Ur Karim Aïnouz «The invisible life of Eurídice Gusmão», aktuell på Göteborg filmfestival © Bruno Machado

Lustfull och omstörtande

«Jag tror att film och känslor samlar oss, kan neutralisera och kanske till och med förhindra den här sprickan. Så jag har gjort en film om Brasilien som kan ses av många, oberoende av vem de röstat på.»

Sofia Norlin träffar exilregissören Karim Aïnouz – aktuell med Cannes-prisade «The invisible life of Eurídice Gusmão» på Göteborg filmfestival – för ett samtal om Bolsonaro och förtrycket, om konsten och lusten, från «Fame» till Lars Norén.



I ett politiskt extremhögerklimat där homofoba, främlingsfientliga och nationalistiska ideologier främjas och där regeringen aktivt försöker förstöra filmindustrin – hur ska man kunna fortsätta att göra film? Filmkonstens själva drivkraft är ju att en regissör ska kunna uttrycka sig och sin blick på världen, att filmer inte ska tvingas sprida politiska idéer, eller att en regering ska kunna bestämma vilka filmer som får visas eller inte. 

forum-images.JPG

Med den utgångspunkten gav kulturcentret Forum des images i Paris nyligen plats för ett samtal mellan två av Brasiliens främsta regissörer, Kleber Mendonça Filho och Karim Aïnouz, för att tillsammans med andra brasilianska filmare fundera kring filmkonstens hotade framtid i Brasilien. Mendonça Filho hyllades för Aquarius häromåret och tävlade med Bacurau (nedan) i Cannes senast medan Aïnouz The invisible life of Eurídice Gusmão vann förstapriset i sidosektionen Un certain regard – båda filmerna ingår i Göteborg filmfestivals brasilianska fokus.

Bacurau1.jpg

Inför en aktiv och övervägande brasiliansk exilpublik, med producenter, festivalarbetare, regissörer och klippare, blev det ett samtal om sakernas tillstånd – depressioner och yrkesbyten bland regissörer, avveckling av statliga och decentraliserade filmfonder samt av kulturministeriet som nu ingår i ministeriet för turism och ska främja en centraliserad, «avpolitiserad» filmindustri som framhåller vikten av «moralisk ordning»,  «familjevärderingar» och «patriarkatet». Detta i ett politiskt klimat där presidenten Jair Bolsonaros regering samarbetar tätt med landets djupt konservativa och reaktionära evangelistförsamlingar, liksom med de största markägarna och den beväpnade milisen. Men samtalet blev också något av ett historiskt ögonblick, starten för ett nätverk, ett motstånd.

Karim Aïnouz och jag är vänner sedan 2014, då vi bägge visade våra filmer på filmfestivalen i Berlin. Så jag ringer upp honom, för jag vill veta mer om hur han tänker:

Debatten på Forum des images kändes verkligen – precis som ni regissörer sade – som ett historiskt ögonblick, ett första samtal mellan Brasiliens regissörer. Och i slutet ställde någon i publiken frågan: «Vilket filmspråk ska vi använda nu? Vilket slags film kan inkludera alla och inte skapa sprickor i samhällsgemenskapen, utan samla, och inte exkludera alla tusentals personer som röstat på Bolsonaro?» Du svarade: «Den frågan ställer jag mig varje morgon när jag vaknar!». 

Så vilket är det här filmspråket? Hur går dina tankar i dag?

Karim Aïnouz: Det är en svår fråga. För det första undrar jag – går de på bio, de som har röstat på den här mannen? För biobiljetter är väldigt dyra. Å andra sidan tror jag att eliten som stödjer honom går på bio. Men dem vill jag inte samtala med, jag tror att de har slutit en pakt med honom. 

Jag tror att det finns tre vinklar här, först finns det folk som har röstat på Bolsonaro, som stödjer honom och som själva har ansvar och makt, de tillhör Brasiliens elitskikt. Och den eliten vill jag bara splittra, de ger ingen plats för dialog. Men jag tror det är viktigt att tala till folk utanför den gruppen, med dem som ändå frestats att rösta på den här mannen. Men mitt första intryck är att de inte ser biofilmer, därför att det kostar. Kanske når vi dem i stället via tv eller deras mobiler? Det gäller att skapa ett tillgängligt filmspråk som kan nå de här människorna, via känslorna. 

