Ur Carl Olssons «Samtidigt på jorden» © De andra film

Hantering av döda i Roy Anderssons anda

«I all denna stillhet undrar man om dessa varelser, så inrättade i rutiner att inga avvikelser tycks kunna uppstå, inga oväntade tankar tänkas, förberedde lika mycket inför sin egen död som de tog hand om de faktiskt döda.»

Roy Andersson gick lottlös från guldbaggen men Studio 24-arvet lever vidare i filmvärlden.



Med undantag för bästa scenografi gick Roy Anderssons Om det oändliga lottlös från guldbaggen häromveckan. Trots att regissören gjort sin bästa och kanske mest tillgängliga film sedan Sånger från andra våningen, vunnit ett regilejon i Venedig i september i konkurrens med Joker och Marriage story liksom kritikerhyllade filmer av Polanski, Kore-eda, Guédiguian och många fler (regissörsgeniet Lucrecia Martel var ordförande i en jury som bestod av såväl kända skådespelare som en ansedd festivalchef). Och trots att det svenska filmåret 2019 var omskrivet beskedligt. Dock inte sämre än att det fanns plats för både jante och en smula klassisk svensk missunnsamhet. Varför detta behov att göra sig själv mindre än nödvändigt? Gullspiran till hantverksregissören bakom Bamse och Pelle Svanslös när en barnfilmspionjär som Johan Hagelbäck, därtill internationellt ansedd, ännu inte fått priset? Dessutom samma år som Lasse Åberg fick hederspriset?

Filminstitutets vd Anna Serner talade nyligen i Dagens Industri (16/1), apropå kritiken på hemmaplan riktad mot hennes ledarskap, att det inte är «lätt att bli profet i sitt eget land». Roy Andersson, om någon, borde veta. Frågan är om det blir några fler långfilmer från hans sida. Dessbättre lever regissörens arv vidare. På samma guldbaggegala vann till exempel fransyskan Morgane Petit-Dziurlas Excess will save us pris för bästa kortfilm (tillgänglig i SVT Play), uttryckligen med Andersson som främsta inspiration.excess15kopia.jpg

Och nyligen har en annan nykomling rönt uppmärksamhet i festivalvärlden, uppenbart inspirerad av Anderssons estetik. I långa obrutna tagningar och frontala utsnitt riktar Köpenhamnssvensken Carl Olsson ljuset på olika anställda i deras hantering av döda. Begravningsdokumentären Samtidigt på jorden utspelar sig i Skåne och fick nyss ett varmt mottagande på Rotterdam filmfestival (högt på listan för publikens omröstning) och tävlade också i Göteborg.

I Carl Olssons värld är det grått som hos Roy Andersson men helt osminkat. Här återfinns allsköns «begravningsarbetare» såsom patologer, kistoperatörer, gravgrävare, organister och inte minst två likbilsförare som sätter tonen för några av filmens höjdpunkter. Mekaniskt och med lågintensiv humor återger regissören människorna i deras triviala mönster. Nöjet över en ledig dag, kanske en tur till Ica Maxi i Trelleborg, hunden som ska medicineras och tas om hand, de två musikerna som tappert repar «Trollmors vaggvisa» – Ho aj aj aj aj buff! – inför begravningsmässan, drömmen om en ny resa med Finlandsfärjan, en lunchbuffé på kinarestaurangen som verkligen ger valuta för pengarna – det som livet handlar om. 

I all denna stillhet undrar man om dessa varelser, så inrättade i rutiner att inga avvikelser tycks kunna uppstå, inga oväntade tankar tänkas, förberedde lika mycket inför sin egen död som de tog hand om de faktiskt döda.

press_samtidigtpåjorden.jpg

Det finns tydliga estetiska kvaliteter i Samtidigt på jorden men de underordnas filmens rent humanistiska genomslag: att visa människor i all sin alldaglighet, människor som man kanske skulle rycka på axlarna åt i ett annat sammanhang, men som här, ställda inför en förtroligt observerande kamera, förmedlar en värme som verkar helt direkt. Det är en uppriktighet som man bär med sig ut ur salongen, inte utan en känsla av Roy Andersson, och kanske lite mer ödmjuk inför tillvaron.

(En kortare version av texten publicerades i Aftonbladet 1/2.)

Av Jon Asp 5 feb. 2020