Ur Céline Sciammas «Porträtt av en ung kvinna i brand» © Folkets Bio

Filmare som brinner för konsten

«Att placera filmen i dåtid tillät mig att vara väldigt öppen, och kanske att vara ännu mer fri. [...] Den största fördelen var att jag inte kände någon rädsla för att göra filmen väldigt vacker.»

Den mångsidiga filmskaparen Céline Sciamma har gjort sitt första kostymdrama, kritikerhyllade «Porträtt av en ung kvinna i brand».



Céline Sciamma står bakom en av årets mest kritikerhyllade filmer – kostym- och konstnärsdramat Porträtt av en ung kvinna i brand. Manuspriset i Cannes i våras och nyligen Golden Globe-nominerad i kategorin för bästa utländska film. En film om att se och att bli sedd, om att rätta in sig i ledet eller bryta sig loss, om konventioner och avvikelser – om den mångfacetterade relationen mellan två passionerade unga kvinnor en tid före franska revolutionen.

celine-sciamma-c-claire-mathon.jpg

I november tilldelades Sciamma – som första kvinnliga regissör – Visionary Award på Stockholm filmfestival. Det är i samband med det vi möts, på ett högt beläget hotellrum. Hon släcker sin American Spirit och kommer in från terrassen. Det är första gången jag intervjuar Sciamma, men vi har mötts ett par gånger tidigare, senast i samband med hennes förra film, Girlhood, om unga starka kvinnor som kämpar för frigörelse i Paris förorter.

Sedan den vackra debuten med Naissance des pieuvres 2006 – om sexuellt uppvaknande hos några unga tjejer – har fransyskan gjort fyra egna filmer. 2011 kom Tomboy, hennes likaså lyhörda skildring om sexualitet och identitet bland unga som blev en stor succé bland kritiker och publik världen över. Men hennes prestationer stannar inte där. Sciamma står även bakom manuset till en av decenniets främsta animationer, Claude Barras Mitt liv som Zucchini, oscarnominerad 2017. Hon har samarbetat med ytterligare ett par namnkunniga regissörer, däribland André Téchiné och Pascale Ferran. Och hon har dessutom varit medförfattare till den framgångsrika franska tv-serien Gengångare (2012).

Utöver denna meritlista har Sciamma länge varit en aktivistisk filmare, som engagerat sig i olika frågor, fört sin egen och andras talan. Sedan 2015 har hon delat på ordförandeskapet för SRF, ett av Frankrikes två regissörsförbund, varmed hennes röst blivit än mer tongivande.

Céline Sciamma är mångsidig med andra ord. Modern. Med Porträtt av en ung kvinna i brand har hon även gjort sitt första kostymdrama. Det är därför det tagit så lång tid sedan förra filmen, berättar hon, fem år. Och även om budgeten är hennes klart högsta hittills, menar hon att den varit liten i förhållande till epokfilm generellt.

Sciamma pratar om ett lustfyllt och passionerat researcharbete, fyllt också med sorgliga insikter, om de många kvinnliga konstnärer som förpassats till glömska genom decennierna, och som annars skulle kunna ha tjänat som inspiration för eftervärlden. Ett av regissörens uttalades syften med filmen är att tala om dessa kvinnor, varför hon fann det mest lämpligt att skapa helt fiktiva gestalter.

«Det finns så många saker jag lärt mig om det historiska som jag tidigare varit omedveten om», säger Céline Sciamma. «Ändå var min viktigaste ambition med filmen väldigt samtida. Det fanns ingen särskilt vördnad för det förflutna, utan snarare en vilja att vara radikal i förhållande till det som är nu. Film är en alltid en rekonstruktion, det handlar om att bygga en värld från scratch. Och grundfrågan förblir densamma: vilken idévärld och vilka fantasier använder vi för att nå fram till berättelsens sanning. Att placera filmen i dåtid tillät mig att vara väldigt öppen, och kanske att vara ännu mer fri.»

På vilket sätt?

«Den största fördelen var att jag inte kände någon rädsla för att göra filmen väldigt vacker, till exempel att lägga stor vikt vid ljuset, på ett sätt som man kanske inte alltid gör annars. Och även att kunna göra filmen modigare.»

Du är en mångsidig filmare, som växlar mellan olika genrer och miljöer – även om tematiken ofta går igen – och mellan olika samarbetspartners. Är det ett behov av variation som du har?

«Jag tror det, jag vill pröva nya saker. Att göra film ska vara kul. För att lusten och viljan ska infinna sig måste det vara något nytt, eller något mystiskt eller outforskat, en hemlighet, och något som kräver tankearbete. Att skriva för andra regissörer tvingar en att ställa sig nya frågor, men svaret måste ändå alltid komma från dig själv.»

