Mattias Nohrborg och Eva Esseen på TriArt Film

Filmsverige och opportunisterna

«Publikens dom var hård! Alla de som trodde på filmerna är nu desamma som beklagar sig, och pratar om att 'vi måste lyssna och ta reda på vad folket vill ha' …! Hälsad vare alla opportunister!»

Debatterande distributörer om en vd som brister i ansvar och vad som behöver göras för att återvinna förtroendet för svensk film.



I Dagens Nyheter fredagen den 22 november 2019 uttalade sig Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, om svensk film i en artikel med rubriken «Nu jagar svensk film lösningar på sin kris». Bland annat sa Serner att «Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre». Ett häpnadsväckande och upprörande uttalande som strider mot uppdraget som det helstatliga svenska filminstitutet har, där det bland annat står:

• att utveckling och produktion av värdefull svensk film ska ske kontinuerligt i olika delar av landet

• att allt fler ska se värdefull film som sprids och visas i olika visningsformer i hela landet.

• att svensk film ska spridas alltmer utomlands

• att jämställdhet och mångfald ska prägla filmområdet

• att filmen ska bidra till att stärka yttrandefriheten och det offentliga samtalet.

Det är lika häpnadsväckande när Anna Serner en vecka senare, den 29 november, i samma tidning menar att alla missförstått och feltolkat henne. Och hennes förklaringar klargör ingenting, det hon uttalade sig om en vecka tidigare kvarstår oemotsagt.

Samtidigt som stora delar av branschen chockades av dessa uttalanden så instämmer vi i att det finns flertalet kriser och stora problem i den svenska filmbranschen. Ska vi kunna hantera dessa och komma på rätt köl igen så finns det inte tid för pseudodebatter, utan då krävs det skarpa, genomtänkta analyser och handlingsplaner. Framförallt från det statliga filmorganet Svenska Filminstitutet, och dess VD.  

Färre biobesökare än på mycket länge väljer att se svensk film. En stor osäkerhet råder kring vilka filmer Svenska Filminstitutet ska satsa på och stödja, i framtiden. Genom en monopolliknande situation på biografägarsidan så har konkurrensen försvunnit, och programsättningen på bio likriktats. Biograferna är dessutom starkt utmanade av de många streamingtjänsterna som är på storoffensiv.  

Det finns ett ord som upprepas otaliga gånger i statens skrivelser och direktiv till den svenska filmpolitiken, och det är värdefull film. Värdefull film betyder för oss alla som har branscherfarenhet och filmbakgrund, filmer med kvalitativa ambitioner som har något värdefullt att berätta och som gör detta med en hög konstnärlig vision. Men, sådana filmprojekt får en allt mindre andel av SFI:s produktionsresurser. Och om man läser Anna Serners uttalanden, så är det dessa filmer som ska bli ännu färre på biorepertoaren, till förmån för mainstreamfilmer, varav flertalet den senaste tiden varken har levererat biosiffror eller kvalitet.  

Det är i dag de så kallade mainstreamfilmerna som dominerar den svenska filmproduktionen, via Filminstitutets konsulentsystem, marknadsstöd (automatstöd) och efterhandsstöd (PRS). De smarta producenter som nyttjar alla stöden, som får en relativt stor publik med höga filmhyror, kan göra sig förmögenheter. Men det är också när dessa filmer inte fungerar som det uppstår vakuum och låga marknadsandelar, och branschen blir rädd.

Även om dessa marknadsandelar, och hur ofta man ser svenska filmer på bio, säger något viktigt, så säger de inte allt om hur svensk film mår. Vi kan konstatera att svenska arthouse-filmer stundom har stora framgångar, och lyckas mycket bra på stora internationella filmfestivaler, som till exempel Levan Akins And then we danced som visades med stor framgång på filmfestivalen i Cannes förra året, och Roy Anderssons Om det oändliga som åter bjöds in till Venedigs tävling där den fick ett silverlejon för bästa regi. 2018 fick Gräns stor framgång i Cannes, och Jane Magnussons dokumentär Bergman, ett år ett liv blev inbjuden till Cannes Classics och fick senare den Europeiska filmakademins pris för bästa dokumentärfilm. Samma regissör har i år rönt stor framgång med sin film om Hasse och Tage.

Flertalet av dessa filmer fungerar mycket bra på svenska biografer, säljs till många andra länder och hyllas av den internationella presskåren. Skulle vi addera regissörer som Gabriela Pichler, Ruben Östlund, Tarik Saleh, Lisa Langseth, Björn Runge, Anna Odell, Peter Grönlund, Amanda Kernell med flera, så mår den svenska arthouse-filmen, som också är en del av det svenska filmklimatet, ganska bra.

