Ane Dahl Torp ur Amanda Kernells «Charter» © Foto: Sophia Olsson

Charter enligt Kernell

«Särskilt modersrollen är så starkt förknippad med uppoffring. Ska man offra sig och stanna i en destruktiv relation, om det är enda chansen att få vara med barnen? Om relationen bara är kärlekslös, ska man lämna då med, eller stanna och offra kärleken?»

Rebecka Bülow möter Amanda Kernell för ett samtal om regissörens senaste familjedrama «Charter».



Tidigare i vintras fick Amanda Kernells nya långfilm Charter ett varmt mottagande på Sundancefestivalen. Inför galapremiären i Stockholm ger hon intervjuer i en hotellsvit. Där finns ett fat med blanka frukter, ny inredning i art deco-stil och mjuka plyschstolar.

«Jag hade lovat mig själv att aldrig göra en film som utspelar sig på hotell.»

Amanda Kernell skrattar. Större delen av Charters handling är förlagd till ett hotell på Teneriffa.

Varför hade du lovat dig det?

«Jag tycker ju om att filma natur och sånt som kan se lika storslaget ut som det känns inuti. Fast det finns ju natur i den här filmen också.»

Amanda_Kernell_4181 (kopia).jpg

Hon syftar på snövidder, hav och strand. Filmen inleds med att huvudpersonen Alice (Ane Dahl Torp) får ett samtal mitt i natten från sin son Vincent. Han gråter, hon får inte veta varför. Djupt orolig åker hon upp från Stockholm till den fiktiva orten i Norrbotten där Vincent och storasystern Elina bor kvar sedan Alice lämnat deras pappa Mattias.

Ingen på orten vill prata med Alice. Hon är utestängd i kylan, både bokstavligen och bildligt. Snart ska vårdnadstvisten avgöras och när det går upp för Alice att hon kommer förlora så rymmer hon iväg med barnen på en charterresa.

Amanda Kernell berättar att det är vanligt att föräldrar som rymmer med sina barn åker just på något slags charter, även i verkligheten.

«Man tänker att det är en bra miljö eftersom den är ofarlig för barn och är till för att skapa positiva minnen. I filmen känns hotellet först som en frihet i kontrast mot det som utspelar sig i Norrbotten. Men … alltså att åka till ett litet charterhotell, med andra svenskar som kommer med direktflyg från Skellefteå … det är helt instängt, ett minisamhälle.»

2004210_2b_still_torp_swe_print.jpg

Alice gör allt för att få reda på hur barnen har det hos Mattias. Hon smygläser Elinas dagbok, försöker spela in ljud och fotar i smyg. Vilka handlingar är för barnens skull, vad gör hon för att stilla sin egen oro eller stärka sin egen sak i vårdnadstvisten?

När jag såg filmen antecknade jag med stora bokstäver: KÄRLEKSHANDLING – ÖVERGREPP. Min tolkning av vad Alice gör pendlade hela tiden mellan de två definitionerna.

«Min pappa har pratat om det där med dagboken sedan han såg filmen. Det är som ett brott mot de tio budorden om vad en förälder får göra. Men kanske kan man komma till en punkt där man måste göra det? Vart går gränsen, när får man göra sådana intrång i ett barns integritet?»

Amanda Kernell har själv skilda föräldrar och säger att det innebär att man tidigt måste förhålla sig till lojalitet och ansvar, samt till det mått av makt som man får vid den ålder då man kan välja och välja bort föräldrar.

«Jag har haft en sträng blick på min mamma. Jag tror tyvärr att de flesta barn mäter sin mamma med en annan måttstock än sin pappa. Det är en smal stig, att göra rätt som förälder. Jag har varit väldigt hård, det var därför som jag behövde göra en film som skulle vara som en kärleksförklaring till skilda föräldrar, från ett barn.»

Under förarbetet har Amanda Kernell pratat med socialarbetare, advokater och psykologer. Men framför allt har hon talat med föräldrar som åkt iväg med sina barn. Både föräldrar som hon känt sedan innan och föräldrar hon uppsökt. Vissa har hamnat i fängelse för att de gjort samma sak som Alice.

«Särskilt modersrollen är så starkt förknippad med uppoffring. Ska man offra sig och stanna i en destruktiv relation, om det är enda chansen att få vara med barnen? Om relationen bara är kärlekslös, ska man lämna då med, eller stanna och offra kärleken?»

