Ur Nathanael Ericssons kortfilm «Ali & Nina» © New Land

Familjeföretag bakom analog renässans

«Eftersom det digitala filmskapandet tillåter större friheter tenderar det att urvattna det visuella. Formatet ger incitament att "dokumentera" skådespeleriet och samla material till klipprummet i stället för att göra starka val på plats och utveckla ett distinkt filmspråk.»

Axel Öhman hälsar på hos ett världsledande filmlabb i Stockholm och tvingas konstatera att den globala analoga renässansen inte nått svensk film.



I takt med att digitaliseringen tar över en allt större del av kulturen har en analog renässans vuxit fram inom musik, foto och film. En ny generation filmare söker sig tillbaka till det fotokemiska inspelningsformatet som del av en global trend som få hade förutspått för tio år sedan. Men trots att ett av världens främsta filmlabb lever kvar mitt i centrala Stockholm uteblir denna renässans till stor del i Sverige. 

Det fotokemiska filmlaboratoriet Focus Film Lab ligger i en större källarlokal på Torsgatan vid Sankt Eriksplan. Focus är det sista privatägda filmlabbet i Norden och Baltikum. Här erbjuds framkallning och scanning av Super 8, 16mm och 35mm film, både färg och svartvitt. Bolaget är även Kodaks svenska återförsäljare. Verksamheten drivs av branschveteranen Ali Boriri, som är ansvarig för framkallningen, och hans dotter Nina Boriri, som är bolagets colorist och vd. När jag besöker Focus pågår en större renovering för att utöka labbet. Framkallningen och scannern går på högvarv och snart kommer man behöva tacka nej till projekt om man inte utökar. 

focus-2.jpg

Labbet har vuxit stadigt sedan 2015, då Ali tog över verksamheten i egen regi. Familjeföretaget genomsyras av en optimism och en självsäkerhet som kommer ur decennier av erfarenhet. Maskineriet har utvecklats av Ali genom olika innovationer och metoder som garanterar högsta kvalitet, vilket gör att bolagets tjänster i dag efterfrågas över hela Europa. Labbet hyllas av världsberömda filmfotografer som till exempel Linus Sandgren (La La Land) och Hoyte van Hoytema (Dunkirk).

Det internationella ryktet har man förtjänat tack vare fyrtio års erfarenhet i branschen. Efter filmstudier i Teheran kom Ali till Sverige 1978 och började då jobba på Kodak. Sedan dess har han arbetat på de olika filmlabben i Stockholm och var ansvarig för framkallning på FilmTeknik i tjugo år. På sätt och vis finns en hel filmhistoria av erfarenhet och kunskap bevarad på Torsgatan. Men för tio år sedan var det minst sagt en turbulent tid för analog film, kanske ännu inte död men den ansågs av många som levande begravd.

Under 00-talets digitala revolution hade filmlabb världen över gått omkull och Kodaks oförmåga att förnya sig försatte bolaget i konkurs 2012. Digitaliseringen förändrade först distributionen. Analoga projektorer ersattes med digitala vilket slog ut efterfrågan på Kodaks största intäktskälla, analoga filmkopior. I och med utvecklingen av sofistikerade digitala filmkameror hotades även råfilmsverksamheten. Dödsspiralen var snart fullbordad och i ett svep skulle hundra år av filmhistoria vara borta med vinden. 

Samtidigt etablerade sig det digitala inspelningsformatet som norm. Men till skillnad från tidigare teknologiska innovationer inom filmkonsten, som färg och ljud, tillförde den digitala egentligen ingen ny konstnärlig dimension. Det var framför allt en pragmatisk och ekonomisk förnyelse, vars fördelar dock övervägde. Dessa innebar en demokratisering som möjliggjorde att fler kunde producera filmer «professionellt» och på lägre budget än förut. 

De lägre trösklarna har dock fått oanade konstnärliga konsekvenser. Eftersom det digitala filmskapandet tillåter större friheter tenderar det att urvattna det visuella. Formatet ger incitament att «dokumentera» skådespeleriet och samla material till klipprummet i stället för att göra starka val på plats och utveckla ett distinkt filmspråk. 

bait_still_3_l-r-sandra-mary-woodvine-tim-simon-shepherd-2632x2000_edf_20190118.png

Begränsningar däremot ger mer bestämdhet och tydliggör formen. Ett exempel från vårens premiärer är den brittiska regissören Mark Jenkin, vars analoga filmskapande begränsas av stränga regler för form, ljud och arbetssätt. Hans svartvita 16mm-film Baitnyligen förlänad en brittisk BAFTA, kännetecknas av ett starkt förenklat och regressivt filmspråk som maximerar betydelsen av regissörens mest fundamentala verktyg: bild, iscensättning och klippning.

