Fabrice Luchini och Anaïs Demoustier ur Nicolas Parisers «Alice och borgmästaren» © Njutafilms

Mannen utan idéer

Nicolas Pariser inspireras av Robert Musils klassiker i det politiska dramat «Alice och borgmästaren». Anaïs Demoustier – nyss nominerad till en fransk César – och Fabrice Luchini imponerar stort i titelrollerna.

I Paris träffar POV regissören för ett samtal om politisk identitet, existentiell bräcklighet och förkärleken för det analoga.



En framstående politiker (Fabrice Luchini) går på tomgång. En dag står han plötsligt utan idéer – han den före detta reklammakaren, numera Lyons socialistiske borgmästare och ämnad för ännu större uppgifter.

Till hans räddning kommer Alice (Anaïs Demoustier), en trettioårig akademiker med huvudet fullt av humaniora och filosofi för att leverera – just det – idéer.

Men vad är en idé, undrar hon? «Det är väl inget jobb att komma på idéer.» Hennes uppgift blir att ta ett steg tillbaka och få perspektiv på den politiska tillvaron, vilket hon också lyckas med. Så till den grad att hon inte bara underlättar för sina chefer och (oavsiktligt) förnärmar några av sina kolleger, utan också rubbar cirklarna för borgmästaren, som påminns om den värld och de värden som försvunnit på vägen till makten och med tidens gång.

Men på samma sätt som Alice sätter färg på tillvaron för sin omgivning har hon förtvivlat svårt att hitta någon riktning på sin egen tillvaro.

alice-2.JPG

Alice och borgmästaren tillhörde en av förra Cannesfestivalens stora lågmälda överraskningar, ett politiskt drama som lyckades kombinera allmänpolitisk relevans och existentiell vidd med mellanmänsklig lätthet, inkluderat en rad olika konstellationer av relationer och romanser. Intelligent drama i ordets bästa bemärkelse. Vacker koreograferade scener i maktens korridorer såväl som på Lyons nattliga gator, dessutom med precis dialog och rikt spel.

Regissören Nicolas Pariser, ännu en i raden av franska regissörer som börjat som kritiker, är ett rätt okänt men inte oprövat namn i fransk film. Redan i debuten Le grand jeu (2015, en film som aldrig nådde Sverige) visade han förmåga att hantera det politiska, mellanmänskliga dramat.

POV träffade Pariser (nedan) i Paris en solig dag i januari.

photo Nicolas Pariser.pngHur kommer det sig att du dras till politiska dramer?

«Egentligen är det lite av en tillfällighet. Mellan 28 och 35 skrev jag en massa olika manus, men det första som tilldrog sig visst intresse hos producenter var ett politiskt drama, därför fortsatte jag skriva politiska dramer. Före det var jag egentligen mer intresserad av intima dramer, mer regelrätta relationsfilmer.»

«Men det politiska dramat har gett mig en identitet, ett raison d’etre inom filmen. Det tar inte lång tid innan man blir som en liten butik som saluför en viss vara, i mitt fall den politiska världen, och då är det rimligt att man i den här lilla butiken fortsätter prata politik i några år – för att överleva. Det är inte alls cyniskt menat; det politiska temat är verkligen något som fascinerar mig. Ofta i romaner och filmer är det det politiska temat som intresserar mig mest, även när det är underordnat. Men förstås handlar det också om en ekonomisk tillvaro, en identitet som ger pengar till butiken.»

Filmen uppvisar en clash mellan två världar, den äldre politikern som följer den nya tidens anda och den unga intellektuella som står för gamla värden, vilket också gör det svårt för henne att leva sitt liv med övertygelse. För mig är hon också filmens huvudperson, identifierar du dig mycket med henne?

