Men nya serien «Interrogation» är Anders Weidemann Sveriges första showrunner i USA.

Manusprofil tar lärdom i Hollywood

«Skillnaden är som dag och natt, vi har inga riktiga manusrum i Sverige.»

Från en skokartong i Sydostasien till amerikanska tv-rutor. Manusförfattaren Anders Weidemann har burit på idén till den icke-linjära pusseldeckaren «Interrogation» sedan 20-årsåldern. Jakob Åsell besöker den förste svenske showrunnern i USA, som efterlyser manussatsningar och tydligare roller i Sverige.



Allt började med en skokartong i ett filippinskt backpacker-hostel. På samma breddgrader som Anders Weidemann kläckte idén till 30 grader i februari gömde sig den första pusselbiten till en nyskapande pusseldeckare – bakom en dörr som han inte fick öppna.

«Jag gick in trots att jag visste att jag inte borde. Där låg hela ägarparets förhållande huller om buller. All korrespondens från det första kärleksbrevet till skilsmässohandlingarna och jag blev detektiven i historien om vad som hade hänt dem. Jag slogs av tanken att såhär borde man ge ut en roman eller berätta en tv-serie.»

20 år senare fanns plötsligt en digital infrastruktur för ett icke-kronologiskt tv-format där publiken själva kan få välja sin egen väg genom berättelsen. Tiden var mogen för förhörsthrillern Interrogation.

Interrogation - Pressfoto.jpg

Anders visar runt i tv-jätten CBS manusrum i Los Angeles, som han delar med manuskollegan och producenten John Mankiewicz (House of Cards, House). Efter att ha pitchat idéen för ett antal tv-bolag fick Weidemann, som ligger bakom tv-serier som 30 grader i februari, Leende guldbruna ögon och långfilmen Monky, napp hos CBS och flyttade med familjen till Kalifornien. I början av februari hade den färdiga serien premiär på streamingplattformen CBS All Access med Peter Sarsgaard, Kyle Gallner och David Strathairn i rollerna.

Interrogation-CBS-All-Access.jpg

«Idén är den första i sitt slag. En multilinjär berättelse där publiken själv väljer ordning på avsnitten, vilket i sin tur påverkar narrativet. Viss inspiration kom från en bokklubb jag hade hört talas om som läste förhörsprotokoll i brottsutredningar i stället för böcker. Vår serie bygger på ett verkligt mordfall i Los Angeles som skedde för trettio år sen, och varje avsnitt kretsar kring ett förhör ur mordutredningen. Olika personers sanningar ställs emot varandra och på så vis blir publiken själva till detektiver som får försöka lösa brottet. Eftersom det finns över 40 000 olika kombinationer att se den här serien på så kommer alla att färgas av sin egen ordning, likt en verklig cold case-utredning.

Tematiskt handlar Interrogation om perception och lögnerna vi berättar för oss själv för att kunna sova på nätterna, lögner som vi till slut börjar tro på och försvara. Det är en serie som på så vis tilltalar den tid vi lever i, där alla går omkring med sin egen sanning och vetenskapen håller på att förlora sin position. Vad gör det med människor att leva i en sån värld? Det tycker jag är spännande.»

Produktionens kontor är sparsamt möblerat men väggarna är tapetserade med mängder av post-it-lappar, fotografier och trådar som löper kors och tvärs, inte helt olikt kulisserna i en klyschig amerikansk polisfilm.

«Det är vår "Mad scientists' cave". Utmaningen har handlat om att skapa ordning i det här kaoset. Historien är komplicerad och spänner över trettio år samtidigt som berättarstrukturen vi använder är invecklad. Det är ett korthus, ändrar man på något i ett avsnitt så rasar allt. Därför blir det väldigt påtagligt att det behöver finnas en stark röst som håller ihop allting.»

Är du den starka rösten i den här serien?