Sådana begränsningar är på sätt och vis medfödda i det analoga formatet då fysisk film är en ändlig resurs som förbrukas när kameran rullar. Disciplin och bestämdhet måste beaktas, inte bara av regissören men även fotografen, skådespelarna och resten av teamet. 

Men om Kodak gått omkull hade det inte funnits någon analog film för Jenkin att spela in på. Men tack vare en koalition av regissörer, för vilken Christopher Nolan, Martin Scorsese och Quentin Tarantino gick i spetsen, övertygades olika studior i Hollywood att skriva femårskontrakt med Kodak 2015. Hollywood förband sig att spela in ett antal filmer på film, vilket garanterade Kodaks överlevnad. Från att ha varit ett bolag som förlorade flera hundra miljoner dollar om året kunde Kodak nu genomgå en omstrukturering. Redan 2016 började man gå med vinst igen och har sedan dess vuxit stadigt. Samtidigt har scannerteknologin kommit ikapp den digitala utvecklingen och möjliggör numera en digital postproduktion för analog film, vilket tidigare var mycket kostsamt. 

Med den digitala övergången avklarad stabiliserades marknaden och ur ruinerna föddes en analog renässans. Filmlabben som hållit ut under krisåren står nu plötsligt herre på täppan med all sina konkurrenter utslagna. Och eftersom det digitala format förlorat sin nymodighet vänder sig allt fler regissörer runt om i världen åter till det analoga. En reaktion på filmspråkets digitalisering men även på allt annat digitalt material som fyller vardagen i mobilen, datorn och tv:n.

son-of-saul-02.jpg

En annan regissör med tydliga begränsningar på sitt filmskapande är László Nemes, vars subjektiva förintelsedrama Sauls son är inspelad på 35mm. Nog hade filmen varit billigare att spela in digitalt men det vore, enligt Nemes, helt smaklöst. Värdet av det fotokemiska blir uppenbart i och med filmens kontext. Och det är inte bara Nemes som vill undvika att filmer ska se ut som dataspel. En växande skara yngre auteurer insisterar på att spela in analogt. På Kodaks hemsida finner man en lista över nya filmer som bär deras stämpel «shot on film». Där ingår Greta Gerwig, Robert Eggers, Benny & Josh Safdie, Monia Chokri, Mark Jenkin, Hlynur Pálmason, Xavier Dolan, Yorgos Lanthimos, Brady Corbet, Damian Chazelle, Eliza Hittman, Alex Ross Perry, Sean Baker, Alice Rohrwacher och många fler. Till dessa kan även läggas etablerade veteraner som Luca Guadagnino, Spike Lee, Hirokazu Kore-eda, Paul Thomas Anderson, Noah Baumbach, Sofia Coppola och förstås Nolan, Tarantino och Scorsese. Kodak är noga med att vara inkluderande och marknadsföra regissörer som spelar in analogt, dels för att skapa gemenskap mellan filmare men framför allt för att stärka lojaliteten till företagets produkt, som ett sätt att se till att regissörer väljer analog film även i framtiden. 

transnistra.jpg

Men trots att Sverige har väldigt goda förutsättningar för att spela in analogt uteblir denna renässans inom svensk film. Den senaste filmen Ali kan komma ihåg som haft premiär är förra årets Transnistra av Anna Eborn, en regissör som med trohet till det analoga formatet tycks ha funnit sin inspelningsmetod och konstnärliga röst. Men även om det spelas in få filmer analogt i Sverige framkallas desto fler utländska filmer hos Focus, just nu håller Ali på med fyra långfilmer av regissörer från de övriga nordiska länderna. Och med tanke på att allt fler regissörer använder sig av formatet ser framtiden ljus ut för far och dotter Boriri. 

Den analoga filmen tycks med andra ord vara här för att stanna. Kodak skrev nyligen på ett nytt femårskontrakt med Hollywood. Förutsättningen är förstås att man inte upprepar sina misstag och samtidigt är lyhörd för den digitala utvecklingen. Men digitaliseringen verkar inte längre vara ett hot mot den analoga filmen, snarare en möjlighet. I en verklighet där allt som konsumeras är digitalt blir det analoga en utväg, ett redskap för filmare att kunna begränsa sig själv och därmed – i flera fall – ett säljargument till en publik som efterfrågar starka filmupplevelser. 

Av Axel Öhman 12 mars 2020