Michel Houellebecq och Gérard Depardieu hittar varandra i «Thalasso» © Njutafilms

Att dramatisera Houellebecq och Depardieu

«Att göra film är trots allt att ljuga så ärligt som det bara går.»

POV träffar regissören till «Thalasso, eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen» – ett verklighetsdrama om två franska giganter som visar sig ovanligt mänskliga.



Det är sällan satirtidskriften Charlie Hebdo låter sin förstasida gå i filmens tecken, men i höstas hände det. Två av Frankrikes mest omskrivna provokatörer – Gérard Depardieu och Michel Houellebecq – tillsammans på ettan i sexuellt utmanande läge, skådespelaren på toppen av författaren. Anledningen var filmen Thalasso – som POV skrev om vid världspremiären i San Sebastián där de två finner sällskap och tröst i varandra på ett alltför asketiskt normandiskt spa. En terapisession som blir till en existentiell detox med flera regelbrott.

hebdo.jpg_large

Det är inte första gången regissören Guillaume Nicloux filmar dessa giganter, lika kända för sin stora begåvning som för sitt vidlyftiga leverne eller bara stickande väsen. Med Houellebecq är det tredje gången, med Depardieu fjärde på fem år. Men det är första gången de två syns tillsammans.

POV fick en pratstund med regissören i Paris.

Hur fick du idén till Thalasso?

Guillaume Nicloux: «Den primära idén bestod i att sammanföra Gérard och Michel i en film. Min tanke var att de två tillsammans skulle ge mer än att bara göra ännu en film med Michel.»

Varför just de två?

«En bedömning är aldrig objektiv men vi har trots allt att göra med en av de största franska skådespelarna och en av de största franska författarna. Man skulle också kunna säga en av världens främsta skådespelare och en av världens främsta författare. Det fanns en enorm spänning i att sammanföra dessa båda, en intensiv glädje att få deras förtroende för att kunna förmedla något personligt, något som tillhör dem i allra högsta grad. Det gör sig inte enkelt men det lät sig göras genom ett stort förtroende. Viljan att dela något tillsammans, ovanliga ögonblick och situationer, och också få ihop det till en film. Att göra film är trots allt att ljuga så ärligt som det bara går.

Nicloux.jpg

Var det svårt att få med Michel en tredje gång?

«Nej, det var ingen stor sak, han sa ok rätt omgående och jag började skriva, så enkelt som det låter. Däremot var det en ganska komplicerad arbetsprocess med många olika former av skrivande: manus och dialog på traditionellt vis, manus som jag bara delar ut till vissa medverkande, saker som uppstår på inspelningsplatsen i form av olika interventioner, och sedan den rena improvisationen. Precis som med «Kidnappningen» innebar Thalasso en speciell skrivprocess.»

Hur är det att arbeta med Michel?

«Han opponerar sig sällan mot det som han blir tillsagd, jag skulle säga att vi har ett väldigt bra samarbete, ömsesidigt, för den goda sakens skull, filmen i det här fallet.»

När han i början av filmen utnämner Sverige till diktatur, är det helt hans egna ord?

«Det är jag som kommit upp med ämnet, att tala om demokrati, men väl i det förhåller han sig helt fritt, det vill säga han uttrycker sina egna ord och ofta improviserat. Det är också fördelen med att känna varandra i det vanliga livet, man vet var man har varandra och vad man ska leda in samtalet på för att kunna göra filmen så intressant som möjligt. Jag känner förstås till vissa av hans tankar och principer och vad han tror och tycker om saker. Därför är det intressant att ge honom tid att uttrycka sig, det som media och internet sällan tillåter.»

Är din film mer verklig än den bild som media ger?

«Jag kan inte svara på det. Ingen av oss är särskilt verklig, vi spelar hela tiden roller. Allting är forcerat och del av en konstruktion, som nu med dig här som ställer frågor och jag som försöker svara. Är vi verkliga, sanna i vårt beteende? Samma sak gäller med film, en film presenterar något som är overkligt för många åskådare, men åskådarna kommer i sin tur identifiera verkliga känslor, så man kan säga att det alltid är lite av en bluff. Personligen försöker jag vara så rättvis jag bara kan, mot min lust och känsla, men det är inte lätt.»

Thalasso_1.jpg

Hur reagerade du när Charlie Hebdo lät publicera omslaget med Depardieu och Houellebecq tillsammans?

«Jag blev väldigt smickrad, för att det är väldigt sällan som Charlie Hebdo upplåter sitt omslag till något som primärt rör en film. Inne i tidningen var det dessutom ett stort uppslag som jämförde Brad Pitt och DiCaprio med Houellebecq och Depardieu, vilket var väldigt roligt. Men Depardieu var rätt säker på att det var han som var den dominanta mannen i den berättelsen.»

Hur ser din filmframtid ut, mer metafilm eller en återgång till det mer traditionella dramat?

«Jag tror att min nästa film blir mer traditionell men jag funderar också på ett nytt projekt med Michel, vi får se när det blir. Jag har ett behov att göra olika filmer och gärna växla mellan dessa två sätt att göra film, å ena sidan det förutbestämda och skrivna, å andra sidan det väldigt spontana. Det innebär inte att det inte finns stora likheter dem emellan.»

Är Michel nöjd med slutresultatet?

«Det får du fråga honom om. Det jag vet är att vi båda är glada att träffas och vara tillsammans. Vi uppskattar att filma och också att se filmen, särskilt de delar som är mindre planerade, att få upptäcka sig själv i situationer som är främmande, överraskande, till och med esoteriska. Det vet jag att han sätter stort värde på.»

Av Jon Asp 31 jan. 2020