Vad innebär det att vara visionär?

«Jag har alltid varit besatt av det samtida. Jag tror det handlar om att vara ödmjuk, för mig handlar det inte om att vara visionär under de kommande tjugo åren, när allt förändrar sig så fort som i dag. Det är viktigt att vara både motståndskraftig och samtidigt upptäckande. Vi måste älska mer. Om vi inte älskar i själva nuet, i alla fall någonting i det samtida, då tror jag det är svårt att känna lust för filmen.»

Vilken är din viktigaste inspirationskälla?

«I ett första skede tror jag att det var själva filmen som gjorde att jag ville göra film. Nu är det annorlunda, inte för att jag inte älskar film, men för att det är olika faser i livet. Egentligen finns det inga regler, man måste vara öppen för nya intryck, tillåta sig att vara eklektisk. När jag träffar studenter på filmskolor så är mitt råd att vara entusiastisk, superentusiastisk, för film är ett så svårt jobb, som kräver så mycket.»

«Litteratur och musik kan hända med en enda person i rummet, så de kan var mer radikala och ge plats för fler röster, medan filmen är en väldigt borgerlig industri som kostar så mycket pengar. Därför är det viktigt att läsa böcker och lyssna på musik, inte för att deras industrier är mer inkluderande utan för att det är lättare att överraskas av dem. En person kan på egen hand ha och uttrycka nya idéer. Därför fäster jag stor uppmärksamhet vid litteratur och musik.»

Apropå musiken, som var så framträdande i Girlhood, så förekommer ingen musik i Porträtt av en ung kvinna i brand, utom vid två tillfällen då den tar sig in berättelsen. Så även om musiken har en viktig roll även här så det finns ingen pålagd musik, var det bestämt från början?

«Ja, jag skrev in det redan i manuset, eftersom man lätt förväntar sig musik annars, särskilt i kärleksfilmer där känslan ofta är musikalisk. Jag ville frångå det. Att göra en film utan musik tvingar en att vara besatt vid rytmen, att få det att låta på andra sätt, genom kroppens och kamerans rörelser.»

portrait-of-a-lady-on-fire-5clilies-films.jpg

I filmen spelar Adèle Haenel, tongivande redan i Sciammas debut och tidigare även regissörens partner, en av två huvudroller, den unga instängda kvinnan som får sitt porträtt målat utan att först veta om det, och som på köpet lär sig olika saker om livet, bland annat musiken just.

När kom Adèle Haenel in i bilden?

«Filmen är skriven helt med henne i åtanke, men hon deltog inte i manusprocessen. En stor del av arbetet gick ut på att modellera sidor av henne som var kända sedan tidigare, och att framhäva nya sidor som åskådaren kanske inte sett förut.»

Vid tiden för intervjun har det bara gått ett par dagar sedan Adèle Haenel gått ut i fransk press med anklagelser om sexuella trakasserier riktade mot den regissör som hon jobbade med som 13-åring. Haenels medverkan i ett tv-program har på kort tid mötts med stor entusiasm. Inte främst för att hon hängt ut en enskild gärningsman, utan för att hon försökt få till stånd ett samtal om ett helt medskyldigt samhällssystem som måste förändras.

Hur känner du för reaktionerna?

«Jag är överväldigad över den respons hon har fått. Miljön är i alla fall lite enklare nu, det är fler som lyssnar och därmed också fler som vågar tala, om det de själva utsatts för men också i solidaritet med andra. Men det är för tidigt att säga vad som kommer att hända på sikt.»

Céline Sciamma leder in samtalet på det mer filmpolitiska.

«Fransk film är viktig för många. Det är en starkt subventionerad verksamhet, men också en industri som genererar mycket tillbaka till folket. 50 debuter varje år fördelat på 250 långfilmer, varav siffran för kvinnliga regissörer länge legat stadigt på 25%. Med det är vi bland de bästa i världen, men det måste förstås bli bättre. Vi har ett vackert och genomtänkt system, så det viktiga är: hur kan vi bevara och samtidigt utveckla det?»

Blir det aldrig en börda att som filmare «stå på barrikaden» och strida för andras rättigheter?

«Haha, konstnärskapet och mitt politiska engagemang går hand i hand. Det kan vara deprimerande att försjunka för mycket i olika problem, men det står inte i opposition till att också vara kreativ. Dessutom är det mindre ensamt i dag, eftersom det sker en utveckling. Film är en kollektiv konstart, man måste våga ta del av saker, engagera sig och ständigt vara i dialog.»

Av Jon Asp 13 dec. 2019