Ur Viktor Johanssons «Inuti diamanten» som premiärvisas på Göteborg filmfestival

Rekonstruerad dagbok för «Inuti diamanten»

«Det är 2018 och jag får lov att börja om. Från scratch. Det är en ganska mörk period, och fast 'Inuti diamanten' är väldigt lekfull, så ser jag personligen att den tar avstamp i något slags depression. Allt är skit. Man kan lika gärna bara sova, kolla på akvariefiskar. Fabriken är nedlagd. Vår största naturresurs är meningslöshet, och ungdomlighet. Kollar man nära ser man att Norrland är ett hav av dagdrivande ungdomar. Vilken framtid.»

Viktor Johansson tar, efter sällsamma nedsteg i Gottsunda och Flogsta, oss med till den legendariska diamantfabriken i Robertsfors, mellanbygdens eget Twin Peaks.



Jag ska spela med öppna kort, jag erkänner att jag inte fört dagbok under de här tre åren som jag arbetat med Inuti diamanten. Under dalar har jag inte ens tänkt på allt detta material som en enda film. Jag tror det är bra att erkänna att i alla fall min process i mångt och mycket är en Frankenstein-process.

Man lappar ihop material, men sen är kicken ännu större när helt plötsligt blixten går genom filmen och väcker den till liv som ett någorlunda enhetligt verk.

It's alive!

Inuti diamanten, ett hopskrap av utstötta misfits, som börjar gnistra. Blixt från klar himmel.

Apropå rejects så försöker jag filma och klippa utefter vad Tim Sutton sa om sin film Memphis: Jag har velat att den här filmen ska bestå enbart av scener som annars hade klippts bort ur andra filmer.

On the cutting room floor. Där hittar man skådespelare som släpper garden, där hittar man stamningar och felsägningar och rapar, ögonblick som andra filmer skulle betrakta som bloopers.

När jag avslutade Himmel över Flogsta med vad som i grunden var bloopers, det vill säga att Arman och Axel fick fnisssjukan, så kände jag att här, i tics och spontana reflexer, här finns ett spelrum för mig, för det jag vill uttrycka med min filmkonst.

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 21.43.56.png

För det är ju så att verkligheten, till skillnad från fiktionen, ibland brister ut i dessa absurda tourettska ögonblick, från ingenstans. Som en blixt från klar himmel. Att höra fel till exempel. Elin hör inte repliken och ropar fnissigt och lite irriterat: Jag hör inte vad du säger!. Hossein försöker gömma sitt skratt bakom Mustafas rygg, har han kanske tappat greppet.

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 21.51.38.png

Det händer inte i spelfilm, och det klipps ofta bort ur dokumentärfilm, för att man kanske hoppar ur filmen. Men jag vill att mina filmer ska bestå av dessa kaotiska tics som verkligheten hasplar ur sig, när inget händer. Det gäller att vara där när inget händer. Som filmare gäller det att vara där när människor slutar spela en roll, när de släpper allt, och släpper sig.

Senast när jag såg The rise of Skywalker tänkte jag: undrar när dessa stressade actionhjältar går på toaletten. Obs i nya Star wars-serien The mandalorian är första gången vi får se en toalett i stjärnornas krig. Varför är detta viktigt, att gå på toaletten i film? Jo, jag tror att vi tappar kontakt med filmen, att filmen tappar kontakt med folket, dels om vi inte får se vanliga människor på film, och dels om vi inte får se människor på vita duken göra vanliga saker.

Jag vill se folk arbeta på film, men jag vill också se folk som inte arbetar, vad gör de hela dagarna? Går det att fånga dessa till synes meningslösa ögonblick, och i en film fylla dem med mening? Jag skulle kunna göra en hel film om Reys eviga väntan och skrotletande och längtan i öknen på Jakku.

Det här börjar bli ett manifest om tourettes och toanödiga filmkaraktärer. Bara något jag alltid har i bakhuvudet när jag gör film.

Fredag 11 mars 2016

För att rekonstruera denna dagbok får jag lov att bläddra bakåt i klippdiskarna, ser att det absolut första klippet, som faktiskt avslutar Inuti diamanten, är filmat 2016. Till en annan film. Funderar på om jag ska spoila.

