Ingvar E. Sigurðsson ur Hlynur Pálmasons «En vit, vit dag» © Folkets Bio

Ännu en ledsen isländsk man

Hyllad i kritikerveckan vid Cannesfestivalen i våras, nu dags för svensk premiär. 

Ari Gunnar Þorsteinsson ser Hlynur Pálmasons existentiella sorg- och hämnddrama «En vit, vit dag».



Det första vi ser i En vit, vit dag är dimman. Det är en isländsk dimma jag känner igen men som jag aldrig sett skildrad på film. Den kan upplevas antingen som trygg eller kvävande – en kudde som kan vara både en tröst och ett mordvapen. Igenom dimman kör en bil på en ödslig landsväg nära havet. Bilen kör i alldeles för hög fart tills det man har fruktat plötsligt händer – en bilolycka. Det är en stark inledning på en film, och en sekvens bland många som bevisar Hlynur Pálmasons förmåga som regissör. 

Det var en kvinna som omkom i bilolyckan och i filmen följer vi hennes man, småstadspolisen Ingimundur. Han har en time out från sitt arbete. Vi ser honom träffa en kurator som intervjuar honom för att bedöma hans arbetskapacitet, det är uppenbart för alla att han inte mår bra. När Ingimundur går igenom fruns saker börjar han misstänka att hon har varit otrogen och han börjar undersöka vem hon har vänstrat med. 

Varje regibeslut i filmen görs för att få publiken att känna Ingimundurs sorg och förtvivlan. Dimman vi ser i filmens början försvinner aldrig. Den har en uppenbar metaforisk effekt: Ingimundur kan inte se bortom sin sorg eller sin besatthet av hustruns otrohet. Men jag anar att dimman också har den praktiska effekten att dölja den pittoreska naturen som ofta dominerar isländska filmer. Det känns som ett vågat val av Hlynur och fotografen Maria von Hausswolff, men det får publiken att faktiskt fokusera på rollfigurerna och dramat som utspelar sig framför kameran. 

hvid-hvid-dag_05.jpgIngimundur spelas av Ingvar E. Sigurðsson, Islands kanske främsta filmskådespelare. Vi följer hans rollfigur i varenda scen i filmen och det är inte alltid ett trevligt sällskap. När han blir mer och mer uppslukad av sin frus eventuella otrohet börjar han agera på sätt som lätt skulle kunna få tittaren att tappa all sympati för honom, men det kontrasteras hela tiden med den ömma och vackra relation han har med sin dotterdotter Salka. Det skapar en komplexitet i porträttet av Ingimundur och det är där Ingvars prestation får sin styrka. 

Salka spelas av regissörens dotter, Ída Mekkín Hlynsdóttir, som har en genuin närvaro i filmen. Det hjälper att Hlynur ofta filmar Ingvar och dottern i långa men relativt okomplicerade tagningar. Där får skådespelarna både tid och rum att utveckla sitt samspel. Det är dock inte bara en helt okomplicerad kärleksskildring. De mest smärtsamma stunderna i filmen är de där Salka upplever Ingimundurs kapacitet för vrede och aggression. 

Ingvar E. Sigurðsson har varit välkänd och respekterad så pass länge på Island att man lätt tar honom för givet. Av de fem mest populära filmerna de senaste 25 åren har har bärande roller i tre (Brottplats: Jar CityUniversums änglarDjävulsön). Om någon skådespelare har fått representera «den isländska mannen» på duk är det just han, i roller där han är tuff, maskulin och något känslomässigt förvirrad. I kontrasterna mellan kärleken till sin dotterdotter och den vrede och förtvivlan han genomgår i sin sorg syns ett djup och en skörhet som inbjuder till att se Ingvar med nya ögon. 

hvid-hvid-dag_01.jpg

Man förstår redan från början att filmen behöver sluta med en konfrontation mellan Ingimundur och hans frus älskare. Scenen där de två männen äntligen pratar med varandra är visserligen stark och välspelad, men den känns något för utstuderad; som att båda männen härmar något de själva har sett på film. Den blir något av en antiklimax – på ett uppfriskande sätt. Våldet i filmen har ingen förlösande effekt. I stället får Ingimundur inse sina egna brister och hur långt hans ovillighet att konfrontera sina känslor har tagit honom. 

Om isländsk film har en dominerande genre skulle den kunna kallas: «ledsna isländska män». Även när man kollar på de filmer som når ut till svenska biografer är dessa män extremt överrepresenterade, bara under de senaste fem åren: Bland män och fårUnder the tree, En väldig vänskap och Life in a fishbowl. Kanske är det dags för isländska filmskapare att söka sig vidare till andra ämnen. Men En vit, vit dag sticker ut från resten. Ingvar E. Sigurðssons rollprestation och det eleganta sättet Hlynur Pálmason väver metaforiska sekvenser i sin berättelse ger filmen en poetisk kraft och vitalitet som gör den mer än ännu en «typiskt isländsk» film. 

Av Ari Gunnar Þorsteinsson 5 feb. 2020