Ur Mehrdad Oskoueis «Sunless shadows» som nyligen visades på Göteborg filmfestival.

Mellan förtryck och frihet

«Skillnaden mellan att visa upp bilden på laptopen för släkten hemma i soffan och att infoga den som del i en dokumentär skildring är att vi kräver lite mer motivering från filmarens sida.»

Olga Ruin botaniserar i kvinnors verklighet och problematiserar dokumentärens roll på nyss avslutade Göteborg filmfestival.



När går den enskilda människans livshistoria från att vara ett exempel taget ur samhället till att i stället bli en berättelse om det samhället? Vid vilken punkt blir skildringen av ett livsöde det som kallas mikrohistoria, där kollektiva strukturer kan läsas utifrån individens upplevelse? Och när stannar personliga berättelser vid att endast utgöra exempel på ett större sammanhang, vars bakomliggande strukturer i så fall behöver redogöras för separat för att kunna förstås?

Mikrohistorieskrivning uppkom i Italien på 1970-talet och bär många likheter med den dokumentära filmtradition som genom enskilda personporträtt förmedlar större samhällsberättelser. Inte minst för att båda delar viljan att göra hindren på vägen till en del av berättelsen, oavsett om det är ett försvunnet textstycke på en pergamentsida eller en filmares förbud att ta sig in i ett land, som i Peter Torbjörnssons dokumentär Ninosca – the woman and the emigrant’s song. Tillsammans med Sunless shadows och Typhoon mama – som alla visades på Göteborg filmfestival nyligen – skildrar filmen erfarenheter av att vara kvinna i en partriarkal samhällstruktur och en värld styrd av globala klassklyftor. 

Ninosca.jpg

Ninosca – the woman and the emigrant’s song är sista delen i Torbjörnssons trilogi om Ninosca, en kvinna från fattiga San Fernando i Nicaragua. Filmen inleds med berättelsen om en bil, den första som Torbjörnsson köpte när han på 80-talet åkte runt och filmade i det krigshärjade landet och som skulle föra honom till den då tioåriga flickans familj. Torbjörnsson klipper mellan kornig celluloid från då till högupplösta bilder filmade i dag medan hans åldrade röst berättar om flickan som vid sjutton års ålder gifte sig med sin kärlek Tinoco, trots föräldrarnas invändning att hon borde följa sin dröm och utbilda sig först. När vi träffar henne i dag är hon papperslös arbetskraftsinvandrare i Spanien, långt bort från de barn hon kämpar för att försörja i hemlandet. 

Sunless shadows skildrar insidan av ett kvinnofängelse där de unga internerna dömts för mord på sina män eller fäder. Liksom i Nima Sarvestanis och Maryam Ebrahimis dokumentär från 2013, med den talande titeln Frihet bakom gallerskildrar Mehrdad Oskouei hur den instängda tillvaron i fängelset trots allt kan erbjuda ett andrum som kvinnorna inte haft förut. I stilla tablåer får vi följa de unga kvinnornas vardag med studier, personliga samtal och charadlekar. Ibland vänder de sig direkt till kameran och svarar på en fråga men vi får framför allt lära känna dem genom deras relationer till varandra. Det avskalade fotot ger fängelsets kala symmetri en känsla av vacker enkelhet, kanske är det förskönande. Det enda som bryter av stillheten är de många jump cuts som förekommer i samtalen. Upplevelsen av närhet ruckas tillfälligt varje gång man blir påmind om filmens medium men samtidigt skapar de synliga klippen en transparens gentemot tittaren. Regissören gör oss medveten om att allt som förmedlas inifrån denna stängda miljö sker genom konstnärliga val. 

Lou Strömbergs Typhoon mama använder en helt annan estetik, en estetik som blandar strukturen hos ett familjeporträtt med reseberättelse och samtidigt gör en ansats till personlig journalistik. Hon berättar här om sin styvmor Yolanda som arbetar som hotellstäderska i Sverige och skickar hem pengar till sina tre krävande söner på Filippinerna. Filmen utspelar sig under flera år och sammanfaller med det att president Duterte inleder sin grymma drogpolitik, vilket får tragiska konsekvenser för familjen. Strömberg beskriver först i filmen de skrynkliga vykort med turkosa stränder som hon brukade få. Berättaren är nyfiken och vill förstå Yolandas bakgrund, vem är egentligen kvinnan som hennes pappa levt sitt liv med, som arbetar dubbla pass för att försörja de vuxna barnen där hemma?