Amanda Kernells långfilmsdebut Sameblod (2016) handlar också om teman som familj, offer och lojalitet. En samisk tonåring på 1930-talet bryter upp från familjen och reser till Uppsala. Sameblod är en film om den svenska rasbiologin och kolonialismen, men också om att söka sin egen väg.

Under produktionen av Charter har Amanda Kernell arbetat med nästan samma team som gjorde Sameblod. Flera har liksom hon själv gått Den Danske Filmskole, som fotografen Sophia Olsson.

Hade ni några filmer eller andra verk som referenser till fotot?

«Vi såg Ingmar Bergmans Tystnaden, som utspelar sig på ett hotell, för att titta på de till synes enkla lösningarna, som hur man positionerar sig i ett rum, avståndet till varandra, vad det kan betyda. Sen gillar både Sophia och jag Lynne Ramsay. Vi såg om hennes Råttfångaren som ju också handlar om relationer mellan föräldrar och barn. Utmaningen är alltid att filma såsom något känns, och inte bara ser ut.»

Amanda Kernell nämner även den svenska fotografen Martina Hoogland Iwanow som inspiration. En film om skilsmässa som hon gillar är Asghar Farhadis Nader och Simin – en separation (2011).

«Men det har gjorts förvånansvärt lite på temat, åtminstone här, med tanke på att det är som ett grekiskt drama.»

Hon visste tidigt att hon ville använda orgelmusik i filmen.

«Det är något ödesmättat med orgeln. Och så finns det ju psalmer om försoning också.»

2004210_22_still_torp_swe_print.jpg

Regissören påpekar att dramats antagonist inte är barnens far utan dottern Elina, spelad av Tintin Poggats Sarri. Det är Elina som hotar att ringa pappan, det är hennes kärlek och förtroende som Alice behöver vinna.

Mattias (Sverrir Gudnason) har en ensidig bakgrundsroll. När han framträder är det enbart i konflikt med Alice eller för att efterlysa barnen.

Det finns antydningar men inte så mycket svar kring vad som faktiskt har hänt i familjen eller hur relationerna har varit. Varför valde du att göra filmen så?

«I en skilsmässa går sanningen i upplösning, särskilt om det blir en infekterad tvist, som i filmen. Det kommer fram olika versioner om vad som verkligen har hänt. Det är svårt att veta om barnen berättar allting. De förhåller sig ju till sin lojalitet, vem det är mest synd om, vem man är sårad av, kanske vem man är rädd för. Många saker går det inte att få ett absolut svar på. Så det kändes som att det var ärligast att berätta utan svar, eller snarare med varierande svarDessutom skapar det en spänning i filmen.» 

Jag funderade på om det hade att göra med att det finns så mycket fördomar om vårdnadstvister?

«Ja, som det är nu så ställs krav på publiken. Man måste själv bedöma sekund för sekund vem som är bäst förälder. Om Alice gör rätt eller fel. Vi vet ju precis lika lite som hon om hur barnen faktiskt har det hos pappan när hon inte är med.»

Du menar att man syn på sig själv och sina fördomar?

«Precis. Vår bild är att mammor får barnen, det är ett stort stigma kring kvinnor som inte har vårdnaden och boendet. Som att det skulle vara ett allvarligt fel på henne. Hon antas ha gjort något hemskt, eller valt bort dem. Jag har tänkt så mycket på vad som händer med föräldrar som inte har sina barn. Det är en ganska utsatt position… så pass utsatt att en del av dem jag mött väljer att inte ens berätta att de har barn. För man blir så hårt dömd. Så Alice kämpar i uppförsbacke också på grund av andras blickar.»

Amanda Kernell påpekar att båda hennes långfilmer handlar om personer som gör radikala val i relation till sina familjer. Att de ställer frågor om vad som är ett svek och vad som händer ifall man sviker.

«Men filmerna handlar också om vad andras blick gör med en. Vad gör andras blickar med Alice? Här blir ju publiken en stor del av filmen, alla har åsikter om hennes handlingar.»

Jo, det har jag med. Inför den här intervjun var jag faktiskt lite nervös att något aningen för personligt skulle skina igenom i mina åsikter och frågor. Har många reagerat så, att de snarare pratat om hur familj och skilsmässa varit för dem själva, än om filmen?

«Ja, men det är ju det bästa! Både i arbetet med filmen och från publiken får jag olika reaktioner och svar. Jag gör ju ändå film eftersom jag undrar saker på riktigt.»

Amanda Kernell formar händerna runt munnen som en megafon och ropar:

«Hallå! Hur ska man hantera det här?»

Av Rebecka Bülow 12 mars 2020