Ur Kelly Reichardts «First cow» © Allyson Riggs/A24

Vacker vänskap i Reichardts nya västern

Kelly Reichardts nya västern «First cow» är en given höjdpunkt på den 70:e upplagan av Berlin filmfestival, som under ny ledning går mot en mer konstnärlig profil.



På årets Berlin filmfestival, med jämnare kvalitet än vanligt, står Kelly Reichardts senaste drama ut som en av höjdpunkterna. Den amerikanska indieikonens First cow tar oss tillbaka till ungefär samma öde trakter som i regissörens Meek’s cutoff, delar ekologiskt grundackord med flera av hennes övriga filmer, för att i slutändan ändå landa i något eget. First cow, efter kon vars mjölk gör det möjligt för två desillusionerade dagdrivare att åter bli del av tillvarons näringskedja, är också en given höjdpunkt i Reichardts filmografi, ett verk som med högst begränsat blodspill gjuter nytt liv i västerngenrens palett för maskulinitet.

202003808_2.jpg

Filmen hade premiär redan på Telluride filmfestival i slutet av augusti förra året, men det är bara bra att Berlin släpper lite på världspremiärprestigen genom att inkludera filmen i tävlan om guldbjörnen. Bra därför att festivalen, som firar 70 i år, på senare tid tappat ytterligare mark gentemot Cannes och Venedig och därför behöver all tänkbar kvalitet. Den nya ledningen, med förre Locarno-chefen Carlo Chatrian som efterträdare till den röda mattan-glade trotjänaren Dieter Kosslick, har redan satt avtryck med en tydligare konstnärlig profil. Många nya auteurer i tävlan på årets festival, andra etablerade som experimenterat med olika format och därför placerats i nya sidosektionen «Encounters›, för filmer med en särskilt utmanande estetik, till exempel Cristi Puius minst sagt prövande konversationsfilm Malmkrog eller den asketiska polska animationen Kill it and leave this town.

Den amerikanska strålglansen lyser däremot med sin frånvaro, till många journalisters förtret. Inga undantag heller för Netflix, Carlo Chatrian är tydlig med att man bara väljer filmer som kan få ordinarie biopremiär. «Personligen har jag växt upp med tv men när man ser film på biograf upplever man något annat», säger den nye festivalchefen, 48 år och tidigare kritiker, i en intervju med Le Monde (24/2).

I det perspektivet är det ännu mer logiskt att Kelly Reichardt valts ut, inte för att hennes senaste film mönstrar någon Hollywoodelit men för att filmen, liksom regissörens tidigare verk, tjänar väsentligt på det stora formatet. Meditativ, naturnära och tålamodsprövande. Efter några inledande samtida bilder kastas vi tillbaka till djupa skogar i 1820-talets Oregon, i en trakt där pälsjägare från många delar av världen är på jakt efter «soft gold», alltså pälsverk.

202003808_1.jpg

De två skådespelarna i huvudrollerna är storartade. John Margon spelar Cookie Figowitz, som fått se sitt kritiska jägarsällskap skingrat för vinden. Orion Lee spelar King Lu, en kinesisk arbetare strippad på allt. Tillsammans repar de två sakta mod, inrättar sig i den enklaste av stugor. Med hjälp av kon som de mjölkar i smyg blir deras friterade bollar av en kaliber ingen i trakten är van vid, vare sig förbipasserande eller några bofasta. Det tar inte lång tid innan fler får smak på godheterna och ryktet sprider sig medan den begränsade tillgången på mjölk håller volymerna nere, vilket å andra sidan ökar efterfrågan och håller affärerna i fin rullning. Så bygger filmen sakta sitt eget universum, med en tydlig bismak av kapitalism och samtidigt med drömmen om större och bättre näringar till exempel i San Francisco.

Bakverken får även funktionen av madeleinekaka, för de som har pengar på fickan vill säga. Som en välbehövlig paus från prövande presens går konsumenternas olika associationer långt tillbaka i det förflutna: en minns barndomens bageri, en annan sin mamma eller som Toby Jones begeistrade fabrikspatron uttrycker det: «I taste London in this cake» – vilket föranledde ett av den samlade världspressens hittills mest förlösande skratt i Berlinpalatset.

Reichardts film minner om Jim Jarmuschs Dead man, med en berättarton som är både modern och tidlös, såväl nedtonad som upphöjd. Här finns även drag av Thoreaus Walden, i det att filmens hjältar tvingas utforska den befintliga myllan, ett med naturen försöker se tillvaron med nya ögon, hur gamla vanor de än bär på. Filmens springande punkt kokar ner till manlig vänskap, den särskilda kontakt som uppstår mellan Cookie och King Lu, två varelser som möter varandra under svåra förhållanden och hjälper varandra att hålla sig flytande – även om marknaden aldrig är sen att straffa den med litet kapital. I den värld som Kelly Reichardt stillsamt stakar ut finns kanske inga bra framkomliga vägar, förutom då kamratskapet på vägen.

Om First cow vinner pris när guldbjörnarna fördelas i helgen skulle det förstås öka filmens chanser att få speltid på svenska biodukar. Det vore ytterst välförtjänt.

Av Jon Asp 27 feb. 2020