Titelpersonen ur Lia Hietalas och Hannah Reinkainens «Alltid Amber» © Story AB

Bland speglar och skärmar mitt i samtiden

«Hur långt kan man gå i sin egen bubbla och ändå avkräva samhället förändringar?»

Jon Asp ser Lia Hietalas och Hannah Reinkainens stockholmsskildring «Alltid Amber», som fick ett varmt mottagande på Berlin filmfestival i helgen.



Bara för att samhället ändrar sig så sakta, måste jag ändra på mig?

Den frågan ställer sig Amber, född kvinna men olycklig i sin kropp och över den identitet som finns registrerad i samhällets journaler. Målet är att bli diagnostiserad med könsdysfori och i förlängningen ha rätten till könskorrigerande behandling, till exempel ta bort brösten genom mastektomi.

Amber är bara 17 år men har sedan barnsben befunnit sig i utanförskap, på kant med samhällets normer, dess fördomar och tillrättavisningar.

Men att rätta till sitt kön, är inte det också också att rätta in sig i samhällets led? Genom att ta bort det oönskade, minskar inte också möjligheten till en bredare förståelse, en quickfix som motverkar förändring på längre sikt? Amber väger sina skäl och omständigheter, samhällets kommentarer har genom åren förstärkt jakten på bekräftelse. Det är ingen lätt fråga för en 17-åring full av känslor.

I helgen premiärvisades den svenska dokumentärfilmen Alltid Amber i Panorama på Berlin filmfestival, en sidosektion ofta med fokus på filmer med politiska och sociala avvikelser. Många av filmens medverkande bakom och framför kameran tog emot publikens applåder och svarade på frågor efter visningen. Elektrisk stämning i salongen, mycket energi på scen. För de båda regissörerna, Lia Hietala och Hannah Reinkainen, innebar det också långfilmsdebut. Hietala fick ett mindre genombrott redan med Min homosyster i Berlin 2017, kortfilm med fin tonträff om brådmogen queer och belönad med en Teddy Award, festivalens särskilda hbtq-pris.

homosyster.jpg

Alltid Amber är det icke-binära temat troget, i stor skala och med hög personlig investering, sannolikt för upphovspersonerna, definitivt för de medverkande. Här är det omöjligt att inte påminnas om Ångrarna, Marcus Lindeens pjäs som han senare också gjorde film av, om två transpersoner som på ålderns höst betraktar sina könskorrigerande behandlingar som sina största misstag i livet.

I Alltid Amber är titelpersonens filmens karismatiska nav kring vilket allt kretsar. I rätt punkig form – blandad bildflora med upptagningar från barndomen till de senaste mobilutsnitten – får vi följa titelpersonen in på bara huden. Mycket vardag, många känslor och tankar, olika hantering av den egen självbilden. Det fina med filmen är inte vågade grepp eller teknisk virtuositet utan att filmskaparna lyckas kondensera det ymniga materialet för att låta åskådaren komma Amber nära. Trots att filmen drivs av ett starkt patos förblir den öppen för tolkning, och trots det medvetet snäva perspektivet är det en film som lockar till många tankar om vår akuta samtid: om utanförskap och ensamhet, om modern psykvård ställt mot vikande allmänvälfärd, om individens ökade behov att få syn på sig själv genom bilder och berättelser.

Amber med vänner i Stockholm borde veta. Medan filmen pågår, från då till nu, odlar staden delvis en ny look, glittriga skyskrapor och putsade fasader, ställt mot ungdomarnas liv i grådaskig förort. Frågan är hur mycket de måste anpassa sig för att ha en plats i huvudstaden i framtiden? Vill de ens det?

Amber kämpar med sin bekräftelse. Men vems bekräftelse: läkarvårdens eller den från folket på gatan? Sannolikt enklare att svara på i teorin än veta i praktiken. Om bekräftelsen saknas i det ena lägret kanske man söker den ännu starkare i det andra, och vice versa.

Få representerar det goda och välvilliga i filmen – och samhället – som den utredande läkare som tar emot Amber, hon som möter, lyssnar och förstår, som ser patientens behov och önskan. Som trots att Amber bara är 17 och åldersrekommendationen för könskorrigering är 30 överväger att ge grönt ljus för ingrepp. Kamernas närvaro blir förstås en faktor i sammanhanget, som en symbol för vår tids villigt exponerade godhet; hade läkaren varit lika barmhärtig om den inte funnits där?

202010775_2.jpg

När pappan dog i cancer var Amber bara 12-13 år, sjukdomen hade varat länge men dödsfallet kom ändå som en chock. Förlusten ökade också Ambers behov att bejaka sitt utanförskap och söka bekräftelse för detsamma. Sebastian, bundsförvant i liknande dysforiskt tillstånd, är sedan länge Ambers stora stöd i tillvaron, den som invigt huvudpersonen i transvara och transvärld. Men de båda vännernas nära relation får sig en rejäl törn när Sebastian «snor» Ambers nya partner Charlie. Samtidigt som de polygama proklamationerna visar sig lättare att tillämpa under rusig feststämning – eller kanske inte ens då? – än i grå vardag.

För det är framför allt vardag som präglar filmen. Stora delar äger rum på toaletten, Amber hängande över handfatet: inpackningar, penslar, nålar, alltid något element som behöver rätt ton, något hål som måste fixas. Däremellan sociala medier, många cigaretter och en hel del alkohol.

Alltid Amber är självbespeglande diskbänksrealism för 20-talet – med ungdomar så unga att hela deras liv har kunnat samlas i en mobiltelefon. Det som är filmens tillgång blir också dess begränsning; en tillvaro så fylld av yta att innehållet riskerar att förflyktigas. Eller bli minnesvärt just därför, med huvudpersonen vilse bland samtidens skärmar och speglar, ständigt uppkopplad men ändå bortkopplad från omvärldens större frågor och kamper, och med ett engagemang som inte sträcker sig längre än Pridetåget och till gruppkramarna på hemmafesterna. Hur långt kan man gå i sin egen bubbla och ändå avkräva samhället förändringar? Amber är alltså som tonåringar är mest, när allt kommer omkring med ett liknande behov av vänskap, närhet och bekräftelse, samma sociala hämningar efter det stora sveket och med den ökade självkontrollen som nästa naturliga steg.

«Jag vet att jag är better off», utan Sebastian, övertygar Amber sig själv med stöd från vännerna. Men ändå: vad göra med känslorna, hur deala med det som fortfarande finns kvar? I dessa stunder är filmen som vackrast, den eviga, allmängiltiga frågan: hur ska man veta när det är dags att gå vidare?

202010775_3.jpg

När huvudpersonen träffar Olivera, ung transperson född i en pojkes kropp men mer harmonisk och grundad i sin tillvaro, blir även Amber tryggare i sig själv och sin kropp. Att få samhällets bekräftelse kan förstås också innefatta en större kamp men kanske visar detta möte att den viktigaste behandlingen, i flera fall och helt oavsett avvikelser, ligger på ett mer känslomässigt och mellanmänskligt plan snarare än ett kirurgiskt. Att ha modet, förmågan eller bara lyckan att möta någon som ser en för den man är. Under tiden, på vägen dit, i gott mod eller bara missmod, kan man förstås fråga sig hur människan bäst hanterar sina avvikelser och sitt utanförskap, sina känslor och sin ensamhet.

Genom att avkräva samhället förändring eller genom anpassa sig själv till samhället?

Av Jon Asp 27 feb. 2020