Thommy Berggren och Harriet Andersson på affischen till Jörn Doners «En söndag i september» (1963)

Perkele! Jörn Donners filmer då?

«Donner ville göra underhållningsfilm, han ville tjäna pengar, så vad kunde då passa bättre än att göra naken och sinnlig film? Kvalitetsfilmen lämnade han därhän för dessa mindre ädla principer.»

Andreas Holmström visar vägen genom en både brokig och bortglömd filmografi.



Svensk filmdatabas heter det: «Hans insats som filmregissör är en mer opersonlig parentes i karriären». Nej, någon stor filmskapare var Jörn Donner inte, men så lättvindigt ska väl hans filmfärdigheter inte avfärdas? Ta de stilsäkra En söndag i september (1963) och Här börjar äventyret (1965). Eller den säreget lyriska Anna (1970). För att inte tala om dokumentärerna Perkele! Bilder från Finland (1971) och Nio sätt att närma sig Helsingfors (1982), bräddfulla av esprit. Och kan man helt kölhala nakenfarsen Baksmälla – bitar av ett äktenskap (1973)?

ABA_2314.jpg

För även om Donner som författare, politiker och politruk – ja hela hans persona egentligen – kom att överskugga filmverksamheten, så var regissör hans främsta kall. Allt sedan kritikerbanan inletts som 18-åring anammade han också Jean-Luc Godards smått famösa uttalande att han (minsann) regisserade redan som kritiker. Sina första kortfilmer gjorda i Finland på 50-talet betraktade Donner emellertid som amatörverk. Den första professionella filmen Vittnesbörd om henne (1963) var han inte heller nöjd med, och tydligen inte heller giganterna på SF, Ingmar Bergman och Kenne Fant. Det är en rätt märklig kortfilm där Monica Zetterlund spelar sig själv och veterligen den första gången hon agerade inför en kamera. Den spelades in Zetterlunds genombrottsår 1962, med bland andra Bergmanstabens Gunnar Fischer, P.A. Lundgren och Ulla Ryghe som medarbetare. Den är värd en omvärdering. En fin, melankolisk liten film.

I det tidigt vitala 60-talet när Sjöman, Widerberg och Zetterling debuterade gjorde också Donner sin första långfilm, En söndag i september. På Europafilm, efter att herrarna på SF gett kalla handen. Här påbörjades också det sex filmer långa samarbetet med Harriet Andersson, utan vilken Donner knappast fått göra långfilm alls. En söndag i september har en mycket fräck inledning, med folk på stan som svarar på frågan «Tror ni på kärleken?», som följs av suggestiva flygbilder över Stockholm till Bo Nilssons klangrikt oroande musik. Ett effektfullt lyriskt drag som sedan också följer i filmens kapitelindelningar. Ett drag som skaver friskt mot den traditionella kärlekskarusell som utgör kärnan i filmen, och tydliggör också den ironiska distans som Donner betraktar sina pjäser med. Harriet Andersson och Thommy Berggren som kärleksparet får nämligen tampas med åtskilliga av kärlekens klichéer och trivialiteter, ceremonier och upprepningar – inte helt olikt en Douglas Sirk-melodram. Och Harriets solotwist, medan hon mycket skeptiskt blir betraktad av bland andra Berggren, skulle kunna vara en svensk klassiker. Trots en del tekniska fumligheter (som följde länge genom Donners filmkarriär) fick En söndag i september debutantpriset på Venedig filmfestival.