«Jag och John Mankiewicz är showrunners ihop. "Showrunner" är egentligen bara ett smeknamn för manusförfattare och producent. Här är det, till skillnad från i Sverige, supertydligt vem som har mandat för vad. Det råder aldrig något tvivel om den saken. Amerikansk tv har alltid varit ett författarstyrt medium. Enligt Writers Guild of America så har en regissör inte rätt att skriva om manuset. Manusförfattaren finns därför alltid på plats under inspelningen.

Hela upplägget är betydligt mer hierarkiskt än därhemma. I Sverige kan en scenograf säga "jag tror inte riktigt på den här scenen" och så tar alla det på allvar. Men skulle det hända här så jobbar inte den scenografen mer sen. Det är väl mest på ont egentligen. Men när det tickar så mycket pengar varje dag, så förstår jag skälen bakom. Det är lite grann som att ha hand om en krigshärd.»

Pressfoton från Anders, anders & john (fotograf Lisette Azar).jpg

Och du är generalen som leder krigshärden?

«Nej, jag tycker inte om den analogin. Det är inget krig, det är ett samarbete. Och man är ju bra naiv om man tror att man själv vet bäst. Framförallt när man är en "svenne" som kommer till Los Angeles och ska förklara hur saker ska gå till.»

Hur stor är skillnaden mellan att vara i ett svenskt och ett amerikanskt manusrum?

«Det är dag och natt. Vi har inga riktiga manusrum i Sverige, i all fall inga av amerikanskt snitt. För det första så får alla betalt per vecka här, oavsett vad de skriver. Uppdraget för alla i rummet är att bidra kreativt och klona sin egen hjärna så att den blir så lik showrunnerns som bara möjligt. Nackdelen här är att det går alldeles för fort. Ibland tänker jag på vilka grejer amerikanerna hade kunnat göra om bara manuset fick mer tid.»

Finns det tankesätt eller arbetssätt som du hade velat ta med hem till Sverige?

«Det hade väl varit just det, att satsa pengar på manus och starta ett riktigt manusrum där historieberättaren tillåts ansvara för historieberättandet. Vi kan göra det i Sverige med, men det kostar pengar. Jag tror inte alls på stafettpinnesystemet, jag tror att man ska ha en person med en konstnärlig vision som ytterst ansvarig hela vägen. Jag tycker det är problematiskt att rollerna är så otydliga i Sverige.

Den stora skillnaden här är att det finns ett verkligt bilateralt samarbete mellan regi och manus. Samarbetet som påbörjats under manusutvecklingen fortsätter sen under inspelningen och hela vägen in i klippningen. Jag tror att det är en av nycklarna till varför de lyckas så bra, att idén får löpa ut hela vägen. Det handlar inte om egot utan jag tror att idén är större än alla individer. Om man tittar på hur de flesta branscher ser ut så finns det alltid en triangel bestående av en galen visionär, en genomförare och en som håller i pengarna. Det är gynnsamt med en dialektik och en konflikt mellan de tre parterna för att kunna komma framåt.»

Hemma i Sverige pågår debatten om svensk films kristillstånd för fullt och det råder delade meningar om hur publiken ska lockas tillbaka till den svenska biofilmen. Utifrån ditt perspektiv, är den svenska filmkrisen även en manuskris eller klämmer skon någon annanstans?

«Jag såg en lista i DN som Filminstitutet hade gjort över faktorer som kan leda till att en film når framgång och där tog de upp filmer som bygger på en känd förlaga eller har stora skådespelarnamn. Men inte en enda punkt nämnde någonting om att det skulle vara en bra historia. Där tror jag att vi har gått lite vilse. Ju mer det svajar i branschen desto mer desperata blir folk att lista ut vad publiken vill ha.