«Nej, faktiskt inte. Jag känner mig mer besläktad med borgmästarens person. Av väldigt specifika skäl. Redan som riktigt liten visste jag att jag ville göra film. Men nu tänker jag att jag en dag kommer vakna upp med samma känsla som borgmästaren, oh la la, tom och utan ämnen för en ny film – vad ska jag göra då? Å andra sidan tycker jag att Anaïs rollfigur är mycket intressantare, hela hennes perspektiv: en ung person som utbildat sig massor, som är väldigt kultiverad – vilket inte är saken i mitt fall – men ändå förlorar sig i tillvaron, är osäker på vad hon ska göra. Hennes person är snarare modellerad utifrån min fru, som studerat massa olika saker men ändå haft svårt att välja.»

«Det är förstås också ett väldigt samtida ämne, att inte veta vad man ska göra, vad man ska välja, oavsett om det gäller en politiker eller en konstär. Det hade Bergman eller Antonioni lätt kunnat göra film på i dag – konstnären som fått slut på idéer.»

alice-3.JPG

Innan du började göra film var du verksam som kritiker under många år. Var det ett naturligt steg att från kritik till praktik?

«Alltså, det är komplicerat. Jag ville som sagt göra film redan som väldigt ung, men vid 16-17 drogs jag till filmkritiken, och bestämde mig för att bli det i stället. Så gick det sakta framåt som kritiker, jag utvecklade en smak för filmhistorien och blev en skaplig kritiker. Samtidigt var jag inte en tillräckligt bra, plus att det var svårt att leva på yrket, så jag bestämde mig för att försöka skriva för filmen.»

Vilka har varit dina influenser i arbetet med «Alice»?

«Det är inte politisk film som intresserar mig i dag, utan filmer med politiker i. Min favoritfilm i genren är Otto Premingers Advise & consent. Men den film som jag hade mest i huvudet när jag gjorde filmen var Vi har en påve! av Nanni Moretti, också en berättelse om en högt uppsatt – en kardinal i det här fallet – som inte kan hantera sin funktion. Jag var också inspirerad av Vita huset, hur folk där talar i korridorerna, som i en ständig känsla av nöd, på samma sätt som jag försökt låna från Woody Allens neurotiska, intellektuella, om än behålla en väldigt fransk miljö. Jag refererar även till Sacha Guitry, en av mina franska favoritregissörer, hans Om Versailles kunde berätta till exempel.

Jag har läst att du inspirerats av Robert Musils Mannan utan egenskaper, vilket också verkar logiskt.

«Helt sant, det var min stora läsning i massa år. Jag tror till och med att Musil varit avgörande för min moraliska och politiska övertygelse, nästan som en modell för min intellektuella skolning. I början hade jag två olika filmer, en om politikern och en om den unga filosofen. Och jag bestämde mig för att lägga ihop de två, och sedan sy ihop dem med grunddragen i Musils roman. Då konkret med den här kvinnan som så har gjort så omfattande, djupgående studier för att ändå landa i politikens akuta tomhet, precis som Robert Musil. Redan när jag var 16-17 gjorde jag en film som var väldigt inspirerad av Mannen utan egenskaper, och det finns scener i ”Alice” som är direkt hämtade från romanen. Jag tycker det är märkligt men i Frankrike pratas det alldeles för lite om Musil, det är inte alls som med Proust och Joyce.»

Filmen är inspelad analogt, liksom din förra film, är det ett krav från din sida?

«Ja, det digitala har visserligen en del fördelar, man kan spela in fortare och framför allt mer, och det är lite billigare. Nackdelarna för mig är mer estetiska. Det finns uppenbarligen fantastiska filmer som spelats in digitalt men för mig kräver det mer arbete än vad det gör med 35mm. Jag gör få tagningar och filmar ur få vinklar, därför har jag inget intresse för det digitala. Däremot känner jag en stark attraktion, en värme för 35mm-formatet. Det som stör mig är att många i dag använder det digitala som om det vore 35mm. Men det är inte samma sak, till exempel är det analoga överlägset för att filma hud och kropp, färger, bildens hela textur.»

«För mig är det inget val, jag måste filma på 35mm. Det är inte som för Kechiche eller Pialat, som filmar hela tiden, obegränsat. Jag har en helt annan metod, jag upplever att det är något som går förlorat i att filma väldigt mycket.»

Av Jon Asp 29 jan. 2020