Jörn Donner porträtterad av Marica Rosengård.

För intelligent för Sverige

«Såren från uppväxten lindrade tonåringen med att skriva. Och in i det sista var det hans sätt att överleva.»

Jon Asp minns en liten borgarunge från Finland som tog vägen via Sverige och blev en stor europeisk intellektuell.



I SVT:s samtalsprogram «Oförutsett» från 1987 frågar Kristina Lugn, i programledarrollen tillsammans med Bert Karlsson och Jörn Donner, om kvällens gäst Harry Schein skulle kunna tänka sig att göra reklam för schampo. Avväpnande svarar Schein att «det finns många reklamfilmer om hårschampo som är betydligt bättre än många av de filmer som Jörn har producerat». Skratt från publik och panel medan Donner instämmer helt, föga förnärmad (men kanske ändå lite tacksam för att Schein inte sa «regisserat»).

oförusett-svt.jpeg

Anekdoten är knappast viktig men bilden är talande. Bilden av två av Sveriges under ett halvsekel viktigaste intellektuella, födda utomlands (Schein i Österrike, Donner i Finland), mångsidiga opinionsbildare, vänner och kolleger, och så sent som 1987 alltjämt i samförstånd sinsemellan (även om Donner då var på väg in i politiken, Schein nöjde sig med sin kolumn i DN). På ett sätt är det märkligt hur ofta Jörn Donner, i sig en sådan självklar auktoritet, gick i Scheins spår, av tillfällighet eller ej. Båda utmärkte sig först som framstående filmskribenter, inte minst genom att lyfta fram Bergmans filmer, Donner som efterträdare till Schein på BLM. Båda levde samman med Bergmanaktriser. Båda var tongivande på Filminstitutet och för den svenska filmmodellen, Schein som dess skapare och Donner som arvtagare, vd mellan 1978-1982, naturlig motståndare till filmvänstern och avgörande för Fanny och Alexander, en film lika framgångsrik i efterspelet som kontroversiell att göra.

fanny_och_alexander_20.jpg

Om public intellectuals fanns i Sverige då så tillhörde Schein och Donner definitivt skaran. Och Donner var den som, då han behöll Finland som sitt hemland, särskilt värnade sin roll som Sverigekritiker. Även svenska film fick sin beskärda del av kritiken. Till exempel i en artikel om «den svenska filmens totala impotens» i Chaplin 1973, där Donner gick hårt åt både vänstern och högern liksom «den rövslickande mellangruppen» (citat hämtat ur Per Vesterlunds Schein från 2017).

Ett minnesrikt ögonblick i dokumentären Palme från 2012 är när Donner säger att Palme med sin utstrålning var för intelligent för Sverige. Om vi i stället riktar linsen mot Donner liknar påståendet också en självprofetia. Samtidigt hade Donner oskicket att sätta sig till doms över vår egennyttiga välfärdsmodell och menade att Palme inte så mycket definierades av sin egen storhet som av svenskarnas inskränkthet. Låg det också en indirekt självkritik i det? Att Donner, alltför lättvindigt, tilläts agera auktoritet i sitt grannland? Hur som helst mönstrade han rollen som Sverigekritiker lika villigt som framgångsrikt.

Därför var det meningsfullt att, vid Donners frånfälle i förra veckan, också påminnas om några finska röster, författaren Monika Fagerholm till exempel: «Man kan helt enkelt inte tänka sig ett Finland utan Jörn Donner», sa hon i SR:s P1 Kultur (31 jan) och menade att Sverige hade så många fler frispråkiga frifräsare och intellektuella med patriarkal profil. Donner verkade ha varit inne på samma linje, i memoarboken Mammuten skriver han: «För att funktionen som Public intellectual skall ha någon mening bör man förutsätta ett mottagligt intellektuellt debattklimat.» I Sverige finns det i någon mån, menade Donner, i Finland inte.

Likafullt stod Donners rättframhet i den svenska offentligheten ut. Han förställde sig inte utan sa som det var, eller i alla fall hur han upplevde det, och inte minst när något var särskilt illa. Rätt överlägsen attityd publikt men till synes mer ödmjuk av scen. De gånger jag träffade honom, i samband med samtal på Filmhuset i Stockholm och som gäst på Bergmanveckan på Fårö, gav han ett milt, helt försiktigt intryck – vilket många vittnar om, inklusive tidigare partnern Harriet Andersson – ett intryck som står i skarp kontrast till hans offentliga persona som ilsket spottande rabulist. Om till exempel Mark Levengood står för den snälla, inställsamma finlandssvenska profilen representerar Jörn Donner i hög grad den motsatta.

I P1 Kultur ombads Jan Holmberg, vd på Stiftelsen Ingmar Bergman, jämföra Donner med övriga vd:ar på Filminstitutet. Holmberg svarade undvikande men med en viktig distinktion, att Donner var en «som bars av uppfattningen att det finns bra konst och det finns mindre bra konst, och att han själv betrodde sig förmågan att kunna urskilja det ena från det andra».

Det är förstås svårt att föreställa sig en person med Donners drag på den positionen i dag.

Monika Fagerholm framhöll också Donners förmåga att bli lyssnad på – även politiker lyssnade. Just att han sa rakt ut det som ingen annan vågade säga, att han var peppande i stället för positionerande i sin intellektuella omgivning. Donner ägde, enligt Fagerholm, den ovanliga storheten att inte känna sig hotad av yngre generationer, utan han var hela tiden upptagen med att göra, nöjde sig inte med att vara.

Kanske är det framför allt som författare vi bör minnas Donner. En författare om inte bara slog ner på andra utan i hög grad också nagelfor sig själv. Jag påminns om hans skörhet och självutlämnande i epilogskrivningen Mammuten. Lika mycket som den privilegierade uppväxten menade författaren att det var ensamheten från barndomen som präglat och alltjämt präglade honom: en «bottenlös ensamhet», med människan ständigt «utlämnad åt den förfärande person hon är själv». Såren från uppväxten lindrade tonåringen, enligt Donner själv, med att skriva. Och in i det sista var det hans sätt att överleva.

Jörn Donner var en liten borgarunge från Finland som tog vägen via Sverige och blev en stor europeisk intellektuell. Nu har hans röst upphört – efter 86 år – och den kommer vara djupt saknad.

Av Jon Asp 5 feb. 2020