Ur Bong Joon-hos «Parasit» © TriArt Film

Parasit närmar sig Nyfiken gul

Bong Joon-hos «Parasit» är den mest framgångsrika utländska filmen i USA på decennier. Natten till måndag har den chans att vinna en Oscar för bästa film, något en film på främmande språk aldrig lyckats med.



2007 skrev JMG Le Clézio att morgondagens film är koreansk. Den franske författaren och filmkonnässören, som fick litteraturpriset året därpå, ville i essäboken Färder i filmens värld placera den samtida koreanska filmen i yttersta fokus, på samma sätt som tiden före och efter kriget tillhörde japansk film eller att den nya vågen senare främst var fransk.

Skälet till den koreanska framryckningen var, enligt Le Clézio, en helt originell kultur med våld och politik i förening: Seouls rekordsnabba ekonomiska och materiella expansion, invånarnas stora intresse för utländsk litteratur samt förstås landets blodiga förflutna – omständigheter som hade fött filmare som Kim Ki-duk, Park Chan-wook och Lee Chang-dong, som samtliga tillhör 2000-talets viktigaste regissörer.

Burning-1.jpg

Efter ett något beskedligare 2010-tal var avslutningen likaså exceptionell. Parks sinnrika The handmaiden 2016, Lees outplånliga Bränd 2018 och så Bong Joon-hos Parasit förra året, som i hård konkurrens vann guldpalmen i Cannes och natten till måndag står nominerad i sex av de tyngsta kategorierna på Oscargalan, enligt spelbolagens odds andrahandsfavorit till priset för bästa film (efter Sam Mendes krigsdrama 1917), ett pris en icke-engelsk film aldrig vunnit.

Den senaste stora utländska succén i USA var franska kompisfilmen En oväntad vänskap, med drygt 10 miljoner dollar inspelade för snart tio år sedan. Parasit är redan på god väg mot 50-miljonerstrecket med en uthållighet på marknaden som, rapporterar amerikanska Indiewire, är ovanlig även för Oscarfavoriter. Bara ett fåtal icke-engelska filmer har presterat bättre i USA någonsin: The passion of the Christ överlägsen med 533 miljoner omräknat till dagens valuta samt en härligt brokig hundramiljonersklubb bestående av Fellinis Det ljuva livet, Ang Lees Crouching tiger, hidden dragon, Costa-Gavras Z – han lever, Benignis Livet är underbart samt Vilgot Sjömans Jag är nyfiken – en film i gult – samtliga från en tid då utländsk film lättare tog sig in och fick genomslag på den amerikanska marknaden.  

web-jag-ar-nyfiken---gul_001---kopia.jpg

Bongs framgång är dock ingen tillfällighet. Regissören har inte bara lagt sig vinn om en bred, ung internationell publik, bland annat genom filmer som The host, Snowpiercer och Okja för Netflix häromåret; ändå sedan debuten i 2000-talets början har han odlat ett mångsidigt uttryck, växlat mellan komedi, high drama och olika spektakulära men aldrig substanslösa genrefilmer.

Det var också mot den bakgrunden som upplevelsen vid Parasit-premiären i Cannes i våras var så speciell. Här var inte bara en högkaratig film med många olika kvaliteter, utan något av the perfect blend; känslan av en film som skulle kunna bygga broar i en polariserad filmvärld – mellan öst och väst, mellan gammal och ung, mellan popcorn och arthouse. En film med uppenbar potential till spilleffekt, tanken på att vanliga filmintresserade exponerade för Parasit plötsligt skulle upptäcka filmer de annars aldrig skulle se, till exempel andra asiatiska filmer eller bara kvalitetsfilmer med högt underhållningsvärde.

Le Clézio nämnde inte Bong då, 2007, men författarens ord om den mardrömslika och våldsamma koreanska filmen ter sig profetiska. «Deras hjältar är brottslingar, handikappade, samhällets utstötta som befinner sig i den konventionella moralens gränsland.» Vid sidan av våldet såg Le Clézio en unik koreansk förmåga att förnya filmen: i ena änden med thriller och skräckfilm, i den andra med en intimitet som till och med knyter an till en skandinavisk tradition.

Oavsett om Parasit blir historisk på Oscargalan eller inte, bör man inte underskatta den enskilda verkets ögonöppnande effekt, särskilt inte i vår tids ensidiga och eftersatta filmklimat.

Av Jon Asp 5 feb. 2020