Okej, spoilervarning. Min nya långfilm slutar alltså med ett klipp från råmaterialet till min kortfilm Stranded. Arman Cho som kanaliserar The revenant, som han nyss sett, och sitt svarta bälte i Taekwondo, i en 7 minuter lång manisk tagning i magic hour. Vi har inte repat det, men han har varit i karaktär hela dagen och vi ska gå in och värma oss, då ber jag honom göra snöbalett innan solen går ner. Osäker på om det är jag som ber honom klä av sig, men han klär av sig, och gnider in sig i snö. Spärrarna är släppta.

I alla mina tre långfilmer har jag jobbat in klipp eller storylines från fallerade projekt. Det har blivit ett sätt att ta tillvara på material, återvinna, att tänka ekologiskt.

Man kan prata om ekonomisk klippning, kanske mest i de gamla Bamse-filmerna där bildrutorna loopas om och om igen. Men här är det ekologisk klippning. Ta tillvara på allt. Jag har förstått att b-filmskungen Roger Corman jobbade så och klippte in ett och samma kråkslott i alla filmer, även en bilkrasch ska ha använts i alla Troma-filmer. Både ekonomiskt och ekologiskt. Faktiskt bra för miljön att inte krascha en ny bil för varje film.

För övrigt har jag gett Troma-grundaren Lloyd Kaufmans bok Produce your own damn movie! till min producent Linus Andersson, inte för att han behöver en instruktionsbok, utan mest för att visa att jag inte vill göra fin-film, jo lite, men till mångt och mycket är jag inspirerad av skräp, B-film, nollbudget. Linus producerade Kung fury, så jag vet att han förstår. Men jag skulle vilja grotta in mig på att kombinera skräpfilm med dokumentärfilm. Förebilderna är väl Gummo, American Movie, vad finns det mer? The act of killing gör en stor bragd i att inte vara för fin för B-film och splatter, och kommer på så sätt längre än en på alla sätt «seriös» dokumentär om folkmorden.

Lördag 7 oktober 2017

Och här i B-filmsvärlden kommer således det andra segmentet jag filmade till Inuti diamanten. Då hette projektet Underground Artist, och – det är väl lika bra att vara ärlig – var nära i att sluta i en misslyckad Ninja Turtles slash Ingmar Bergman-pilot. Men dessa bitar med radarparet Tomoya och Armans urban exploring i «fabriken» räddades till Inuti diamanten.

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 10.03.45.png

Underground Artist tog ett år av mitt liv, och är väl lågvattenmärket när det handlar om åren efter Gottsunda och Flogsta. Inte kvalitativt bottenmärke kanske, men för min självkänsla. Nära att jag blev en sådan avdankad rättshaverist som filmbranschen är full av. Efter beröm och omfamning av film-Sverige så kändes det som att jag runt 2015 skulle ta steget till «riktig» film, med finansiering, team och produktionsbolag. Nu när jag ska summera så inser jag att jag egentligen inte har något att gnälla över, folk har trott på mig, men det kanske är en konstnärlig röta, eller mest frustration över att inte ta rätt väg.

Summering 2015-2018

Stranded var från början en långfilm som fick skalas ner, min grymma stjärna Vanco Nakev skulle spela busschaufför, men första inspelningshelgen fick jag meddela att jag inte mäktade med.

I bakhuvudet har jag också att Vanco spelade in mängder med scener med Anastasios Soulis till Prinsessa som låg kvar på klippgolvet, fick Vanco upptäcka på premiären. En dag ska jag köpa loss det materialet och göra en uppföljare med Vanco och Anastasios.

Kortfilmsversion av Stranded fick SFI-stöd, och det är jag superglad för. Men då var den redan inspelad på egen risk. Min roman Bonsaikatt hittade ett fint katthem hos Fasad, och producenterna där är engagerade och flyger till Norge för att pitcha projektet. Men ändå en frustration hos mig att jag efter slut på utvecklingsstöd ännu inte lyckas hitta kruxet med manuset. Konsulenter har kommit och gått, Baker Karim, Calle Marthin. Lägg därtill att Bonsaikatt först började som en filmidé, som regissören Marcus Söderlund labbade fram, men sen kom trailern till Faro, och vi var rädda att det var för likt, så jag styrde om det till en roman i stället. Fucking Faro, det var 2013. Men vi jobbar vidare på Bonsaikatt och i slutändan kommer allt har varit värt det. Tack Fasad!