Att fotografen Sven Nykvist och den polska stjärnan Zbigniew Cybulski skrev på för Jörn Donners nästa film, Att älska (1964), säger något om ambitionerna. Att filmens ljud eftersynkroniserades, Cybulski dubbades och att merparten av handlingen utspelas i ett sovrum, säger kanske något om resultatet. (Isa Quensels ironiska rivtant glänser dock.) Den för nordisk film ovanliga eftersynken fortsatte Donner sedan med i flera filmer. Han ville åt den rörlighet det kan medföra och – kan man tänka sig – placera sig närmare den sydeuropeiska filmtraditionen. Och visst, som bäst ger den en atmosfär i stil med Resnais eller Antonioni, framför allt i Här börjar äventyret, som säkert föranledde Jonas Sima att skriva om «Donner och alienationen» i filmtidskriften Chaplin. En tematik Donner var allt annat än ensam om. Men den dysterromantiska stämningen, den mänskliga snårigheten och sårigheten i samvarons små nyanser hade regissören ett gott öra och öga för. Och att Harriet Anderssons motspelare var Matti Oravisto, Finlands egen Jean-Louis Trintignant, gjorde inte saken sämre.

tvärbalk.jpg

Efter publikfiaskot med Sivar Arnér-filmatiseringen Tvärbalk (1967, bilden ovan), kände sig Donner nödgad till en ekonomisk framgång, som han också fick med Svart på vitt (1968). Jörn tog sig an huvudrollen – motvilligt hävdade han – den första av fyra i de egna filmerna. Utan någon skådespelartalang, bara ett utseende, blev han så småningom sin egen stjärna. Lika outbytbar som Harriet Andersson i de tidigare filmerna. I Sextynine (1969) var han gynekolog, i Kvinnobilder (1970) porrfilmsregissör och i Baksmälla, tja, suput. På 80-talet när Hagabion i Göteborg ville ha med Sextynine i en serie med Sveriges sämsta filmer, tillsammans med bland andra Bergmans spionthriller Sånt händer inte här (1950), vägrade båda herrarna lämna ifrån sig sina filmer för detta ändamål. Men även om Donner senare skämdes för några av sina filmer brukade han försvara sig med att de gjordes under konkurshot och «alltid retade de nån». Kvinnobilder kallade han en parodi på sin självbiografi och den är ökänd för den donnerska ståfräsen. Här lämnade han ett potent minne till den europeiska filmhistorien. Jag skämtar inte, för genom att uttrycka denna köttslighet, som annars bara ses som pornografi, i en ordinär spelfilm, manifesteras faktiskt vanlig mänsklighet. Jag tror inte heller Jörn Donner som aktör kunde bli mer sann än just i denna scen. Men den sanningen kräver onekligen en alldeles särskild form av exhibitionism.

Donner ville i dessa filmer bryta upp gränserna och genrerna, protestera mot den «goda» filmen och smaken. Allvar och naturalism fick blandas med parodi, ironi och komedi. Det brokiga och det icke strömlinjeformade var legio. Det är också fysiska filmer, inte bara med naket och sex utan ofta med människor som utför handlingar. Gör film, kör bil, spelar ishockey, badar, dansar och dricker. Donner ville göra underhållningsfilm, han ville tjäna pengar, så vad kunde då passa bättre än att göra naken och sinnlig film, med ideliga variationer på ménage à trois och ménage à quatre? Kvalitetsfilmen lämnade han därhän för dessa mindre ädla principer.

Men Baksmälla är ändå den «bästa» av dessa «dåliga» filmer. Den har både en viss charm och självdistans. På det kalkonartade sättet passeras gränserna för det parodiska och pinsamma där det i stället blir – i bästa fall – roligt eller överraskande, samtidigt som filmen skakar tag i kvalitetsbegreppet. Exempelvis finns ett avsnitt där Jörn i ett alkoholsug träder fram som ett slags spoken word-poet, en riktig pärla. Sådana glimrande ögonblick finns längs med hela raden av hans filmer. Baksmälla gjordes i samma veva som Donner genom vännen Harry Schein fick jobb på Filminstitutet, bland annat som cinematekschef. Att han samma år som den premiärvisades också skrev artikeln «Den svenska filmens uselhet» får väl ses som ett grandiost felpass i egen zon, bara för motståndarna att raka in. Vilket han på typiskt donnerskt vis heller inte var sen att påpeka. Det var sannerligen en fascinerande och annorlunda tid, 70-talet.