Paradoxalt nog har arthouse-filmerna fått allt svårare att få bra programsättningar på biograferna. Intresset från ägarna är ofta väldigt lågt, tålamodet likaså, och antalet så kallade slotar (visningstillfällen) och visningstider försämras hela tiden. Varje år har cirka 45 svenska filmer premiär på bio, cirka 25 av dessa är långa spelfilmer och 20 är dokumentärfilmer (ett antal av dessa visas bara korta perioder och på få visningar). Dessa filmers andel av den totala biopubliken har över åren nästan alltid varierat, mellan 15 och 25 procent, väldigt mycket beroende på om det funnits en eller några få jättesuccéer just det året eller inte. 2014 hade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann premiär och fick 1,5 miljoner besökare. Då var marknadsandelen för svensk film 25,1 procent, mycket beroende på just den filmen. Marknadsandelarna har alltid gått upp och ner, år från år. Om de två mainstreamfilmerna En del av mitt hjärta och Sune – best man fortsätter spela lika bra som de börjat, så blir 2020 med stor sannolikhet ett bra marknadsandelsår. Och då är det åter lugnt i branschen.

De senaste månaderna har det dock varit panik i den svenska filmbranschen, eftersom 2019 års marknadsandel enligt preliminära siffror hamnar på rekordlåga 13,2 procent, trots stora satsningar och premiärer under våren och hösten med både komedier och action. Genrer som brukar räknas som publikt populära.

Det är i högsta grad mainstreamfilmerna som misslyckats locka en förväntad stor publik, och är orsaken till krisen 2019. Filmer som Quick, En komikers uppväxt, Tills Frank skiljer oss åt och Jag kommer hem igen till jul. Det intressanta är att alla involverade, dvs. producenter, investerare och stödgivare (bl a SFI och Film i Väst), distributörer och biografvisare, trodde på filmerna. Det satsades pengar och resurser på färdiga filmer som många tyckte var dåliga och som unisont fick dåliga recensioner. Publikens dom var hård! Alla de som trodde på filmerna är nu desamma som beklagar sig, och pratar om att «vi måste lyssna och ta reda på vad folket vill ha» …! Hälsad vare alla opportunister! Många duktiga manusläsare, dramaturger, hade kunnat tala om, redan på manusstadiet att ovanstående filmer skulle få problem. Lika många hade kunnat berätta när de hade sett de färdiga filmerna att de skulle bli kommersiellt utmanande. Och hur ska man ta reda på vad folket vill ha, genom en SIFO-undersökning eller kanske genom ett frågeformulär i ICA-butiken?

Rörliga bilder, framförallt i segmenten komedi, action/thriller, är oändliga, både bland utländska och svenska filmer/serier. Man måste producera filmer på mycket hög nivå om den potentiella publiken ska betala 125 kronor eller mer för en biljett. Vi tror att publiken har krav på originalitet, att filmer är anpassade till den stora duken, har hög kvalitet och samtidigt underhåller. De vill bli engagerade, berörda och omtumlade. Oavsett genre eller berättelse.  

Slutsatsen är att vi aldrig kan lura en svensk publik att se dåliga svenska filmer, att vi aldrig kan producera publika och framgångsrika filmer på beställning. Vi bör däremot ge mer tid och resurser till regissörer och producenter, och ta bättre beslut i alla led för våra skattefinansierade filmer. Vi måste ge större frihet till våra kreatörer, ge dem snabbare besked och större förtroende. Höjer vi kvaliteten, oavsett genre, så kommer publiken – det är vi helt övertygade om.  

Filminstitutet måste hantera bidragsproblematiken där man alltför ofta ger stöd till icke färdigutvecklade projekt och manuskript. Man får inte slösa bort skattepengar på konstnärligt undermåliga och därmed kommersiellt omöjliga projekt. Ett Filminstitut måste förstå hur den konstnärliga processen ser ut, man måste förstå att produktionernas förlängda armar, distributörerna, också måste få tillräckliga resurser och backning. Och ett statligt Filminstitut måste ställa krav på visningsledet, garanten för att filmen möter en publik. Man måste ställa krav på den biografkedja som kraftigt försvårar flertalet försök att lansera svenska och utländska filmer! Till slut måste man också acceptera och erkänna att folk även vill och ibland föredrar att se film på nätet, på streamingtjänster. Stöd detta i stället för att blunda för fenomenet.

Den som bör gå i täten för denna kamp och riktning för att återfå publikens intresse och förtroende för svensk film, är … Anna Serner, VD på Svenska filminstitutet. Hon har det största verkställande ansvaret för ett anständigt svenskt filmklimat!

Action!

Av Eva Esseen, Mattias Nohrborg 15 jan. 2020