Ur John Skoogs debut «Säsong», som saknas helt bland årets guldbaggenomineringar © Plattform Produktion

Biosiffror som döljer faktiskt kvalitet

Gott om dokumentärer, ont om debutanter under det svenska filmåret 2019.

Har «Sune – best man» en chans att snuva Levan Akin och Roy Andersson på statyetterna för bästa film och regi vid årets guldbaggegala?



Med något undantag föll guldbaggenomineringarna i förra veckan utan större överraskningar. 2019 kommer inte gå till historien som ett starkt svensk filmår – det är det många som redan konstaterat. Samtidigt behöver sakernas tillstånd inte uppförstoras, och troheten till siffror inte överdrivas, även om det är ett tecken i tiden att räkna film, bred såväl som smal, efter hur de presterar på biograf.

Vi är knappast bortskämda med många konkurrenskraftiga spelfilmer under ett och samma år. I år finns två starka kandidater, Levan Akins Canneshyllade And then we danced och Roy Anderssons Venedigvinnare Om det oändliga. Internationellt sett inget dåligt facit för ett litet filmland som Sverige. Problemet är, som många konstaterat, att de ovanligt många kommersiella storfilmerna inte levererat, vare sig i kvalitet eller publikintresse räknat. Att Sune – best man är nominerad som bästa film (liksom dess upphovsman Jon Holmberg för bästa regi) skulle kunna ses i det ljuset, pliktskyldigt utvald ur det mer kommersiella facket. Det skulle också kunna ses som en effekt av röstsystemets Australien-modell, där blott ett förstahandsval väger tyngre än samtliga ledamöters andraröster tillsammans. Mer sannolikt är nomineringen av «Sune» resultatet av att en eller flera ur juryn velat slå vakt om barnfilmen – annars hade det ju faktiskt funnits bättre filmer att rösta på.

koko-di.jpg

Men mer än att ifrågasätta årets nomineringar – än om det låter sig göras, förtjänar till exempel Quick hela sju nomineringar och Koko-di koko-da (bilden) inte en enda? – så kan man kunna fundera över antalet nominerade i en särskild kategori. Att dokumentären, som är ett av de stora glädjeämnena i svensk film under det gångna decenniet, i gällande form endast tillåter tre nominerade är åtminstone en för litet. Fyra eller fem som för bästa film skulle inte bara göra svensk dokumentärfilm större rättvisa, det skulle också rikta välbehövligt ljus på bredden och mångfalden i densamma.

För här tävlar klassisk biografi-film som Hasse och Tage sida vid sida med omvärldsskildringar som Hamada och experimentella akter som Transnistra och rekonstruktionsfilmer som Fraemling. Det finns inte mycket att invända mot årets nomineringar, men fler till antalet skulle ge större exponering till en «genre» som expanderat både i innehåll och form (och som också fått utökat stödmedel under 10-talet). Det visar sig också i övriga kategorier: särskilt glädjande är att Anna Eborns Transnistra nominerats inte bara för bästa dokumentär utan också bästa film och bästa klipp (Eborn själv) medan Mikel Cee Karlssons Fraemling (utöver bästa dokumentär) har en nominering för bästa manliga biroll, Ulf Stenberg. Bevis nog för att dokumentären bryter sig loss på egen hand.

Stenberg har dock hård konkurrens från Tomas von Brömssen, David Dencik och Bachi Valishvili i en av de på förhand tuffaste kategorierna. Däremot borde det vara givet att Evin Ahmad, trots att hennes medverkan gott kunde ha varit större i Lisa Aschans Ring mamma!, borde få priset för bästa kvinnliga biroll. Skådespelardebutanten Levan Gelbakhani är klar favorit att vinna manlig huvudroll medan Sanna Sundqvist bör ligga bäst till för kvinnlig huvudroll, ett år där de starka kvinnliga huvudrollerna annars lyser med sin frånvaro.

Om dokumentären står sig väl är det sämre bevänt med debutfilmen. Under det gångna decenniet har annars många förstagångsfilmare varit tongivande och röster har höjts om en egen kategori för bästa debut. I år skulle dock de SFI-stödda debuterna inte ens kunna skramla ihop till tre nomineringar. Så medan filmsverige funderar på hur fler oprövade ska komma till skott – tidigare i karriären och fortare efter avklarad utbildning – får man hålla till godo med årets nykomling (som saknar förhandsnomineringar). I år bör det priset rimligen tillfalla John Skoog för dennes långfilmsdebut Säsong, en film som olyckligt nog inte har en enda nominering.

Annat att förvänta sig är att Nils Petter Sundgren – hederspristagare 2006 men kanske mer guldbaggekänd för allmänheten som återkommande driftkucku i munnen på olika programvärdar, i avdelningen mindre progressiv åldersfixering (det som kritikern själv tolkade som «indirekt dödsskräck» i biografin Inte bara bio) – inkluderas i det traditionsenliga bildsvepet över bortgångna profiler i svensk film. Fattas bara annat, för Sundgren har mer än någon annan kritiker bidragit till att föra in filmhistorien i folkhemmet.

Noterbart är att en film av Jesper Ganslandt för andra gången är nominerad i kategorin bästa film. Om 438 dagar inte vinner lär dock regissören inte bli lika besviken som när hans debutfilm Farväl Falkenberg förlorade till Förortsungar i samtliga de tre tunga kategorierna – bästa film, regi och manus – just 2006.

Allting var inte bättre förr.

Innebär det rentav att Sune – best man har en chans att snuva Levan Akin och Roy Andersson på statyetterna för bästa film och regi vid årets gala?

Av Jon Asp 15 jan. 2020