Ungdomsarmén uppställd i Ksenia Okhapkinas «Immortal» (Black Nights Festival)

Mental istid på Kolahalvön

«Varelser som föds in i doktriner, under statens våld ända från vaggan till graven, en mental istid som bara pågår.»

Jon Asp ser Ksenia Okhapkinas sublima dokumentärfilmsessä «Immortal» på Tallinn Black Nights Film Festival.



Efter ryska revolutionen inrättades Gulag-arbetslägren för att industrialisera Arktis.
Hälften av inkomsterna från fångarbetet spenderades på andra världskriget.
Efter Stalins död öppnades fängelserna, ändå stannade folk kvar…

Inledningstexterna till den estniska dokumentären Immortal är värda att citera i sin helhet. Det är den enda skrivna bakgrund som ges i filmen. Och mänskligt tal förekommer lika sparsamt. Detta eftersom bilderna talar för sig själva. Och vilka bilder sedan – Immortal är på en gång en av årets vackraste och vidrigaste filmer.

«Bättre med bra krig än dålig fred.»

Det är en i raden av sentenser som alltjämt pryder väggar och murar i ryska Apatity, en stad belägen på Kolahalvön rakt söderut från Murmansk, ungefär på samma longitud som Kiruna. Apatity uppfördes ovanpå på ett straffläger 1935, fick status som stad först 1967, men tycks än i dag fast i en gammal tid. En stad som ständigt rustar för krig. Dess svenska vänort, Boden, skriver på sin hemsida om Apatitys betydande näring, med «nära 900 forskare och 1 150 ingenjörer kopplade till gruvindustrin och polarforskning». Dessa omständigheter – från fångläger till tung industristad – tjänar som filmens framträdande visuella fond; storslagna bilder av fabriker och olika transportmedel som rullar ut och in ur staden; fordon som tycks ha ersatt mänskligt liv. Filmens ämne är ändå ett annat.

immortal-featured.jpg

Att träda i detta Apatity är nämligen en svårt klaustrofobisk upplevelse, som att gå in en jätteigloo, en isolerad värld dit ingen annan har tillträde. Innanför detta snölock tycks tiden stå stilla; här lever invånarna utan synbar kontakt med omvärlden. Stadens namn må komma av mineralgruppen apatit, under filmen tänker man desto mer på apati. För här lever människorna enligt gamla mönster, resignerat eller bara plikttroget. De vuxna arbetar på fabrik medan de unga tidigt fostras till goda medborgare. Flickorna dansar balett, pojkarna i ungdomsarmén paraderar och lär sig hantera vapen. Reglerna är strikta, inga avvikelser accepteras, tillrättavisningarna är förminskade.

«Lär, lär, lär!», som en av Lenins lärdomar står klottrade på en vägg.

Under ett år har den 30-åriga regissören Ksenia Okhapkina gjort research i staden. Tillsammans med två fotografer och med stor diskretion har hon under en månad filmat på plats. Att hon är ung kvinna var till stor fördel för att kunna genomföra filmen som planerat, enligt manus, och för att de över huvud taget skulle bli insläppta på stadens olika institutioner. Detta berättade Okhapkina under en frågestund i Tallinn i slutet av november, där filmen visades på Black Nights Film Festival. Misstänksamheten var ändå påfallande, berättade hon; den äldre manlige producenten gjorde bäst i att hålla sig borta.

Det Immortal ger uttryck för är alltså indoktrinering på hög nivå. Från att stadens invånare föds uppfostras de till personer som i första hand ska tjäna sitt fädernesland. I denna mörka tillvaro är det bara ceremonierna som livar upp, tveksamt färgglada ritualer som i andra sammanhang, till exempel inom ramen för östeuropeisk filmsatir, lätt skulle kunna tas för fiktiv drift. Men här är det på fullaste allvar. Visserligen är utbildningen inte obligatorisk, men stigmat om man uteblir är betydande. En mer journalistisk filmambition, till exempel regelrätta intervjuer med de porträtterade människorna, hade nog kunnat äventyra projektet. Här väljer filmarna en annan väg. De förhöjer bilden, etablerar staden i dess omgivning, polarnätternas dragningskraft, väder och vind får ta plats, liksom byggnader och fordon, samt andra mindre detaljer, medan invånarna under långa stunder får stå tillbaka. Förgörande vackra bilder som upprepas med små variationer och förekommer i olika välkomponerade utsnitt – resultatet är sublimt.

Immortal blir till en essäistisk dokumentär konstruerad som collage. Att synliggöra detta nattsvarta propagandabygge är mycket värt, och ger en fördjupad förståelse för det Ryssland som inte är moderna metropoler som Moskva och Sankt Petersburg, men ändå en del av det.

Slutbilderna är särskilt minnesvärda: i bakgrunden tågen som rör sig med full last; i förgrunden de tätt placerade sängarna på barnhemmet, en ung pojke som ligger stilla vaken. Vi får inte veta omständigheterna för hur denna anstalt är inrättad, men det är ändå en kongenialisk epilog – med dessa varelser som föds in i doktriner, under statens våld ända från vaggan till graven, en mental istid som bara pågår.

Av Jon Asp 13 dec. 2019