V3-0010__DSC0000.jpg

När jag gjorde The invisible life of Eurídice Gusmão var det verkligen med en lust att berätta om patriarkatet och visa hur förödande det är, men inte på ett frontalt politiskt sätt utan just via känslorna. Lusten att ta fram de här människorna i ljuset, de som trott på den här presidenten, visa deras historia och var de kommer ifrån. Antingen försöker man nå dem med direkta, tydliga budskap, på WhatsApp eller liknande. Men genom film, med insikten om att det finns en verklig splittring i det brasilianska samhället, så måste vi försöka hitta ämnen som för oss samman. Jag tror att film och känslor samlar oss, kan neutralisera och kanske till och med förhindra den här sprickan. Så jag har gjort en film om Brasilien som kan ses av många, oberoende av vem de röstat på. 

Vem ska vi tala till? Hur ska vi tala till dem? Jag ställer mig de här frågorna eftersom den här splittringen finns, ilskan, bitterheten... Folk ville inte bara se Bolsonaro som president utan de är missnöjda med vänstern, med den tidigare regeringen. Så i dag gäller det att hitta en diskurs som gör att vi känner att vi alla tillhör samma land – att det inte är vi mot de.

Vad betyder det här för dina konkreta, konstnärliga val som regissör, gällande inspelningsplatser, rollfigurer, berättelser? Känns vissa berättelser viktigare att berätta i dag? Du lever ju i Berlin och har just gjort en film i Algeriet, din fars land, men känns det viktigt just nu att spela in i Brasilien? Som ett slags motstånd? Eller är det omöjligt? Känner du av en självcensur när du vet att det är svårt att ta upp vissa ämnen? 

Just nu tror jag att det är väldigt verkningsfullt att berätta genom metaforer. Rent konkret, så har villkoren för brasiliansk film komplicerats oerhört, den statliga finansieringen är inte avvecklad men går på sparlåga. Censuren är inte är uttalad men tar sig formen av byråkratiska mekanismer som förhindrar att vissa filmer görs, dock sägs det aldrig öppet. I en sån situation, så blir metaforens styrka, genrefilmens styrka, oerhört viktig. Det gäller att berätta om aktuella frågor, som tolerans, mångfald och utsatthet, men att ställa sig frågan om hur vi kan göra det indirekt. 

I dag är polariseringen så stark mellan extremhöger och extremvänster, samhället så splittrat att jag anser att det är bättre att använda metaforen än att visa verkligheten som den är rakt av. Den är ett väldigt kraftfullt sätt att kringgå censuren och det är inte första gången den används, det gjorde regissörer redan under militärtiden i slutet av 60-talet, när det fanns en tydlig teknisk och ideologisk censur – just nu är den ju outtalad. Då började de berätta just genom metaforer, genrefilmer som gör att vi kan fånga verkligheten lite från sidan, lite skevt.

Som i morse, när jag slog på datorn och såg vad som är på gång mellan Iran och USA, då tänkte jag att vi ska absolut inte göra film om krigssituationer och konflikter. Det finns för många redan. Jag arbetar med ett nytt projekt som utspelar sig i en fiktiv efterkrigstid, en science-fiction. Men när jag såg nyheterna tänker jag: «Karim, dålig idé!» För vi kan inte fortsätta göra film om dystopier. 

Karim Ainouz_DSC4153Credit_BrunoMachado.jpg

Jag ställer mig hela tiden frågan om vad och hur vi ska berätta. Jag tror att ett sätt att göra motstånd just nu i Brasilien, är att fråga sig hur vi kan utgå från kontexter av glädje. Hur kan själva glädjen vara ett motståndselement? Och metaforer, som berättar om världen utan att ställa frågorna frontalt. För vad gäller vissa frågor så vet vi redan svaret. Det krävs ett nytt sätt att skapa berättelser inom ett nytt ekosystem, som är väldigt olikt det vi haft till i dag, där vi kunnat göra film med stöd av statliga medel. Jag tror inte att det är möjligt längre. Så nu gäller det att kunna fungera rent yrkesmässigt. Jag tror att vi måste berätta historier som kan beröra och som inte är tyngda av en tydlig ideologi. För i Brasilien i dag vägrar de som röstat på Bolsonaro ta till sig allt som känns «vänster», ett slags ideologisk förnedring drabbar allt som inte kommer från den aktuella regeringen – vilket gör att vi inte kan föra en dialog.