Så Underground Artist, kronan på verket. Jag vill göra en fanfilm om Ninja Turtles, eller sätta min prägel på historien om Hamato Yoshi, en olaglig immigrant som tvingas bosätta sig i kloaken, och där muteras till en råtta, men hittar sitt kall då han blir pappa till några sköldpaddor. Det här tillhör kanon.

Samtidigt utlyser SFI och SVT tävlingen Bergman Revisited, och visst är väl Ninja Turtles i Ingmar Bergmans anda?

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 10.24.08.png

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 10.25.00.png

Eftersom Hamato Yoshi döpt sina barn efter renässanskonstnärer så måste han ju vara målare själv (detta är inte kanoniserat), och Bergmans karaktärer är väldigt ofta konstnärer. Och så kommer jag på min USP-iga twist-pitch: tänk om Bergman var underklass. Om dämonerna inte var själsliga utan ekonomiska och sociala. Varken underklassen eller arbetarklassen heller för den delen har tid psykologisera som Bergman kunde. Alltså var Yoshi från Turtles-serierna Ingmar Bergman personifierad, fast född i en annan klass, och hamnade således i kloaken, men ändå som en briljant konstnär.

Ni hör ju själva.

Under tiden vi på eget bevåg filmade piloten fick vi nej från Bergman Revisited och alla andra instanser. Botten. Och det är i mångt och mycket min egen «talang» eller «tänk» som satt mig där.

Söndag 4 februari 2018

Det är 2018 och jag får lov att börja om. Från scratch. Det är en ganska mörk period, och fast Inuti diamanten är väldigt lekfull, så ser jag personligen att den tar avstamp i något slags depression. Allt är skit. Man kan lika gärna bara sova, kolla på akvariefiskar. Fabriken är nedlagd. Vår största naturresurs är meningslöshet, och ungdomlighet. Kollar man nära ser man att Norrland är ett hav av dagdrivande ungdomar. Vilken framtid, vilken framtid.

Det här blev mina karaktärers utgångspunkt, men tillsammans kämpade vi oss upp, mina medverkande och jag, genom att uppfinna nya «jobb», nya ritualer, ny arbetsmarknadsmystik, ny träning, ny överlevnad i snön. Kloakfilmningen hade gett mig en kamera som kunde se i mörker, och nu såg jag färger i mörkret, snö som gnistrade, eller var det diamantdamm.

Jobba från scratch är det Robertsfors tvingats göra efter nedläggningen av diamantfabriken. Och jobba från scratch var det jag gjorde när jag började med Under Gottsunda, ett miniteam, oftast helt ensam på bakom kameran, men på något sätt med förmågan att entusiasmera ett gäng oslipade diamanter till medverkande att spilla sina inälvor framför kameran.

Efter en annons på Facebook får jag tips om lokalbefolkning att filma.

Jag träffar Hossein som bor på flyktingboendet i Robertsfors, han har skrivit en egen roman om en flicka i koma och drömvärlden hon fastnat i. Hossein berättar också om att boendet är hemsökt.

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 10.06.00.png

Min personlig assistent-kollega tipsar om sin bror som är akvarist, jag tänker att han är akvarellmålare. Men väl hemma hos Markus berättar han och hans flickvän om akvarievärlden, som han bokstavligt talat fastnat i. Det är som att hon måste knacka på akvarieglaset för att få kontakt med honom.

I det blåa bubbliga fisk-ljuset förstår jag att jag har en film. Den ska handla om underlandet Robertsfors. Ändå sen jag började hänga i bygden har jag tänkt på Robertsfors som ett Twin Peaks. Och om Under Gottsunda började i premissen Gummo i Gottsunda, så ska jag nu göra Robertsfors eget Twin Peaks.

En söndag i februari 2018 filmar jag akvariefolket, och långfilmen är igång. Filmen som ska rädda mig ur krisen, men det vet jag nog inte än.