Nu kanske jag svär i kyrkan, men jag tror att det är lite galet att initiera idéer som inte kommer från en upphovsman. Just nu så är väldigt många idéer producentinitierade. Man börjar i fel ordning i Sverige. Det sitter någon som tror att de vet vad publiken vill ha i stället för att börja med berättelsen. Man tänker: "publiken gillar en känd sångare – vi tar hans låtar och gör en film". Visst kan man driva film som ett företag på det viset, men jag tror varken att det är sunt eller leder till bra film. Som William Goldman sa om vår bransch: "Nobody knows anything". När någon påstår sig veta hur man gör publikfilm så ljuger han eller hon, för det är ingen som vet. När man blir för inställsam som filmskapare så känner publiken det, att det inte riktigt finns en uppriktighet eller en sanning där bakom. Då tar det emot litegrann att köpa en biobiljett.

Det har även blivit en osund uppdelning mellan kritikerfilm och bred publikfilm. Jag är övertygad om att det går att göra film som både får en stor publik och vinner kritikernas gunst. Hela den dikotomin är olycklig, att tro att film måste vara antingen bred eller en smal.

Sen går det ju inte att sticka under stolen att det, bara i år, produceras sexhundra amerikanska tv-serier, två säsongspremiärer per dag. Många undrar nog varför de ska sätta sig i en trång salong bredvid någon som luktar hot snacks då. Mellanfilmerna har flyttat till tv-rutan, men tv har fortfarande inte erövrat konstfilmen eller de största spektaklen. Där har biografen fortfarande en potential. Men i förlängningen, om man vill lösa den här så kallade krisen, måste ju biografägarna fråga sig själva varför folk ska gå på bio?»

Samtidigt kan man fråga sig varför manusförfattare ska skriva filmer när tv-serierna tycks erbjuda mer pengar och större kreativ frihet. Hur ska filmen kunna konkurrera med det?

«Det har du väl redan besvarat själv. Med större kreativ frihet och mer pengar så kommer det att bli intressant att återvända till film igen. Men det är inte så kul att vara så utbytbar som man är som filmförfattare. Du kommer på en idé som tar ett par år att skriva men sen är du borta när filmen dras igång trots att det ofta blir omskrivningar. Du får vara tacksam om du blir bjuden på slutfesten. Det är klart att det inte är lika lockande.

Men jag tycker nog att frågan är större än så. Man måste alltid fråga sin idé vilken form den vill ha. Ibland försöker man stoppa in en idé i fel format. Vi har alla sett filmer som kanske hade fungerat bättre som tv-serie och vice versa.»

Tror du att den invecklade berättarstrukturen i Interrogation gör sig bättre i dag än för tio år sen? Har publiken blivit smartare?

«Publiken har blivit vana framför allt. Man vänjer sig snabbt, det som var nytt för tio år sen kallas för slitet grepp fem år senare. Sen tror jag att det handlar om olika sorters tittande. Det finns ett framåtlutat tittande som vissa gillar och ett tillbakalutat tittande med handen innanför byxlinningen som passar andra. Balansen för oss har handlat om att inte tappa tittare, men samtidigt få dem att känna sig smarta.

Jag tycker att det är ett vanligt problem att tv-serier underskattar publiken och ger dem för mycket information. Alla har väl varit med om effekten som uppstår när man av misstag hoppar rakt in i femte avsnittet av Stranger things och sen tar det en bra stund innan man har insett sitt misstag, för hjärnan har redan börjat lösa gåtor. Ofta går det alldeles utmärkt och jag tycker snarare att det är en kvalitet. Det är lite grann som att komma in i ett rum där man inte känner någon och börjar tjuvlyssna på samtalen. Det tar inte lång tid innan man hunnit bilda sig en uppfattning om vilka de är och vad som pågår.

Behållningen för mig har handlat om att få vara upptäcktsresande i formen. Många som jag har pitchat serien för har bara varit ute efter att sätta dit en. Jag minns när jag berättade om idén för någon i Sverige som sa "det där aldrig funka". Då vet man ju vad som händer …»

Det blir som det där rummet som du inte fick gå in i?

«Just så.»

Av Jakob Åsell 27 feb. 2020