Ur Ladj Lys förortsdrama «Les misérables» © Edge Entertainment

Motstånd som ger filmen hopp

«Varför snittar fransmännen mer än tre besök per person årligen medan svenskarna bara gör ett och ett halvt?»

Jon Asp ser det oscarnominerade franska förortsdramat «Les misérables» i ljuset av ett filmklimat som Sverige har mycket att lära av.



Les misérables är inte bara Victor Hugos berömda roman och en ältad musikal utan numera också titeln på en samtida filmsuccé som häromdagen nominerades till en Oscar för bästa internationella film. Från Paris misskända förorter filtreras ungas uppdämda raseri och uppror genom vackert motljus. 2017 gjorde Ladj Ly kortfilmen med samma namn – tillgänglig på streamingtjänsten Mubi – och lade grunden till den långfilmsdebut som två år senare tog Cannes med storm och också vann festivalens jurypris.

Om denna nätta resa är årets starkast lysande solskenshistoria, är dess innehåll desto mörkare. Geografiskt och mentalt lägger Ladj Ly ut koordinaterna för de betongkvarter han själv vuxit upp i, 93-distriktet Montfermeil i nordöstra Paris, särskilt het zon under förortsupproren vid 00-talets mitt. Ly är en filmaktivist som fortsätter gräva där han står (häromveckan blev det känt att regissörens register även rymmer ett tvåårigt fängelsestraff), men som förfinat sina medel. För även om det finns lovande tendenser redan i kortfilmen är det påfallande hur betydande steg han tagit i långfilmen. Mellan realism och romantik, mellan överhet och underdog, och med ett tydligt släktskap till Hugos olycksbarn, har även detta verk stor dragningskraft på folket. I Frankrike har filmen setts av nära två miljoner biobesökare.

miserables-2.jpg

Filmens persongalleri är myllrande, även om en trio franska kvarterspoliser utgör berättelsens nav. Poliser som upprätthåller lagen genom laglöshet, som anser sig fångade i dödläge; bara genom att överträda sina befogenheter (inkluderat meningslösa trakasserier) kan de bevara sin auktoritet i området, kryssande mellan många olika intressen, ideologier och samfund, men där de allra svåraste hindren är de unga som oavsett tillhörighet gör uppror mot samhällets makter och den tillvaro av materiell torftighet som generationer före dem genomlevt.

Filmen balanserar på många gränser, till det alltför konstruerade (till exempel med många «oskyldiga» – tonåringarna men även en bortsprungen lejonunge och en allseende drönare), till det alltför sentimentala, till det alltför våldsamma, utan att tippa över på fel sida. Mycket tack vare skådespelarna, Alexis Manentis hårdföre ledare, och inte minst Damien Bonnards nykomling, den projektionsyta som publiken kan spegla sig i, inte bara förutsägbart i egenskap av filmens moraliska samvete utan också som ett mer oskrivet blad i en film som inte dömer någon enskild mer än någon annan.

Det är en stor bedrift, att kryssa mellan dessa samhällets utsatta och ändå behålla nyanserna – även om företaget att skildra offentliganställda i det svåra gränslandet mellan maktlöshet och maktfullkomlighet tycks rätt populärt. Av regissörerna till den globala storsuccén En oväntad vänskap kommer snart på svensk bio dramakomedin De ovanliga (Hors normes), som fick avsluta senaste Cannesfestivalen. Desto mer ensidigt riktas här ljuset på samhällets vardagshjältar, allra mest på Vincent Cassels barmhärtige vårdare Bruno, en karismatisk jude som offrar sig fullständigt för samhällets autistiska olycksbarn, olika dysfunktionella som hamnat i skarven mellan institutioner som antingen gödslar med medicin eller bara låter behövande falla mellan stolarna.

horsnormes.jpg

Det är en film som i hög grad bygger på de kända skådespelarnas skicklighet, dråplig förväxlingskomik med de tvångsmässiga sjuka på Paris gator eller myndigheter som läxas upp och till slut inser vad dessa hjälporganisationer faktiskt uträttar när de officiella instanserna sviker – det som publiken fattat från ruta ett.

Det är såklart ett tacksamt tema, i jämförelse med Ladj Lys film är De ovanliga skamlöst publikfriande och förenklande i det att den gör skrivbordsberäknande feelgood mot bakgrund av en samtid som bara tänker på sig själv. Trots det, och det är det glada i läsningen, har Les misérables nästan lika många besökare i Frankrike, och när Oscar och César är över lär den ha passerat sin friktionsfria släkting. I Paris har filmen redan setts av fler, nära 700 000, trots en månad mindre speltid och trots fem gånger lägre budget – 30 miljoner mot nästan 150 för De ovanligaDet är som om en svensk förortsfilm – av en debutant, utan kända namn och med låg budget – skulle locka fler till biograferna här hemma än en stjärnspäckad dramakomedi efter redan känt koncept. Jämförelsen är inte helt rimlig men ger ändå en bild av detta gedigna filmland som trots samma utmaningar från amerikanska storfilmer och streamingjättar att möta som alla andra faktiskt håller ställningarna skapligt.

För medan det totala antalet biobesök i Sverige minskade under 2019, till knappa 16 miljoner, för att inte tala om marknadsandelen för svensk film under samma år, preliminärt mellan rekordlåga 11,75 och 13,2 procent, ökar det totala antalet tittare i Frankrike till 213 miljoner, landets näst högst notering sedan 1966. (Bara under juli månad noterade Frankrike fler besök än Sverige under ett helt år!) Marknadsandelen för fransk film minskade visserligen också under 2019, från 39 till 35 procent, i brist på stora inhemska kioskvältare, men i retur med sexton inhemska filmer som nådde över miljonstrecket, från rena kvalitetsfilmer till filmer med tydliga kvalitetselement.

Bortom denna sifferexercis går de franska filmframgångar igen på de stora festivalerna i Berlin, Cannes och Venedig. Vidare två nomineringar till Golden Globe för bästa utländska film, en till utlands-Oscarn. Det är alls inget sensationellt franskt filmår men det håller måttet, inte minst tack vare debutanterna, varav två av de mest originella – The atlantics och Min borttappade kropp – redan sprids i Netflix.

Så även om jämförelserna haltar finns det saker att lära sig, både i produktionsledet (att möta konkurrensen genom att göra annorlunda, inte samma sak som tv) och inte minst i visningsledet. Varför snittar fransmännen mer än tre besök per person årligen medan svenskarna bara gör ett och ett halvt? Mycket handlar förstås om tradition, en stadig kvalitetssyn som inte sker över en natt. Men det finns också direkta åtgärder som kan göra skillnad på kort sikt. Det franska bioklimatets dynamiska prissättning, lägre biljettpris för unga, arbetslösa och studerande (och tidigt på dagen), starkt subventionerade film- och medlemsklubbar och en stor tillgänglighet på många biografer är bara några saker som biosverige borde pröva omgående för att nå fram till en bredare syn på kvalitet.

miserables-3.jpg

The specials har premiär i slutet av januari, se den för all del men se framför allt bioaktuella Les misérables – en debut som drar från grunden, med gediget fältarbete, konstnärlig färdighet och hög politisk relevans. Se den också som en symbol för det som bör ske i många av filmvärldens stelnade beslutsrum – ett uppror mot de bestämmande som tror sig handla för det allmännas bästa men alldeles kört fast i gamla spår.

Av Jon Asp 15 jan. 2020