män-kan-inte-våldtas.jpeg

Men även om några av underhållningsfilmerna blev blygsamma publikframgångar så är frågan om inte Donner blommade ut som habil hantverksregissör först senare. Med romanfilmatiseringarna och de tämligen konventionellt berättade Män kan inte våldtas (1978, ovan), efter Märta Tikkanen, och Dirty story (1984), efter en egen roman. Men ännu tydligare med Förhöret (2009) och Armi lever! (2015), båda efter andras manus. Den förstnämnda var en visserligen filmskoleljussatt tv-film, men som fyller sitt syfte, och den andra en stringent fantasi om en teatergrupp som sätter upp en pjäs. Båda skildrar ikoniska finska gestalter, spionen Kerttu Nuorteva respektive Marimekkos grundare Armi Ratia, som Donner för övrigt var nära vän med. Rätt roligt därför när Donner i en kort cameo inför teaterensemblen utbrister «så gick det inte till!».

Vi ska inte heller glömma Jörn Donner som dokumentarist, han gjorde över tjugo filmer och tv-serier om en rad olika ämnen. Intervjufilmerna med Bergman är bekanta för en svensk publik, men kanske inte Nio sätt att närma sig Helsingfors som gjordes tillsammans med Pekka Lehto och Pirjo Honkasalo. Det är en kärvt ironisk hemstadsskildring, där den egna historieskrivningen varvas med bilder av staden och dess invånare. Donner, Lehto och Honkasalo framkallar en belysande rad bilder, öden och berättelser, sömlöst förenade historier som uttrycker påtagligt ambivalenta känslor om staden. Som Edna som rymt från vårdhemmet för att hon vill dansa på torget. Eller när en alltför berusad man med en färgglad ballong trillar omkull till rader av nationalskalden Runeberg. De är några av de människor som utgör staden. Nio sätt att närma sig Helsingfors är en smärtsam och sylvass sång över historiens flyktighet. Om inte en stadssymfoni så kanske en stadssonat, en Helsingforshymn?

Perkele! Bilder från Finland, som Donner gjorde i samarbete med Erkki Seiro och Jaakko Talaskivi, är kanske är hans mest välkända dokumentär. Här tas ett brett tag om hemlandet, bilder och intervjuer med arbetare, lågavlönade, makthavare och politiker, i både stad och på landsbygd. Människor, blickar, närvaro, historia. Specialskrivna sånger av bland andra M.A. Numminen kommenterar skeendena. Manligt, kvinnligt, fattig, rik. Filmen belyser de diskrepanser kapitalets makt skapar och sparkar skarpt uppåt från ett tydligt vänsterperspektiv. Intervjuerna är uppfriskande okonventionella, exempelvis med en full och rökande Donner. Det blev också skandal när en annan av filmarna har sex med en prostituerad (långt innan Pål Hollender). Perkele! är ett bett in i det finska samhällsköttet. Kan man tänka sig ett svenskt dokument med ett sådant grepp? Som slutar med en uppmaning till handling: Gör nånting!

Vad är då Jörn Donners främsta avtryck som filmregissör? Kanske just brokigheten. Bångstyrigheten. För egen del brukar jag tycka att ett mått på kvalitet är att jag får en lust att läsa igen, höra igen, eller se igen. En söndag i september och Här börjar äventyret kommer jag se om. Kanske Baksmälla, och de nämnda dokumentärerna. Och Anna, den sista filmen med Harriet Andersson, som Donner skrev i samarbete med Eija-Elina Bergholm. Om man kan acceptera en Harriet dubbad till finska, är det en finstämd och vemodigt lyrisk film, lika lätt som sin titel. Anna utspelas i den finska skärgården långt ifrån både stadsliv och de vanliga donnerska manéren. Här närmade han sig en annan sorts, flyende filmisk berättelse.

Av Andreas Holmström 27 feb. 2020