«Skam»-stjärnan Josefine Frida ur Jorunn Myklebust Syversens «Disco» © Mer Film

Norges sak är vår

«Om det finns någon rättvisa borde Henriette Steenstrup, Jan Gunnar Røise och Thorbjørn Harr bli lika kända namn för den svenska film- och tv-publiken som sina danska kollegor.»

Anders Annikas ser två urstarka norska dramer – «Disco» och «Barn» – som tävlar om miljonpriset på Göteborg filmfestival.



Genomslaget för den norska tv-serien Skam för ett par år sedan innebar en mindre revolution. Med korta avsnitt publicerade på webben, fiktiv närvaro i sociala medier och inte minst ett starkt berättande om ungdomar på Hartvig Nissens gymnasieskola i Oslo, slog serien an hos tonåringar och tonårsnostalgiker över hela världen. För första gången sedan Fleksnes fick norsk tv ett brett genomslag i Sverige, och norska uttryck började rentav dyka upp i den svenska vardagsvokabulären.

skam.jpeg

För svenskar har ju så svårt att ta till sig norsk film och tv, ja populärkultur i allmänhet – i alla fall i förhållande till hur stor plats svensk kultur tar i Norge. När norska filmer når svenska biografer är det antingen samproduktioner, gärna med svenska skådespelare – allra helst Stellan Skarsgård – eller breda, kommersiella storfilmer. De enda norska arthouseregissörer som gjort något avtryck på svensk bio under 2010-talet är Joachim Trier och i lägre grad Margreth Olin. Till exempel var två av decenniets starkaste regidebuter norska filmer som inte kom hit. Dag Johan Haugeruds Som du ser meg (2012) tävlade visserligen på Göteborgs filmfestival men hade även varit värd en vända på svenska biografer. Jorunn Myklebust Syversens Hoggeren (2017) har inte ens festivalvisats i Sverige.

Men det finns tecken på att Skam krossat glasväggen, och en värdemätare på det är de två uppföljare till ovan nämnda debuter som inom kort tävlar på Göteborg filmfestival – i ett av fallen lägligt nog med en Skam-skådespelare i huvudrollen. Haugeruds Barn och Myklebust Syversens Disco råkar dessutom vara några av 2019 års bästa filmer.

Barn_bild 1_5 BEWARE OF CHILDREN - Lykke and Anders - Jan Gunnar Røise and Ella Øverbøe.jpg

Barn (som redan säkrat svensk biografdistribution, säkerligen behjälpt av att Ruben Östlunds Plattform samproducerar och att Adam Pålsson har en biroll) inleds med att en högstadieelev råkar slå ihjäl en annan elev under en rast. Det verkar vara en olyckshändelse, men att barnen är dotter och son till framträdande politiker från socialdemokratiska Arbeiderpartiet respektive främlingsfientliga Fremskrittspartiet gör situationen extra delikat. Man skulle kunna tro att det som väntar är en plakatpolitisk skildring av moral och människosyn, men Barn är betydligt mer komplex än så. Skolans rektor, med en solitt vänsterintellektuell bakgrund, visar sig ha en relation med fremskrittspartisten, en änkling som nu också förlorat sin son. Rektorns bror är i sin tur den lärare som borde ha varit på skolgården när olyckan inträffade, men just då fastnat med en nyanställd praktikant (Pålsson). Om filmen kan sägas ha några huvudpersoner är det dessa tre, men Barn är ett ensembledrama, där flera olika personer ur lärarkollegiet och de inblandades familjer har sina egna ingångar till tragedin.

De som däremot aldrig riktigt träder fram ur bakgrunden är barnen. Det enda barn som kommer till tals är förövaren, dottern till socialdemokraten. Titeln till trots handlar Barn mer om hur vuxna försöker hantera krisen, och sina egna skuld- och pliktkänslor. Som att rektorns familj och vänner blir mer upprörda när de får veta att hon är tillsammans med en fremskrittpartist än vad de är över att ett barn har omkommit. Eller när pojkens far förebrår läraren för att han under ett minnestal bara uppmärksammat sonens insatser i norska, inte att han också var bra i idrott.