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 22.08.40.png

Onsdag 21 mars 2018

Jag filmar Abdi och Hamza när de tränar i ett snötäckt utomhusgym. Abdi har jag lärt känna genom Victor Lindgren och hans film Kometen. Där gör Abdi ett mästerligt sammanbitet porträtt av en HBTQ-flykting. Men när jag träffat Abdi har han en tramsig sida som är supercharmig, och som jag vill filma. Den tramsiga flyktingen.

Victor berättar att Abdi tränar hela tiden, partytränar kallar han det. Beskriver det som en social ritual för att hålla psyket i schack i väntan på beslut om uppehållstillstånd.

När vi sen filmar är de rätt fnissiga, grabbarna, kollar in i kameran och tror att jag vill bryta. Om det här hade varit en riktig filminspelning hade regissören brutit, men jag vill inte bryta, verkligheten fortsätter rulla. Och i stället gör vi en scen av att Abdi inte kan sluta skratta. Pseudobulbar affect kallas det i Joker, eller emotionell inkontinens.

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 22.11.21.png

Måndag 2 april 2018

Jag filmar syskonen Elin och Elias Marklund. Det är hård syskonkärlek och bara att tacka och ta emot. Jag sätter igång något som utvecklar sig till en riktig terapisession, de talar ut om sina «farliga» sidor. Allt är inte sant. Och i den färdiga filmen kan man höra dem säga med pipig fejkad röst: Det är bara på film. Det är bara på film.

Men ändå, den skyddslöshet de arbetar sig fram till under det här samtalet går inte att säga nej till. Jag märker det i klippningen, egentligen borde jag för dramaturgins skull variera mig från just den här tagningen, inte komma tillbaka till den fan fem gånger. Men det är bara att kapitulera, filmen vill vara med syskonen där på soptunnorna och bena ut det här självskadebeteendet.

Skärmavbild 2020-01-14 kl. 22.11.55.png

Elin Marklund lärde jag känna under inspelningen på Victor Lindgrens långfilm Till drömmarnas land. Där jobbade de också improvisatoriskt och biografiskt. Men Victor fick lite panik när jag skickade in Inuti diamanten till Göteborg filmfestival förrförra året. Samma år som Till drömmarnas land skulle ha premiär. Det lät som att jag hade lånat lite väl mycket med både skådespelare och självskadetematik. Men Göteborg tackade nej. Och tur var väl det. Elin kunde separera sig ytterligare från sitt Holmsunds-alter ego. Men viktigast: jag fick ett år till på mig att följa karaktärerna.

Under vintern och våren 2019 är jag ute i snöspåren igen. Jag har bestämt mig för att det är en vinterfilm och bara kalla bilder passar. Jag förfryser fingret i en lång tagning och Hossein säger att fingret är dött. Vi kör ner i snödiket. Jag får nej av två dokumentärfilmskonsulenter, och försöker tolka det som att jag är fri. Livet består av dessa random misstag, det är bara att fånga dem.

Den dialog mellan Fabriken och Ungdomarna som binder ihop filmen i en bisarr voice-over publiceras i norrlandstidskriften Provins. På releasepartyts uppläsning får dialogen skratt och fniss. Ändå handlar den på något sätt om «glesbygdsfrågan». Ja, man måste nog försöka svara på sådana ödesfrågor med största möjliga lekfullhet och vanvördnad.

UNGDOM: Alla som jobbat i fabriken känner sig gamla nu. Som sköldpaddor.

FABRIK: Ett samhälle av sköldpaddor.

UNGDOM: Snart är bara skalen kvar. Ligger och skräpar.

FABRIK: Ni kanske kan göra något av skalen.

UNGDOM: Vi ärvde en massa tomma sköldpaddsskal, och malde ner dom till viagra.

FABRIK: Vilken framtid.

UNGDOM: Vilken framtid.

Jag hittar min fabriksröst i en personlig assistent-kollega, hon är förkyld och rasslar i halsen. Det är perfekt. Alla är här.

Glesbygden är befolkad igen. Av flyktingar, spöken, akvarister, bodybuilders och en psykedelisk etnograf till byafilmare.

Av Viktor Johansson 15 jan. 2020