WIFT-ordföranden Helene Granqvist (Foto: Josefin Granqvist)

Helene Granqvist om tystnadskulturen efter metoo

«Film är en konstform, och idén att konst skapas utifrån en känsla av säkerhet och det redan bekanta, är en villfarelse – vilket innebär att den bekväma zon som vi till priset av tystnad försöker bevara, även den är en villfarelse.»

Efter metoo ser Helene Granqvist filmbranschen återgå till «business as usual».



Efter #metoo har vår bransch fått upp ögonen för missförhållanden som pågått i en herrans massa år. Till och med marknaden har börjat förstå att mångfald kanske kan löna sig. Det är ju bra.

Men låt oss nu inte tro att allt är frid och fröjd. Med #metoo skymtade vi toppen av isberget, ett isberg som fortfarande döljer en cementerad tystnadskultur – inte bara vad gäller kränkning av kvinnor. Medan vi talar om fördelning och representation, så spelas nu allt fler svenskfinansierade filmer in i länder med en medeltida inställning till kvinnor och arbetsförhållanden. Och ängslighet och tystnad fortsätter vara våra följeslagare, såväl bakom som framför kameran

--

För filmbranschen världen över är 2020 ett symbolår. Det är nu det ska bli tydligt att kvinnors möjligheter i filmbranschen blir allt bättre. 50/50 by 2020, som började som ett svenskt initiativ i Cannes 2016, har blivit ett begrepp som används över hela världen. Stora företag som till exempel Netflix och Disney inser att mångfald också påverkar marknadsvärdet, och det som tidigare varit en kamp bedriven av aktivister förvandlas långsamt till ett verktyg för branschjättarna att befästa sina positioner på marknaden.

Med andra ord är det som det brukar vara: Nödvändig förändring börjar med att utsatta och aktivister höjer sina röster, kräver sin rätt och ofta får betala ett dyrt pris för det. Så går åren och normen förändras långsamt, tills företagen börjar se ekonomisk potential i de grupper som varit förtryckta och förbisedda. Men kön, hudfärg och inte minst ålder är fortfarande faktorer som är långt ifrån tillgodosedda i utbudet av filmer och tv-serier.

Offer och förövare

#metoo belyste ett strukturellt problem men gav samtidigt ett narrativ i vilket individer antingen är offer eller förövare. Media älskade dessa historier och gav dem stort utrymme. En handfull mäktiga män förlorade sina positioner. Gott så, men vad som inte var lika rättvist var att många kvinnor också fått betala ett högt pris för att ha gett röst åt sina upplevelser. Den allmänna debatten utgör alltjämt en kombination av tomt prat och mediacirkus. Tro mig; kvinnor lider fortfarande av förtryck där ute och många av de som vågade höja sina #metoo-röster världen över har också förlorat sina jobb, anklagats, stigmatiserats och i slutänden funnit sig vara väldigt övergivna i sin utsatthet. Även inom vår bransch. Även i vår del av världen. 

#metoo-rörelsen har gjort ett tydligt avtryck, men vi väntar fortfarande på verklig förändring av maktstrukturer. Vem äger, vem har makten och hur fördelas medel och vinster. Just nu ser vi till exempel en trend att svensk skattefinansierad filmproduktion förläggs till länder där arbetsförhållanden och inställning till kvinnor mest liknar medeltiden. I Ungern är till exempel genusstudier helt förbjudna. Även om produktionsrabatten är viktig för den enskilda produktionen, så måste man fråga sig om det är rimligt att bedriva en inkluderande filmpolitik i Sverige, som i andra änden gynnar en filmproduktion som är allt annat än jämlik och jämställd. Men det gör vi inte. Vi talar inte om det. Lika lite som vi talar om hur makten är fördelad i filmindustrin, var kapitalet finns eller vem som tjänar på att utnyttja och vilka som blir utnyttjade. Vi talar för lite om det som i grunden motverkar en i längden hållbar och kreativt sjudande filmbransch.

Tystnadskulturen lever och frodas

Det blev smärtsamt tydligt under #metoo-hösten att vår bransch lider av en massiv tystnadskultur som möjliggör skev maktfördelning och kränkande handlingar.

De flesta i filmbranschen delar en outtalad insikt om detta. Men riskerna med att utmana makten är stora. Risken att förlora sin position är inte bara en inbillad ångest, den är ett reellt hot. Du biter inte den hand som föder dig. Något som präglar vår bransch.  Det handlar om mönster och normsystem där tystnad är en produkt av rädslan att bli utslagen eller bortplockad. Det handlar om bristen på anständighet och skeva maktstrukturer.  «Det går 20 sådana som dig där ute», fick jag höra för 25 år sedan när jag inte gick med på den dåliga lönen eller de dåliga arbetsförhållandena. Kanske uttrycks det inte lika brutalt i dag, men kulturen lever kvar. Konkurrensen är stor och trots att det just nu produceras mer och att det finns mer resurser än någonsin, präglas branschen fortfarande av gratisjobb, ängslighet och dåliga förutsättningar. 

Tystnadskulturen utgör fortfarande ett stort strukturellt problem; ett problem som fortsätter att fungera som ett skydd för förövare och dysfunktionella beteenden bakom kulisserna.

Enskilda offer eller kollektivt ansvar

Problemet är alltså större än de komprometterande händelser som #metoo-rörelsen belyst, och det är ett problem som måste tas i beaktande och utmanas – varje dag, av varenda en av oss. Vi måste fråga oss varför det fortfarande är offren – eller de få utpekade förövarna, för den delen – som får bära korset. Det är dags att vi börjar handla utifrån att vi är ett kollektiv. 

Alla har vi möjligheter att vara obekväma och ta bladet från munnen. Alla har vi möjligheter att stå i solidaritet med de som vågar utmana tystnadskulturer. Alla har vi möjligheter att samarbeta som ett kollektiv för att lösa våra kollektiva problem.

Det räcker inte att #metoo fick ut trollen i solen. Nu måste vi skapa en kultur som bäddar för en bransch där alla kan vara trygga och ha samma möjligheter. Vi vet ju alla vad som är rätt och fel. 

Film är en konstform, och idén att konst skapas utifrån en känsla av säkerhet och det redan bekanta, är en villfarelse – vilket innebär att den bekväma zon som vi till priset av tystnad försöker bevara, även den är en villfarelse. Den är en försåtlig lögn och utgör en falsk trygghet. Låt oss därför bli mindre bekväma från och med nu, men av rätt anledningar. Låt oss sluta lita på «business as usual». Den tiden borde vara förbi.

Jag är hoppfull. Det är min starka övertygelse att ökad mångfald och jämlikhet i filmbranschen också leder till fler möjligheter för nya kreatörer och ny publik. När nu världen står inför enorma utmaningar, utgör vi en bransch som har möjligheten att ingjuta hopp, energi, kunskap och kämpaglöd i människor – viktiga verktyg när vi ska ge oss i kast med det nödvändiga förändringsarbete vi står inför – nödvändigt inte bara för filmbranschen utan för våra samhällen och … ja, för hela vår planet. 

Dessutom är jag övertygad om att dessa utmaningar och förändringar kommer att skapa ett nytt universum av helt fantastiska berättelser, ny publik och sundare marknader.

Bara vi slutar vara tysta.

Av Helene Granqvist 27 feb. 2020