«Bait»-regissören Mark Jenkin © Steve Tanner

Bakåtsträvaren bakom Bait

Den svartvita lågbudgetpärlan «Bait» blev en publikfavorit under Stockholm filmfestival i höstas och går nu upp på svenska biografer.

Jakob Åsell pratar med den ofrivillige Brexit-filmaren Mark Jenkin om nostalgi, klassklyftor och att finna kreativ frihet genom begränsningar.



Mark Jenkins skildring av en hemort i förändring har kallats en av decenniets definierande brittiska filmer – kornig fiskeskröna som hittat hem hos en publik långt utanför Cornwall. Enligt regissören var det precis vad som krävdes för att han själv skulle förstå den. Eller åtminstone låtsas som det.

«Efter premiären i Berlin så var det någon i publiken som sa att han älskade hur vi hade använt en gammaldags filmteknik för att förmedla en gammaldags livsstil. Jag svarade att det inte var något jag själv hade tänkt på. Men efter visningen kvällen därpå så fick jag en fråga från publiken kring mina avsikter med filmen och jag svarade att jag velat använda en gammaldags filmteknik för att förmedla en gammaldags livsstil. Så nu säger jag det hela tiden.»

bait-stranden.jpg

Bait utspelar sig alltså i ett fiskesamhälle i Cornwall i sydvästra England och kretsar kring en familj som ligger i konflikt med varandra över fisket, men även med den nyinflyttade storstadsbefolkningen som ser deras pittoreska hemby som en semesterort snarare än en arbetsplats. På hemmaplan har Bait, genom skildringen av ökande klassklyftor och gentrifiering, beskrivits som en Brexitfilm, vilket aldrig var regissörens avsikt.

«Skillnaden mellan ”the haves and have-nots” är något det pratas mycket om i Storbritannien, tanken om en tyst majoritet som upplever sig bortglömda och fjärmade från makten, och hur den frustrationen kokar över på olika destruktiva sätt. Det som jag först hade tänkt på som en lokal kornisk företeelse, syntes snart överallt.

Jag måste hela tiden påminna mig själv om att den aldrig var tänkt som en Brexitfilm. Samtidigt tror jag att folk börjar lyfta blicken och komma till insikten att Brexit inte handlar om omröstningen. Den situationen som landet befinner sig i nu startade för en generation sedan, genom en decimering av industrierna och i det att arbetarklassen övergavs. Brexitomröstningen var kulmen på något som pågått länge. Människor som länge hade känt sig övergivna och utan en röst i samhället fick plötsligt en chans att uttrycka sitt missnöje. Men visst, filmens hjärta bottnar i samma frustration som ledde fram till Brexit och att Trump valdes till president i USA.»

Trots att både berättelsen och det bakåtsträvande filmspråket ger uttryck för en vilja att klamra sig fast vid det förflutna så är Jenkin själv inte helt bekväm med begrepp som nostalgi och tradition.

«De orden har fått för många negativa konnotationer i dag, eftersom de kopplas ihop med en viss politisk ideologi som tycks romantisera en traditionell livsstil som egentligen aldrig har existerat.»

Den Cornwallbördige regissören vidhåller att han alltid har sett på sig själv som en arbetande person vilket kan spåras i filmens alla taktila fiskesekvenser och närbilder på tampar som knyts.

«På ett väldigt ytligt plan speglar det kanske sättet som vi gjorde filmen på. Allt fokus på arbetande händer och fysikaliteten framför kameran påminde om hur vi skapat filmen för hand i stället för vid en dator där man bara använder ett finger. På sätt och vis är det mitt lilla försök att förbli en arbetande person inom en konstform som alltmer rör sig bort från hantverket. Samtidigt blir det här pratet om hur formen speglar innehållet också ett sätt för mig att rättfärdiga mitt arbetssätt, att kalla det metaforiskt när folk ifrågasätter varför jag gör filmer på ett så konstigt sätt.»

bait-kamera.jpg

I programmet till Stockholm filmfestival beskrevs Jenkins regressiva filmspråk som en upprorshandling mot standardiseringen av filmkonsten, genom bilder så repiga att man skulle kunna tro att filmskaparen fyllt sin vev-Bolexkamera med saltvatten. Och visst finns det enklare sätt att göra film på. Bait är fotad på svartvit 16mm-film som Jenkin själv därefter framkallat för hand – en process som tog nästan fyra månader. Han har dessutom skrivit, regisserat, klippt, postsynkroniserat ljudet och skrivit musiken som nyligen gavs ut som vinyl – en bonuseffekt som får honom att skina upp.