Samtidigt finns det folk som inte röstat på Bolsonaro och som är arga, det är också en intressant energi som vi har att göra med. Den ilskan är en rebellisk frustration. Men själv är jag mer intresserad av att försöka sensibilisera folk som känner sig övergivna och vanmäktiga, de som röstat på presidenten som en sista lösning, vilket bara gör saker värre. Min senaste film är en melodram, precis som telenovelas är, för jag tänkte att – här har vi faktiskt ett slags narrativ tradition som kan inkludera folk som normalt sett inte går och ser film. 

Det är en film som har en stark känslomässig effekt. När jag såg den på premiären i Cannes, så grät många omkring mig. Och här i Paris satt publiken kvar helt tyst efter visningen, som tagna av känslan, uppslukade. Det är en film som berör.

Det är därför som jag ville göra melodram, ju längre in i manusutvecklingen jag kom. För jag tänkte att det har alltid fungerat i kristider. Filmen berättar om människor som har åsidosatts, förtryckts, även om den inte är särskilt realistisk, utan mer romanesk. Den tar upp sex och andra saker som inte visas tydligt, men som passerar genom karaktärernas känslor. Det är ingen politisk strategi, men en vilja att sätta åskådaren i samma position som karaktärerna, så att de kan glömma bort sig själva i dem, i den här berättelsen.  

Jag tänker på vad du sa om glädjen som motståndskraft. Jag såg precis om flera Chaplin-filmer med mina barn, och undrar – finns det filmer där du tänker «Ja! Här är ett slags film som för oss samman, som är humanistisk»?  

Nutida?

Ja, eller tidigare? 

Jag vet inte, helt ärligt. Jag hinner inte se så mycket film just nu, jag försöker tänka ut vilket slags film jag ska göra härnäst och jag funderar mycket på frågan om glädjen. Det finns särskilt en film, som jag såg om nyligen, en amerikansk film från 80-talet – Fame. 

Jag såg också om den nyligen! Jag gillar den verkligen, det var en av de första filmer jag såg.

Alltså, vad som berör mig, det är slutscenen när folk dansar ut på gatan. Den här skolan som liksom exploderar, hela stan blir ett slags offentlig dansskola! Jag såg om scenen av en slump, för jag ville se filmer som inspirerar mig, minnen av filmer som visar ett slags motstånd. Jag inspireras särskilt av den här scenen, den här explosionen. Men det som intresserar mig mest är  hur man kan berätta sånt? Explosionen, den här absoluta glädjen. Och samtidigt berätta om motstånd. För hur kan vi vara förföriska, när vi talar om motstånd? Och hur kan vi på nytt återuppfinna världen? 

fame.jpg

Att visa världen som den ser ut, det är ju inte så svårt. Men hur kan vi tänka om världen på nytt? Och visa förslag på utopier, just det intresserar mig mycket. Jag skulle vilja blicka bakåt, in i historien, för att utforska epoker där utopiska idéer uppstod. När användes de? Var förkroppsligades de? Det är viktigt att se hur de stunderna alltid har funnits här. 

I en artikel av statsvetaren Françoise Vergès, beskriver hon motståndet mot kolonialmakten på The Reunion Island – en fransk ö nära Madagaskar – vid seklets början. Hon visar hur motståndet firades på många sätt, i olika former. Och i Algeriet, varför min resa kändes viktig, utöver min egen historia, var att när jag såg Alger mindes jag händelser från staden, sånt jag inte själv varit med om, men som jag vet mycket om – det som hände strax efter revolutionen. Jag ska inte romantisera den algeriska revolutionen, för bara tre-fyra år senare fick landet i djupa problem. Men tiden innan, den är vad som inspirerar mig. Precis som när jag pratar om Fame. Min främsta inspiration just nu är afro-futurism, som också handlar om motstånd och har den här sidan av glädje, samtidigt. 

