det en träbox på hennes tröskel, och i boxen: en trollbäbis. Hennes bäbis, född och skickad av Vore. Plötslig, soft pianomusik ackompanjerar filmens sista, smäktande ögonblick när Tina plockar upp sin nyfödda och ler. Scenen kunde nästan vara tagen ur den reklamfilm som EU släppte inför EU-valet 2019. I klippet, som heter «Choose your future», föder kvinna efter kvinna efter kvinna i heterosexuell tvåsamhet. En sista bild visar en nyfödds vädjande blick och vi uppmanas att «choose the Europe you want me to grow up in». För mindre kan man bli övertygad om att bäbisens ansikte är fascistiskt. Sista bilderna i Gräns skulle kunna vara en förlängning på reklamfilmen, när berättelsen rundas av med en inzoomning på trollbarnets blänkande ögon. Eftersom vi kopplar resultatet bäbis till händelsen sex, blir det vilda begärets egna, queera temporalitet plötsligt underordnat ett större syfte som följer en reproduktionell (heterosexuell) tidslinje. 

Samtidigt finns det kanske viss reproduktion som följer en annan ordning, en sorts upprepning med variation. För nog finns det queera arv också? Någonting queert skaver inom reproduktionens ideologi, någonting som har att göra med alternativen som alltid kommer med repetition-över-tid. Kanske är heterosexuell tid linjär och ordnad efter förutsägbarhet (barn – sökande ungdom – reproducerande vuxen), men den kan inte helt skriva över queerhetens potential att slita sönder och slita fri. En sorts bristning i tidslinjen kan förstås i mutationen inom just den här reproduktionen, där det nyfödda trollet med all sannolikhet kommer att få behålla sin svans. Trots att de bäby-topiska tendenserna förföljer scenen, finns det queera arvet också där. Samma extas som ledde till barnets tillblivelse lösgjorde också Tina från en livslång assimilering. Det är samma extas som kommer försäkra sig om att historier om statligt våld inte kommer att passera lika brutalt genom Tina till just denna unga svansbärare.

Av Fanny Wendt Höjer 13 dec. 2019