Regissören Carl Olsson under inspelningen av «Samtidigt på jorden» © De andra film

Krematoriekreativitet i «Samtidigt på jorden»

«Jag kan inte se det på något annat sätt än att verkligheten alltid och per definition är mer fantastisk än fantasin.»

Köpenhamnssvensken Carl Olsson närmar sig vardagens trivialiteter frontalt och humoristiskt, senast i begravningsdramat «Samtidigt på jorden», uttagen att tävla på filmfestivalerna i Rotterdam och Göteborg.



Köpenhamn, december 2019. Jag äter frukost i min lägenhet och lyssnar på svensk radio. Reportern berättar att förhandlingarna på klimatmötet i Madrid håller på att bryta samman. Rika nationer vill inte, som utlovat, betala för de fattigare nationernas naturkatastrofer. Apokalypsen känns påtaglig, min dotters framtid diffus. Samtidigt välter samma dotter ut sitt glas mjölk över hela bordet. Jag överreagerar och springer till köket, helvete, jag har glömt att köpa hushållspapper.

Den mänskliga tillvaron är komplex. Vi förhåller oss till det mest svårbegripliga samtidigt som vi ska hantera vardagens triviala utmaningar. På sekunder kan våra hjärnor flytta fokus från universums oändlighet, till stenen i skon. En gång lyckades jag fånga den här kontrasten i en filmisk scen – men just då var jag inte medveten om att det hände.

Det var under inspelningen av min avgångsfilm från Den Danske Filmskole. Filmen undersökte människans relation till identitetsskapande rum, och var fragmentariskt uppbyggd. Några av scenerna utspelade sig på ett krematorium i Köpenhamn. Den konstant svärande krematoriearbetaren Mads visslade (möjligtvis för att provocera filmskaparen) på melodin till Harpos «Moviestar» samtidigt som han körde in ytterligare en kista i den väldiga ugn han dagligen betjänade. Först när vi klippte filmen upptäckte jag situationens och bildens komplexitet. Mads utstrålade all den trivialitet som jag känner igen från min egen vardag, samtidigt som bilden innehöll det trivialas diametrala motsats, döden – livet. Kontrasten både provocerade och intresserade mig. Borde Mads hantera sin vardag mindre vardagligt, för att den innehåller något som inte passar in i mitt koncept av vardag? Är min bild av döden överdimensionerad och frånkopplad dess egentliga, vardagliga och fysiska natur? Har vi gömt undan döden för att slippa konfronteras med tiden? Har vår kultur en främmandegjord relation till vårt mest grundläggande villkor, att vi ska dö?

Insp_01.jpg
Något år efter sitter jag i en bil på E6:an. Jag får skjuts av brorsan och hans polare från Malmö till Helsingborg. Polaren har nyss börjat arbeta på begravningsbyrå och berättar obscena historier från ortodoxa begravningar, och om människor han stött på i branschen. Branschen som arbetar med döden framstod mycket större och diversifierad än vad jag kunnat föreställa mig. Jag kommer att tänka på scenen från krematoriet och gör en snabb anteckning i min telefon. Kort därefter bestämmer jag mig för att börja undersöka vilka ytterligare arbetsroller som finns i branschen, och vilka typer av rum och karaktärer den innehåller. Vore det möjligt att göra en film med utgångspunkt i den komplexa relation jag såg i klipprummet – mellan det triviala och det existentiella?

Fem år senare är min andra långfilm Samtidigt på jorden färdig. De lösa funderingarna och anteckningarna i telefonen har tagit form av ettor och nollor på en DCP. Det har varit en process på över fem år. När jag började min research hade jag inga tankar på att bli förälder – när filmen nu är färdig har min dotter nyss fyllt tre. Min egen vardag har ändrats dramatiskt och jag har börjat misstänka tunnhårighet. De långa processerna med att göra dokumentärfilm innebär inte bara personlig utveckling och fysiskt förfall, utan också stora utmaningar för det filmiska arbetet. Under processens gång har medverkanden som jag filmat i deras arbetspositioner pensionerats. Andra har blivit gråhåriga eller ändrat fysiskt uttryck, vilket skapat klaff-fel i filmen. Min fotograf från filmskolan Jonathan Elsborg bytte yrkesbana och jag fick bygga upp ett nytt samarbete med fotograf Mathias Døcker.

För vissa dokumentärfilmsregissörer kan tidens gång vara en nödvändighet för att fånga och konstruera ett narrativ. För mig är tiden i regel en fiende och de långa processerna är nästan uteslutande ett resultat av det långsamma finansieringssystemet. Jag är genuint ointresserad av narrativ eller story, där en huvudperson utvecklas under ett tidsmässigt förlopp. Jag har dessutom en grov plan för filmens innehåll och struktur redan på idéstadiet och därför skulle inspelningsperioden egentligen kunna utföras under en betydligt kortare period.