När jag tänker på Fame, så finns där en sinnlighet som jag verkligen gillar och som jag också ser i dina filmer, i din senaste liksom i Praia do futuro och Madame Sãta, en påtaglig lust, sensuell, som en livskraft. Och i Fame tänkte jag – «Wow! Det där mindes jag inte!» Vissa dansscener har bildval och klipp som gjorts med hög känslighet, en närvaro som är en livslust och en lust till konst – och den lusten är ju ett slags motstånd. Dina filmer skildrar den här lusten, som är en väldigt universell känsla.

Ja, ett slags livshunger som passerar genom karaktärerna. Den intresserar mig mycket. Situationer där människor har en stark livshunger, en lust att göra motstånd. Men en lust som inte är explosiv, i form av våld, utan som ett starkt behov av att leva. Så hellre än att visa vad vi har framför oss, hopplösheten inför en framtid som verkar fruktansvärd, gäller det att se de här ögonblicken av hopp, tidigare epoker då livet faktiskt firats. 

Jag ska inte romantisera saker, men jag var nyligen på Havanna filmfestival på Kuba, för femte gången. Det var starkt inspirerande att se folk köa för att komma in på biografen. Här fanns en social mix, en mångfald, en lust, en vilja att resa. Som gav mig stor lust att göra fler filmer, skapa fler vittnesmål genom rollfigurer och historier.

Under debatten på Forum des images tog du upp konkreta idéer för motstånd, festivalen i São Paulo som visat censurerade brasilianska filmer, och behovet av en internationell bojkott mot Brasilien, som ännu inte skett. Du efterlyste även en internationell kulturfront. Tänker du på fler såna konkreta förslag?

Ja, det hände en väldigt fin grej för en månad sedan när vår film skulle visas på l’ANCINE, Brasiliens filminstitut. Alla anställda skulle få se den och helt plötsligt förbjöds visningen. De ansvariga sa bara att projektorerna inte fungerade, nån skitsak, det fanns ingen riktig förklaring. Till sist arrangerade de anställda en visning på gatan och massa folk samlades för att se filmen, trots att det regnade! Jag tror på såna fysiska erfarenheter, där vi samlas och känner det, delar ett utrymme och erfar något i samma rum, inte virtuellt – det är på riktigt och det är viktigt! Och det är så komplicerat i Brasilien just nu, att jag tror att det enda vi har kvar, är just det. Att samlas. För jag tror att det finns en social pakt, som gjort att den nuvarande regeringen har kunnat tillsättas. Och när vi ser vad som händer i många länder just nu så tror jag att det behövs en viss civil olydnad. Som inte bara har ilska som utryck, utan också glädje. Jag försöker göra det i filmen och det finns även inom teatern. Jag tror att det vapen vi har just nu, är just dessa. För om vi pratar mer konkret om ekonomi, så ser jag en rätt stor hopplöshet, alla kommersiella avtal som Brasilien slutit med olika länder på sista tiden – för mig är det skamligt. Och jag vet inte vilket kulturellt uttryck som skulle kunna påverka detta. 

Jag tror att vi måste börja ockupera det offentliga rummet, genom föreställningar eller med tydliga krav. När jag ser vad som händer Algeriet, ett land jag känner väl, har folk tagit över gatorna i demonstrationer under en lång tid nu, och det har inte varit någon förstörelse, inga slagsmål, det är en verkligt pacifistisk närvaro och ofta konstnärlig. Självklart är folk lite trötta, men jag tror att de fortsätter. Och det är vad vi måste göra. Jag skulle vilja skapa ett slags nätverk mellan Libanon, Hong-Kong, Chile, Brasilien, Frankrike, med flera … För det finns en revolutionär fantasi som bubblar just nu. Den tar sig olika uttryck i olika länder. Och även om det är viktigt att kräva en konkret ekonomisk bojkott så kommer den samtidigt att försvåra livet för människor i Brasilien. Så kanske är det mer ansvarigt att ockupera det offentliga rummet, skapa olydnad och på så sätt ge motstånd. Inte genom ilska, den finns där och är väldigt stark, men genom en respektlöshet, en glädje. Det här är en världsomspännande rörelse som håller på att födas just nu och den är inte liten, jag tror att det som händer i vissa länder nu, kommer att växa. Å ena sidan känns det som om vi står inför ett stort krig, samtidigt känns det som om vi står inför en förändring, som absolut kommer att ske – för vi kan inte fortsätta så här.