typhoon mama.jpg

Vi möter en sönderstressad mor med dåligt samvete, en Mildred Pierce i arbetskraftsmigrationens spår, som vänder bort blicken när hon rättar sonen som har fyllt i att hon är chef och inte städerska på hotellet där hon arbetar. Men trots Strömbergs personliga ingång lämnar berättelsen aldrig känslan av ett vykort som visar upp livet på distans. När hon första gången besöker Filippinerna tillsammans med Yolanda som varit borta i sex år gör sönerna i ordning en festmiddag genom att slakta en kyckling. Kameran går nära och filmar den i mörkret blixtbelysta halsen som skärs upp. Upplevelsen blir att en turist har tagit bilden för att visa upp något spektakulärt från en främmande kultur. Men skillnaden mellan att visa upp bilden på laptopen för släkten hemma i soffan och att infoga den som del i en dokumentär skildring är att vi kräver lite mer motivering från filmarens sida. Strömberg verkar blanda samman sin vilja att lära känna styvfamiljen med att försöka förstå Filippinerna som land. Trots många personliga scener inifrån den konfliktfyllda familjen kommer vi aldrig personerna nära. I stället framställs en osorterad historia över hur Dutertes våld drabbar individerna och globala klasskillnader splittrar familjer, vilket är en viktig bild att skildra. Men om en människas liv ska göras till ett exempel i berättelsen om ett land behöver det ske med lite mer mänsklighet i misären.  

Genom Ninoscas livsberättelse får tittaren även historien om ett lands utveckling, då och då hjälpt av Torbjörnssons röst som ger kompletterande information. Men vi slutar aldrig känna med den starka kvinnan vars liv, oavsett hur mycket hon kämpar, hela tiden styrs av en politisk och ekonomisk omvärld, i riktningar hon inte kan påverka. Tyvärr lägger filmen ut för många dramaturgiska trådar som den inte följer upp. Det etablerar överflödiga konflikter i en redan drabbande dokumentär.

Sunless shadows speglar det enkla uttrycket filmens innehåll, ytterst lite information förmedlas egentligen om kvinnornas komplexa livsöden. Berättelsen börjar med att en av kvinnorna sitter i ett avskalat rum och talar rätt in i kameran. Först efter ett tag förstår vi att hon talar till sitt mordoffer. Eventuellt bör man inte tolka filmen som skildring av ett land eller en kultur utan endast se den för dess personliga berättelser. Men genom kvinnornas återkommande samtal med kameran, som blir som en inre dialog, återkommer likheter med Ninosca och Yolanda. Fram växer bilden av ett land och en erfarenhet av att vara kvinna som är personlig och samtidigt global. De kämpar alla för sin självständighet även om skillnaden i graden av förtryck ger olika konsekvenser. För Ninosca och Yolanda utgör flytten till Spanien och Sverige både en dröm om att kunna försörja barnen och samtidigt en möjlighet att bryta sig ur en snäv kvinnoroll som är bunden till ansvaret för familjen. De uttrycker samma upplevelse av begränsning som kvinnorna i Iran när de talar om hur de gått direkt från att ha varit dotter till att i stället iklä sig rollen som mor och maka. 

sunless-shadow (1).jpg

På grund av fängelsets slutenhet blir skildringen härifrån sammanhållen medan berättelserna om de två emigrerande kvinnorna blir splittrade. Vilket speglar dokumentärens svårighet att hålla samman historien om ett liv som är utspritt mellan flera platser och relationer. Vilket av personens uppdelade liv ska man egentligen berätta om? Alla drömmer om att vara medborgare i ett annat land, säger en av Yolandas söner. Man brukar också säga att alla drömmer om att vara huvudpersonen i berättelsen om sitt liv. Dessa tre filmer balanserar mellan att skildra kvinnornas livsöden och de större strukturer som deras historier är ett exempel på. Ibland uppstår glapp i berättelsen som inte går att fylla, som valet att klippa bort delar ur fängelseinternernas samtal, eller de år då Ninosca inte träffar sina barn eller som när Yolanda uppenbarligen inte vill prata om sonsonens död. Att veta när man ska släppa en scen eller en hel film på grund av dess hål och när de hålen i själva verket är en del av historien är en avvägning varje berättare står inför. Däremot visar de tre filmerna hur mikrohistorier tillsammans bildar berättelser om delade erfarenheter från kvinnors liv världen över.

Av Olga Ruin 5 feb. 2020