Erika Bók ur «Turinhästen» (Cinema Guild)

10-talets 20 bästa enligt POV

Åtta POV-skribenter väljer tre favoritfilmer från 10-talet. Totalt 24 motiveringar – på en lista som rymmer 20 olika titlar.



Lisa Langseth

Gräns (Ali Abbasi, 2018)

Modigt och kompromisslöst genomfört av en av våra mest spännande regissörer. Och med en fullkomligt briljant Eva Melander i en oförglömlig rollprestation.

Nymphomaniac (Lars von Trier, 2013)

Årtiondets fulaste, vackraste, dummaste och klokaste film om frihetens dilemman. Filmen pendlar hela tiden mellan mästerverk och kalkon i ett vilt försök att göra sig fri från alla estetiska och moraliska regler – och resultatet blir därför fullkomligt älskvärt. 

polisse.jpg

Polis (Maïwenn, 2011)

Den franska regissören blandar här humor och allvar på ett sätt som till en början känns omöjligt men så plötsligt inser man att man faktiskt gråter och skrattar på samma gång. Polis – eller Polisse som den nog är mer känd som – är en både underbar och fruktansvärd skildring av vår tid och om de som viger sitt liv åt att försöka rensa upp bland det vi andra inte orkar se.


Hynek Pallas

Moonlight (Barry Jenkins, 2016)

Viktlöst poetisk neorealism om att växa upp som utblottad, svart och homosexuell i Miamis hårdaste kvarter. Som att se Ken Loach, James Baldwin och Claire Denis förena sina starkaste sidor. 

act_of1.jpg

The act of killing (Joshua Oppenheimer, 2012)

Lika magstarkt som viktigt när bödlarna från Indonesiens massmord på 1960-talet iscensätter sina handlingar framför kameran. Här finns mörk psykologi som år av folkmordsforskning gått bet på.

Roma (Alfonso Cuarón, 2018)

Det mexikanska 70-talsdramat som kretsar kring två kvinnor ur olika samhällsklasser var en paradox som förebådar framtiden: decenniets vackraste, krispigaste svartvita biofilm producerades för en strömningstjänst.


Kristoffer Leandoer

Mitt tiotal utspelar sig i dynamiken mellan Xavier Beauvois Gudar och människor (2010) och Andrej Zvjagintsevs Saknaden (2017). Beauvois film, som bygger på verkliga händelser under inbördeskriget i Algeriet 1996, visar på den djupa meningsfullheten, som i och för sig varken utesluter ångest eller eufori, i en tillvaro som man valt att överlämna till något som är större än man själv. Beauvois skildrar detta med stort lugn och tillit till inre och yttre skönhet hos såväl landskap som skådespelare i varierande tillstånd av åldrande, liksom en stor tillit till en filmkonst utan åthävor och effekter, en filmkonst som litar på förmågan hos såväl skådespelare, fotograf som åskådare. Zvjagintsev kan man säga gör samma sak men med motsatt syfte: han skildrar den malande meningslösheten när man förlorat förmågan att leva för något annat än sig själv och sitt eget materiella välstånd, och det ohyggliga priset som utkrävs: jag antar att han vill skildra det moderna Ryssland, men det är faktiskt hela vår civilisation som ställs mot väggen. Så sker också i Colm McCarthys The girl with all the gifts (2016) som med små medel är den mest originella dystopin vi sett under detta dystopiska decennium. Filmen lyckas ge en välbehövlig dos av hopp genom att vända upp och ner på invända föreställningar om rätt och fel, gott och ont, dessutom i ett svindlande vackert London som naturen tagit tillbaka.

gudar.jpg


Sofia Norlin

Moonlight (Barry Jenkins, 2016) 

Knockade mig så att jag direkt gick tillbaks till biografen för att se den igen: med sin sensuella vibe, sin oerhörda känslighet, sinnlighet, naturens omhuldande närvaro – en lust och livsnerv med både humor och smärta. 

cemetery.jpg

Cemetery of splendour (Apichatpong Weeresetakhul, 2015)

En film som jag såg av en slump i Cannes, och som öppnade upp ett helt oväntat och egensinnigt filmspråk, en politisk förhäxande och stillsam poesi, oerhört sinnlig den också, fantastiskt komplex utan att ge väsen av sig - bara vind, lövens prassel, den sovande människans andning. 

Bortom Lampedusa (Gianfranco Rosi, 2016)

För sin visuella skönhet och sitt avskalade, elegant återhållsamma berättande om mänsklig smärta i ett fiskarsamhälle där människor på flykt strandar eller drunknar. Och för det finkänsliga berättarspåret om den lilla fiskarpojken som tränar synen på sitt ena halvblinda öga, för att kunna se världen omkring sig. Som i en övning i Theodor Roetkes anda –  i en mörk tid börjar ögat att se.