Jag tänker på Algeriet, en nära väninna är aktiv i rörelsen och jag får höra att den är väldigt stark och levande. Hon är stolt över poesin som finns i kampen, musiken, gatuteatern, hur den för med sig en verklig politisk förändring. Jag gör en parentes här, men jag tycker det är en vacker metafor: min väninna, Amal Kateb, är regissör och skådespelare, men efter en olycka går hon inte så bra och är nu i stället psykolog inom dagvården för missbrukare, där hon gör teater med samhällets mest utslagna, som ofta upplevt stort våld. De lever upp genom teatern. Och när du säger att det inte är genom ilskan vi ska samlas, utan genom att återskapa ett samtal, via film eller en rörelse, får det mig att tänka på hennes teaterterapi där deltagarna lär sig att varken underkasta sig våld, av en dealer eller maffia, eller kräva någon annans underkastelse. De prövar ett tredje sätt – att börja ett samtal. Så det är ju samma sak som sker i revolutionen på gatan, folk går samman och söker ett samtal, accepterar inte förtryck och gör inte våld – de hittar ett tredje sätt. För hon säger just det, att folk börjar prata med varandra på gatorna, helt olika grupper som möter varandra, kanske för allra första gången. 

Jag tänker också på Sverige faktiskt. När jag tog anteckningar från debatten på Forum des images lekte jag med tanken att byta ut Brasilien mot Sverige. Inte som ett skämt såklart, utan för att om två år så kanske vi har en extremhögerregering med nazistiska rötter.

Va! Är det sant ? 

Ja, de är i topp i opinionsmätningarna och börjar redan ta sig an kulturen, har fattat dess betydelse. Så jag tänker att det är viktigt för oss svenska regissörer att höra just de här tankarna i dag. Jag har den här ofantliga frågan – vilket råd skulle du vilja ge oss?

Jag vet inte, jag måste tänka faktiskt. Det är ju en helt annan kontext. För mig är det chockerande att höra att Sverige går mot extremhöger. Jag är förvånad, för det är ett så privilegierat land. 

Vet du, jag pratade med en ung, brasiliansk kille häromdagen som sa att det är viktigt att vi skapar mer kvotering i brasilianska universitet, så att det blir fler mörkhyade studenter. Han menade att vi är skyldiga människor det. Jag svarade att det här är inte en fråga om skuld eller om att visa generositet. För vad det handlar om är att när ett land öppnar sig så blir det kulturellt så mycket rikare och mer intressant. Sverige kan, menar jag, bli ett mycket mer intressant land om det omfamnar mångfalden som skapats de senaste åren. Ett land som missar den chansen och vägrar – jag tror inte att det är så intelligent faktiskt. 

V3-0003__DSC0000.jpg

Berätta mer om din senaste film, du ville filmatisera Martha Bathalhas bok The hidden lives of Eurídice Gusmão – för att den låg nära dig?

Ja, där fanns saker som stämde med min egen familjehistoria. Det kändes nästan som om boken skrivits för mig, faktiskt. Men ju mer jag tänkte på romanen, kände jag att den skrivits för alla kvinnor. Det är väldigt vackert att den rymmer historier som jag hört hemma, osynliga historier men som för mig är synliga, eftersom jag hörde dem från kvinnorna i min familj. Historier ur det privata rummet som berör mig. Och ju längre vi kom i manus och i förproduktion insåg jag att de här livshistorierna inte bara låg nära min egen familjs, utan de flestas.

Precis som Praia do futuro och Zentralflughafen THF handlar The invisible life of Eurídice Gusmão om ett slags exil, här i jaget – en inre exil. I filmen finns ett slags parallell tid, poetisk och drömd, där systrarna längtar efter varandra och kan mötas i längtan. Jag vet att filmer som berört dig är Fassbinders Rädsla urholkar själen och Antonionis Den röda öknen, som också handlar om exil, en geografisk eller en inre. Du lever själv i exil. I filmen söker Eurídice exil i musiken, där hon kan leva ut sin identitet. Är exil också ett själens motstånd mot förtryck –  ett sätt att skapa en utopi, en bättre värld?