«Jag har fortfarande ett barnslig kärlek till varje aspekt av filmskapande och vill involvera mig varje moment. Allt som har med film att göra är ren glädje. Folk frågar mig hur jag kunde utsätta mig för något sånt. Att framkalla varje enskild filmruta för hand från åtta kilometer av negativ. ”Varför gjorde du det?” Och min motfråga är: ”Varför skulle jag vilja ge den njutningen till någon annan?” Att få se varje bildruta träda fram,  filmskapandets alkemi, varför skänka bort det, eller betala någon för att göra det? För mig framstår det som helt vansinnigt!»

Jag undrar om regissören är ett kontrollfreak. «Troligtvis!», svarar Jenkin utan vidare eftertanke men vidhåller att alla i hans noga utvalda team får stor kreativ rörelsefrihet. På frågan om hur stor del av hans kreativa val som styrs av nostalgi och kärlek till filmhistorien skruvar han på sig. Det är tydligt att Jenkin inte vill se sig som en bakåtsträvare men han döljer heller inte sin förkärlek till dåtidens verktyg – den sortens analoga filmkameror som numera blivit till prydnadssaker, likt den föråldrade fiskeutrustningen i filmens turistlägenheter.

«Jag är väldigt intresserad av sakerna som lämnas kvar när samhället utvecklas, den stora mängden ting och gammal kunskap som plötsligt saknar värde. Det lär vara en av anledningarna till att jag jobbar med film i en tid då industrin har gått vidare till det digitala. Som konstnär var jag exalterad över att få plocka upp den gamla utrustningen och återuppfinna mitt eget filmspråk. Begränsningarna stimulerar mig och i takt med att tekniken gör att allting blir möjligt kan förutsättningarna på sätt och vis göra en modlös.

För om allt är möjligt, om mina möjligheter är oändliga, så leder det i slutändan till att jag inte gör någonting alls. Då det finns alltid en bättre idé som jag hade kunnat göra i stället. Vi arbetar inom begränsningarna och det är enormt frigörande. En kamera, en lins och ett stativ. Inom den lilla rutan har vi total frihet genom begränsningarna.

En del av det är nostalgi, en annan del är att tillåta formen, de begränsade resurserna och utrustningen diktera slutresultatet. Vilket jag tror gällde även på 1920-talet, och jag tänker särskilt på den sovjetiska montagefilmen som begränsades både av resurser och den rådande politiska situationen. Men det gav i sin tur näring åt en otrolig frihet inom ett mycket strikt ramverk. Just därför blev filmerna så intressanta.»

Lågbudgetproduktionen Bait förlorade en stor del av finansieringen strax före inspelningen. Frågar man regissören så var det en gudagåva som väckte liv i teamets uppfinningsrikedom och fantasi.

«När Scorsese hamnar i en situation där han inte vet vad han ska göra så har han sagt att han brukar fråga sig vad Bresson hade gjort – vilket är det enklaste sättet som vi kan berätta vår historia på? Kan vi göra samma sak, fast med färre bilder? På så vis tror jag att begränsningar är det mest hjälpsamma man kan ha.»

bait2.jpg

Bait präglas av samma fria rörlighet i klippningen som Vertovs och Eisensteins snart hundra år äldre filmer som rör sig fritt i tid och rum, med plötsliga, överraskande närbilder. Enligt Jenkin är formen en konsekvens av hans metod, där ingenting lämnats på klipprumsgolvet. Alla tagningar, även ett stort antal omtagningar finns med i form av flashbacks eller flash-forwards.

«De sovjetiska filmernas estetik har teoretiserats i åratal av filmvetare men jag tror att en stor del av stilen har att göra med begränsningarna och praktiska problem, och det säger jag utan att försöka verka nedlåtande. Men det handlar om efterhandskonstruktioner, precis som det jag själv gör med min film. Jag upptäcker i klipprummet att jag inte har tillräckligt med bilder för att täcka en scen, så i stället hoppar filmen framåt eller bakåt i tiden och det blir något annat än vad jag först hade föreställt mig.

Eftersom att jag själv har filmat alla bilder och framkallat dem för hand så finns de ju där som reella objekt. Inte som en fil i en dator som du bara kan klicka bort eller gömma i en mapp. Det är en fysisk filmremsa som hänger framför mig och säger; använd mig!

På så vis uppstår en Kuleshoveffekt där bilderna får en helt ny mening. Visst kan jag hävda att det varit min avsikt från första början men det hade varit att fara med osanning. För i verkligheten dikterar mina begränsningar filmen. Samma sak kommer att hända i min nästa film, en skräckfilm i 70-talsstil, det kan jag säga redan nu. Utifrån manuset som jag skriver just nu så tror jag att den kommer bli fantastisk, men jag vet att slutresultatet inte alls kommer att bli detsamma. Vore jag besatt av manuset så hade jag skrivit en novell i stället. Magin för mig uppstår i gapet mellan manuset och det vi ser på bioduken, och sedan kommer jag att sitta där på Q&As med mina efterhandskonstruktioner.»

Av Jakob Åsell 12 mars 2020