Barn påminner en del om Atom Egoyans Ljuva morgondag (1997), där ett litet kanadensiskt samhälle lamslås efter att nästan alla barn omkommer i en skolbussolycka. Den liknar också Som du ser meg i hur dramatik uppstår i små situationer, lågmälda möten mellan människor. Dag Johan Haugerud är även författare, och det är dialogen snarare än bilderna man lägger på minnet i hans filmer – kameran är där för att understödja det som sägs.

Skådespelarna i Barn är dessutom fantastiska. Om det finns någon rättvisa borde Henriette Steenstrup (bilden), Jan Gunnar Røise och Thorbjørn Harr bli lika kända namn för den svenska film- och tv-publiken som sina danska kollegor.

Barn_bild 7_BWOC_photo_LarsOlavDybvig_3CopywrightMotlysAS.jpg

Disco har till skillnad från Barn sitt ur marknadsföringssynpunkt starkaste kort i huvudrollsinnehavaren. Josefine Frida (tidigare även Pettersen) spelade den karismatiska Noora i Skam – en smart, snygg och talför feminist som får skolans alfahanne på fall när hon till skillnad från alla andra dissar honom. En rollfigur som blivit en populärkulturell ikon och gjort Josefine Frida till en av Norges största kändisar, med nära två miljoner följare på Instagram. I Disco gör hon sin första film- eller tv-roll efter Skam, och är lika självlysande. Här spelar hon Mirjam, vars mamma och bonuspappa är tongivande i frikyrkan Friheten. Mirjam är även framgångsrik discodansare, påhejad av familjen. Det är en livsbejakande och lockande tillvaro, manifesterad under ett väckelsemöte tidigt i filmen, där bonuspappan håller en entusiasmerande predikan och Mirjam och andra ungdomar framför något slags EDM-lovsång, medan en animerad, upplyst triangel färdas emot publiken på stora tv-skärmar. Mirjam med sitt långa blonda hår och sina ljusa kläder är en sorts kvinnlig kristusgestalt, ett framtidshopp för en rörelse med vind i seglen.

Men så lämnar hon scenen, trevar genom kyrkans lokaler där bonuspappans röst hörs från högtalare, och kräks till sist på toaletten. Snart får Mirjam också problem med dansen, och det går inte att dölja för familjen att hon mår dåligt. Förklaringen tycks självklar: hon sviktar i tron.

Vi får en del antydningar kring vad som egentligen ligger bakom Mirjams psykiska tillstånd. Pressen att prestera, på dansgolvet och i kyrkan, spelar in, liksom hennes bonuspappas despotiska sida. Men viktigare är att hon i barndomen utsatts för något slags övergrepp av sin biologiske far. Det finns ett svart hål i Mirjams livshistoria, men hennes mamma vill inte tala om det.

still+5+DISCO.jpg

När Mirjam försöker hamna på rätt kurs igen är det till andra kristna mötesplatser hon söker sig. Vi får se en provkarta på frikyrkliga uttryck (där utövarna gärna uttalar sig skeptiskt om konkurrerande samfund), från en avskalad, asketisk gudstjänstlokal till villaförorten där en tv-präst bjuder hem till fika och utdrivning av demoner. Den sistnämnda spelas fint av amatören Terje Syversen, kusin till regissören Jorunn Myklebust Syversen. Även i debuten Hoggeren hade han en liknande roll. Där försöker han inte sälja Jesus, utan Kangenvatten (en sorts joniserat mirakelvatten) till en hemvändande släkting som likt Mirjam genomgår en livskris. Dubbelheten i att de här personerna vill väl, vill rädda Mirjam, men med obehagliga metoder, skildras lyhört. Allra otäckast är en scen mot slutet – en nattlig seans i skogen under ett sommarläger för ungdomar, som för tankarna till händelserna på Utøya. Disco är inget ensidigt nidporträtt av frikyrklighet, men däremot av dess karismatiska (oftast manliga) företrädare.

För norsk films spridning i Sverige hoppas jag att Disco tar hem filmfestivalens Nordic Dragon Award, och att det får någon distributör att nappa. Samt att Barn får den uppmärksamhet och den biopublik den förtjänar. Skam vore det annars.

Av Anders Annikas 15 jan. 2020