Det finns den här repliken i filmen – «När jag spelar piano, försvinner jag». Allt det finns i de orden. Det är den enda repliken som är kvar från ursprungsmanus, ett slags kondensering av en kvinna som aldrig kan bli lycklig i den värld hon lever i. Så hon måste försvinna, bli en annan, i en värld som är musikens, harmonins, på ett abstrakt plan. Exilen återfinns även i valet av inspelningsmiljöer, hon bor i en lägenhet ett våningsplan upp, lite vid sidan om allting, hon har inte många vänner, exilen är både är inre och rumslig. Jag har faktiskt inte tänkt på exil så konkret, vad gäller henne, men de här sakerna var viktiga när vi byggde rollfiguren – hon trivs inte i sig själv, så hon väljer en exil. Men det är roligt att du använder just ordet exil, för jag har aldrig tänkt på att en exil kan ta plats inom en själv. Men det är exakt det hon gör. Inte en fysisk förflyttning, utan ett slags omplacering av känslorna, en förflyttning av livet inom sig, i den kontext hon lever i. I mina andra filmer finns en geografisk förflyttning, men här – även om storasystern Guida förflyttar sig fysiskt en tid och följer en sjöman – så är Eurídices förflyttning helt i hennes inre, genom musiken. Den är mer en lust och ett sinnestillstånd, inte en fysisk rörelse. En magisk värld, som att hon förvandlar sig. Mina filmer skildrar människor som känner sig malplacerade, som lever i exil eller vill någon annanstans.

Din nästa film, en dokumentär i Algeriet, handlar den också om sökande och exil? 

Nej, det är ett möte med ett land som är en del av mitt ursprung. Och mer om det mötet än om ett möte med min biologiske far. Jag ville verkligen möta landet som alltid varit en del av min fantasi och av mitt namn, min identitet. Landet som jag aldrig kunnat gömma, eftersom det hörs i mitt efternamn. I Brasilien har du normalt sett din pappas familjenamn, ditt förnamn och din mammas familjenamn. Jag växte upp med min mamma, men jag har inte ens hennes familjenamn! Det är direkt – Karim Aïnouz. Så jag behövde möta allt om vad mitt namn kom ifrån.

Jag har inga juridiska spår av mitt kabyliska ursprung och inte ens av mitt algeriska, så jag behövde verkligen utforska min historia. Men jag vet inte... Jag klipper filmen just nu och jag ser det banala i mitt möte med ett land som jag har en biologisk relation till men nästan ingen känslomässig eller konstnärlig. Jag trodde att det här var väldigt viktigt för min identitet, men det är det inte – det är min slutsats i dag. Min känsla är att jag och Algeriet inte har så mycket gemensamt, förutom mitt namn. Det är ett land. Målet var själva mötet, den här chocken, friktionen jag kände. Men trots att jag var där ett par månader, uppstod inget riktigt möte. Jag hade alltid drömt om att det skulle kunna bli ett slags rum, en plats där känslan av exil och hem skulle blandas, men jag tror att det förblir ett rum som är väldigt främmande för mig.

Det finns en påtaglig sensualitet i dina filmer, en sexualitet – sex som lust, eller i den senaste filmen även som våld. Det är sällan jag ser kvinnors lust så levande på film, för de här kvinnorna lever verkligen, själva filmen ger dem liv – trots att de inte lyckas leva sina liv fullt ut i själva berättelsen. Jag skulle vilja veta mer om hur söker den här sinnligheten och sensualiteten genom regin?

För mig har det att göra med att inspelningen alltid är ett tillfälle för att utforska, aldrig för att diskutera en idé som jag förberett innan. Jag vill alltid skapa en väldigt öppen inspelning, vilket inte betyder att jag inte förbereder. Men för mig är spelet inte satt, allt ska sökas, riskeras. Inspelningen är ett ögonblick där jag försöker hålla saker levande. I många europeiska och amerikanska filmer får jag intrycket att regin och spelet har stelnat, fryst.

Att de blir «illustrationer av en idé» – som teaterregissören Ariane Mnouchkine skulle ha uttryckt det – att de inte bygger på intuition? 