Förberedelserna kan däremot vara tidskrävande. Allt i scenerna; locations, medverkande, framing och övergripande handling kan skrivas eller tecknas i något som kan liknas vid ett manuskript. Detta manusarbete sker parallellt med research på locations och på potentiella medverkande, för att idé och verklighet ska kunna stöta samman, befrukta varandra och nya lager uppstå. Scenerna planeras alltså noggrant på alla parametrar utom ett; dialogen. Just därför innehåller varje inspelningsdag ett stort osäkerhetsmoment. Jag måste förlita mig på verkligheten, på att det fantastiska som skulle kunna uppstå uppstår. Min övertygelse är dock att om scenen, situationen och bilden är konstruerad på ett tillräckligt precist sätt så kommer det mänskliga och igenkänningsbara som jag letar efter i scenerna att uppstå. Men jag kan aldrig vara säker och jag kan aldrig tydligt beskriva vad det är som jag hoppas ska uppstå. Allt jag kan göra är att skapa förutsättningar för att det ska hända.

För mig handlar den dokumentära metoden om detta. En undersökning av hur mycket jag kan påverka, regissera och pressa verkligheten, och samtidigt lämna ett tillräckligt stort utrymme för verklighetens gåvor och det autentiska mänskliga beteendet. Hur jag kan bygga förutsättningar för det fantastiska ögonblicket att uppstå. Det är alltid verkligheten och det jag inte kan räkna ut som inspirerar och driver mig. Jag har inte tillräckligt med fantasi för att skriva de medverkandes dialog, och hur jag än anstränger mig skulle min fantasi ändå aldrig kunna mäta sig med verkligheten själv. Allt som kan uppstå i min fantasi är ju en bearbetning av mina sinnesintryck, en tam andrahandsversion av verkligheten. Jag kan inte se det på något annat sätt än att verkligheten alltid och per definition är mer fantastisk än fantasin. Så varför inte titta direkt på den? Frågan blir således hur filmen kan inordna verkligheten i en tolkningsbar kontext utan att förstöra eller lägga krokben för det fantastiska, men i stället framhäva det.

Från filmen_02.jpg
Ett av mina verktyg har kommit att bli humor, och det är ofta humoristiska element som jag letar efter i scenerna. För mig uppstår humorn när vi känner igen oss i filmens karaktärer och igenkänningen hjälper oss att skapa empati med dem. Men som allt annat kan humorn endast uppstå i kraft av situationen, dvs. hur vi väljer att titta på verkligheten. I Samtidigt på jorden, liksom i min tidigare film Patrimonium, har jag och fotografen arbetat med att skapa bilder med referenser till teaterrummet. Bilderna har ofta ett enpunktsperspektiv där vi ser in i ett rum likt teaterpubliken betraktar ett scenrum med tre väggar. Kameran får inte ha en lodrät vinkel, inte titta uppåt eller nedåt, men endast rakt in i rummet. Jag upplever att denna metod skapar en antropologisk blick på människan. De medverkande blir till skådespelare på en scen och rummet till ett laboratorium där publiken kan observera och studera karaktärerna. Framingen och tablåformatet hjälper oss att läsa människan genom hennes fysik snarare än psykologiskt. Det stringent uppställda rummet kan också skapa en kontrast till den organiska människan och den autentiska dokumentära situationen. Allt detta har visat sig vara positiva förutsättningar för att igenkänning och humor ska kunna sippra igenom materialet.

Storyboard_02.jpg

Samtidigt på jorden är en fragmentariskt uppbyggd film utan huvudperson. Den består av nedslag i människors vardag, de flesta tillhörande den bransch som arbetar nära den döda människokroppen. Trots att scenerna planerats noga före inspelning och att det finns en tanke om en överordnad struktur så uppstår mycket av filmens stämning i klipprummet och i samarbete med min danska klippare Sofie Steenberger. Då filmens scener är oklippta tablåer, enligt principen «en bild en scen», så kan pusslet pusslas på oändligt många sätt och det är sällan rationaliteten som avgör vilken struktur som fungerar eller inte. Så fort vi byter plats på en pusselbit måste vi se och uppleva helheten igen. Detta är stilens stora utmaning då vi fort blir blinda och slutar känna filmen. Många gånger har vi trots kaffe och bakverk upplevt att vi arbetar i blindo. I detta famlande har det varit viktigt att bjuda in nya ögon som kan se och tolka materialet. Dessa har vi funnit hos den österrikiske klipparen Monika Willi och den danska regissören Max Kestner som båda har arbetat inom samma filmiska tradition och därmed stött på liknande utmaningar tidigare. Det har varit viktigt för mig att upptäcka att jag arbetar inom en tradition och att jag kan söka stöd och allierade från densamma. På det sättet tror jag vi kan lyfta varandra och tillsammans utveckla både traditionen och filmkonsten.

Från filmen_03.jpg

Ytterligare en anledning till att jag undviker att regissera filmens dialog och ofta klipper bort allt för innehållsrik dialog är en fascination för det triviala. På något sätt berättar samtal om vädret eller om våra husdjurs dieter mer om oss och vår kultur än när vi pratar om mer existentiella ämnen. Den triviala typen av samtal verkar också vara totalt dominerande i våra liv. Kanske kan flykten från det existentiella ses som en grundläggande mänsklig nödvändighet. Kanske är det triviala oumbärligt för oss då våra hjärnor har svårare att behandla och hantera det som är för stort, för oförståeligt – meningen med livet eller en stundande apokalyps. Hur spännande andra människor än kan verka så är våra liv trots allt en lång uppradning av trivialiteter. Kanske är det konstens uppgift att försöka förhöja dessa trivialiteter till något som kan hjälpa oss att förstå oss själva och vår existens.

Av Carl Olsson 15 jan. 2020