Andreas Holmström

Faust (Aleksandr Sokurov, 2011)

Kroppslighet och sinnlighet i en oförlikneligt visuell och idédiger fantasmagori. Tillsammans med Den ryska arken det vackraste Sokurov gjort under 2000-talet.

Turinhästen (Béla Tarr och medregissör Ágnes Hranitzky, 2011)

Ett narrativ nerskalat inpå benknotorna. En exempellös studie i upprepning, ett exekverande av mänsklig leda och värdighet. Och döden är fasansfullt vacker.

adieu.jpg

Adieu au langage (Jean-Luc Godard, 2014)

Förunderligt innovativ och vital, Godard förnyar ånyo den filmiska grammatiken – med ojämförligt resultat. Kravet är att uppleva den på biograf.


George Ivanov

Min pappa Toni Erdmann (Maren Ade, 2018)

En social melodram i ett årtionde genomsyrat av social melodram Jakten, Shoplifters, Moonlight, Roma, Sorry we missed you. Ades film är lite smartare och betydligt roligare än de flesta.

lobster.jpg

The lobster (Yorgos Lanthimos, 2015) 

Lanthimos har etablerat sig som 10-talets mest originella filmskapare med flertalet oefterhärmliga verk: Alper, The killing of a sacred deer, The favourite och inte minst The lobster.

Under the skin (Jonathan Glazer, 2013)

Egensinnig estetisk upplevelse utöver det vanliga. Och en som dessutom slår subtilt men hårt mot konsumtionssamhället och för veganism, eller inte? En film som går emot sin tid och öppnar för tolkning.

Stig Björkman

Turinhästen (Bela Tarr och medregissör Ágnes Hranitzky, 2011) 

Sista bidraget från ett av filmhistoriens mest egensinniga regissörstemperament. Bela Tarr har inte gått ur tiden, men han deklarerade efter att ha fullbordat Turinhästen att han inte har någonting att tillägga. Efter denna apokalyps återstår bara – nada.

amour.jpg

Amour (Michael Haneke, 2012) 

«Nostalgi är inte längre vad den varit», var titeln på Simone Signorets självbiografi, men två av hennes landsmän, Jean-Louis Trintignant och Emmanuelle Riva, fyllde duken med så rikliga gåvor av den varan i Amour att man påmindes om att gammal ändå är äldst – även i filmsammanhang.

Roma (Alfonso Cuarón, 2018)

Cuarón sätter sin gamla barnsköterska i centrum för en självbiografisk återblick som samtidigt ger en beskrivning av ett komplext samhälle under påverkan. Den fantastiska amatöraktrisen Yalitza Aparicio bär filmen på sina starka axlar och får genom sin roll också visa att vänskap över klassgränser och förbi fördomar är en möjlighet.

 
Jon Asp

Post tenebras lux (Carlos Reygadas, 2012)

De känslomässiga likheterna med Cuárons Roma är flera men form och utförande avviker stort i Reygadas skröna där ljuset sägs komma efter mörkret. Eller? Om evigt förtryck, roller som inte går ur kroppen. Vuxna som möter mörkret, hundar som gråter, barn som söker ljuset. Och ramen för det är aldrig bara utanverk, utan en form, i det här fallet oskarp i kanterna, som skärper sinnena för det sublima. Alltsammans kongenialt fångat i hustruns version av Neil Youngs «It’s a dream».

post-lux.jpg

Holy motors (Leos Carax, 2012)

Aldrig komplett men maxad och optimal ändå. Upphöjda åkattraktioner med makabert osäkrade rollspel for rätt in i filmhistorien. Allting som är fast förflyktigas. Carax hade det fortfarande i sig. Enskildheter och helhet. Och prestationen tillhör lika mycket regissörens ställföreträdande, den oerhörda Denis Lavant, i en film lika nedslående som upplyftande.

The act of killing (Joshua Oppenheimer, 2011)

Ibland går filmen utanpå allt, både politiskt och konstnärligt. I The act of killing förevisades barbariet av barbarerna själva. Ren akt av ärlighet eller också rejält självförhärligande? Oavsett vilket var deras narrativ talande för ett uppmärksamhetstörstande årtionde där de privilegierade sprängde alla gränser för det egna subjektet, enligt devisen: så länge jag har berättarinitiativet kan jag inte såras. Oppenheimers rekonstruktion banade också väg för en ny generation filmare ivriga att återskapa hellre än dokumentera.

Av Lisa Langseth, Hynek Pallas, Kristoffer Leandoer, Sofia Norlin, Andreas Holmström, George Ivanov, Stig Björkman, Jon Asp 13 dec. 2019