Precis så! Exakt. För mig är det tvärtom. Det finns en sån rikedom och energi på inspelningen, när lamporna tänds och kameran rullar, och jag säger «Action!» – det är en verkligt magisk gest. Det krävs en känslighet, för att se ögonblicken då det händer, saker man förväntat sig eller inte. Ett krossat glas, en oplanerad gest – det är det viktigaste. I varje tagning och kameravinkel prövar jag nya saker, jag söker aldrig den perfekta tagningen, tvärtom. För mig har film mer att göra med dans, det levande, spontana. När jag ser tagningen är jag närvarande, uppmärksam, eller vänder bort blicken och kollar mina papper, låter skådespelarna söka själva, föreslår nåt nytt, en kameravinkel, en rörelse – som en ständig möjlighet till lek, så att skådespelarna hittar saker som de inte upptäckt tidigare. Så att allt fortsätter leva. Det är inte fråga om vanlig improvisation, utan mer att jag förbereder mig väl, så att jag samtidigt kan ge plats åt det levande. Just i det ögonblick kameran rullar. Så att scenen inte blir en illustration av ett koncept eller en idé, som du sa. 

Det är viktigt att skådespelarna accepterar den här lekfullheten, att upptäcka saker, utforska, skriva om scenen. Aldrig slita ut den eller vilja veta för mycket. Folk säger ofta att skådespelarna i filmen är så bra. Och jag tycker verkligen att de är bra. Men det är också för att det är deras första film och för att de vågade ta många risker. 

När du pratar om sensualitet och sinnlighet, tänker jag att för mig lever historierna aldrig utan rollfigurerna, som lever helt konkret, genom sina kroppar och rörelser. Så det är aldrig tanken, utan rörelsen, som är viktig här. Och regiarbetet är en kombination av allt det – att få allt att förbli högst levande.

Finns det regissörer som inspirerar dig just för det här levande? 

Min främsta inspiration just nu är dansföreställningar. Jag känner det som att måste vara det absolut starkaste firandet av livet – en kropp som rör sig. Så koreografer inspirerar mig, jag älskar självklart Pina Bausch, teaterregissörer som Frank Castorf och Thomas Ostermeier, och så Marcelo Evelin som är en regissör och brasiliansk koreograf som jag arbetat med. Min nästa dröm är nog att sätta upp en föreställning. Filmkonsten har ju den här möjligheten att fånga ögonblick av slump, av livsnärvaro, men just nu känner jag mig närmare de levande konsterna – teatern, dansen och även musiken.

Din film vann pris i Cannes, var även Brasiliens Oscar-bidrag och sedan dess har du erbjudits att regissera tv-serier – hur känner du inför det?

Mitt problem med att göra tv är att jag intresserar mig så mycket för rollfigurerna. Om jag berättar i episoder, med ett slags narrativ effektivitet, så känner jag att jag kommer att förlora delar av hur jag kan skildra rollfigurerna. The invisible life of Eurídice Gusmão hade säkert blivit en jättefin serie, men jag förlorar hellre delar av berättelsen, för att kunna djupdyka i rollfigurerna. Därför gör jag hellre teater, än berättar via storytelling. För det är något med tv:s narrativa effektivitet som förstör magin och djupet hos människorna den skildrar, i alla fall i mitt sätt att göra film. Jag tycker att det är en intressantare utmaning att skildra dem på det mest levande, filmiska sättet – i stället för att planera för en hel serie och låta allt dra ut över tid.

Så vilka är dina kommande projekt?

Nästa spelfilm utspelar sig i Japan och handlar också om exil, om hur föräldrar och tonårsbarn reagerar på en geografisk förflyttning. Sedan klipper jag ju filmen om Algeriet och kanske reser jag tillbaka dit igen och även till Brasilien, för filmen utspelar sig i båda länderna. Filmen är en essä och handlar om mig, den är verkligen självbiografisk, så jag ger mig tid.

Jag vet att du har ett projekt som ska spelas in i ett nordiskt landskap?

Det stämmer! Jag har länge flirtat med idén att filmatisera en pjäs av Lars Norén.

Av Sofia Norlin 15 jan. 2020