Catherine Deneuve och Juliette Binoche som mor och dotter i Kore-edas «Sanningen» © TriArt

Med konsten i blodet

«Vi måste alla gå igenom livets element, inkluderat avundsjuka, och med en framgångsrik konstnär i familjen blir det nog ännu mer av den varan, ännu fler problem.»

Jon Asp fascineras av Catherine Deneuves senaste mästerskap och pratar med hennes tronarvinge Juliette Binoche i Paris.



I en av det senaste årets främsta skådespelarprestationer gestaltar Catherine Deneuve en skådespelare, Fabienne, lika framgångsrik som Deneuve själv men förhoppningsvis elakare än Deneuve i verkliga livet. På ålderns höst behandlar Fabienne sin omgivning som luft. Allting runt henne är ljummet medan hon själv andas närvaro och personlighet.

Filmen är Hirokazu Kore-edas Sanningen, den japanske regissören som vann guldpalmen med Shoplifters 2018 och som nu gjort sin första utländska film. Det är inte bara en generisk konstnärsfilm – från Bergman till Baumbach med framgång, destruktivitet och taggarna utåt – det är också en direkt kärleksförklaring till filmen, mildare om vad framgång gör med människor, vad familjemedlemmar gör mot andra i familjen, vad tiden gör med minnen.

«Jag är hellre en dålig mamma och en dålig vän än en dålig skådespelare», säger Fabienne, nyligen utkommen med sina memoarer, sin egen förbättrade sanning, det material som triggar dramat i filmen. Inte minst dottern, en manusförfattare spelad av Juliette Binoche, känner sig manad att konfrontera modern, som i sin tur svarar illa på konfrontationen, helt inriktad på att legitimera sina livsval: «Jag har valt att vara älskad av publiken hellre än att göra en enskild person lycklig.»

THE TRUTH still 3 L.Champoussin (c) 3B-Bunbuku-MiMovies-FR3 (1) (kopia).jpg

Att skriva den nakna sanningen vore för ointressant, anser Fabienne. Hennes solipsismer och divalater verkar inte komma så mycket ur utpräglad dryghet som ur det faktum att hon är uttråkad och trött på sin omgivning. Genom att hålla den sysselsatt, ständigt be sina nära och kära om tjänster, håller hon dem också på avstånd, komplett ointresserad av småprat som hon är.

Till exempel är makens enda bra egenskap, förutom matlagning, hans förmåga att be om ursäkt. Värst är hans «okänsligt goda intentioner, min vassa tunga är harmlös i jämförelse». Ethan Hawkes svärson till skådespelare får också smaka på råsopen, enligt svärmor bara en korkad amerikan som imiterar och helt saknar personlighet. Genomgående vägrar hon att prata något annat än franska med honom, ord som går över hans huvud. Men han är långt ifrån ensam att trippa på tå för henne.

THE TRUTH still 2 L.Champoussin (c) 3B-Bunbuku-MiMovies-FR3.JPG

Och när Fabienne väl – och äntligen – visar känslor privat, en viss kontakt uppstår och kärlek rentav anas, så brister hon lika plötsligt ut i förfäran – «Varför använder jag inte de här känslorna i scenen?» – med syfte på en tagning tidigare under dagen. En stundens insikt, liksom, spara på det intima i vardagen för viktigare offentliga tilldragelser.

Catherine Deneuves uppenbarelse som skådespelare är i mycket sig lik här, hennes små självklara gester, avmätta men inte resignerade, karakteristiskt cyniska men aldrig bara demonstrativa – det är ett rent mästerskap. Som en symbol för hennes egen skådespelarpersona och samtidigt för den franska filmen i stort: lätt, självuppfylld och överdådig, med en förmåga att ta saker på uppstuds och samtidigt vara under inflytande.

«Hennes rollfigur är som ett slags arketyp. Ett skådespelarmonster, och ändå sympatisk och rolig», säger Juliette Binoche, när POV träffar henne i Paris. Om Deneuve, själv inte tillgänglig för intervjuer, står som stark symbol för den franska filmen under lång tid, så är Juliette Binoche en av hennes mest självskrivna efterträdare, helt annorlunda men på god väg mot en lika imponerande cv; utan att överdriva en av vår tids mest självlysande skådespelare, nu till synes på höjden av sin karriär. I Olivier Assayas Mellan raderna från ifjol tvingas hennes rollfigur, skådespelaren Selena till och med referera till fenomenet «Juliette Binoche»; självklart kan hon inte lämna ut skådespelarens mailadress blott för en förfrågan om att läsa in en ljudbok. Ändå blir det inte forcerat.

denblafilmen.jpg

Trots att Binoche under 80-talet framträdde hos Godard, Téchiné och Carax, fick stora genombrott först i Kieslowskis Frihet – den blå filmen och senare i Den engelske patienten, är det något som har hänt i hennes karriär och väsen. Hon var visserligen storartad redan i Hou Hsiao-hsiens Höst i Paris, minnesvärd i Hanekes Dolt hot, men hennes filmografi  står ut ännu mer på senare tid, förmågan att välja intressanta roller och med dem göra helt avgörande intryck.

I Kiarostamis Ett möte i Toscana. I Dumonts Camille Claudel 1915 och Mysteriet i Slack Bay. I Assayas Moln över Sils Maria och nämnda Mellan raderna. Och kanske allra mest i Claire Denis två senaste filmer, Let the sunshine in och High life, båda i vilka Binoche är enastående och helt avgörande för helheten. I Sanningen ställs hon inte bara mot en av de främsta i sitt fack, Deneuve, utan också en av de mest pålitliga regissörerna, Kore-eda, en minst sagt meriterad familjeskildrare som sällan gör en medelmåttig film.

«På många sätt blev Kore-eda ett perfekt avbrott för mig. Inte minst i kontrast till min roll i Moln över Sils Maria [då själv i rollen som firad och ifrågasatt skådespelardiva]. Det var som att jag drogs till det, till den andra sidan. Jag tvingades sätta mig in i min dotters roll. Och jag var exalterad över det, över att få vara upprörd på min mamma», säger Juliette Binoche och skrattar högt och lätt inför en handfull journalister som samlats på ett hotell i Paris rika, färglösa åttonde arrondissement.

sils-maria.jpeg

Hur mycket från filmen känner du igen från ditt eget liv?

«Catherines roll är inte mitt liv men jag förstår mycket väl att det kan vara svårt för människor i ens närhet när man har högt anseende och stor passion. Men samtidigt handlar livet om passion, tror jag. Det som min rollfigur inte tål är lögnerna, lögnerna som hon läser i boken. När det handlar om ett barns upplevelser, smärtan från barndomen, och när mamman inte ser och bekräftar den smärtan, då blir det outhärdligt, så jag förstår dotterns ilska väl. Hon har inte heller tillräcklig distans, eftersom saker lämnats olösta.

Och även om jag själv inte lever på det sättet, i de förhållandena som filmen skildrar, så är det en väldigt central fråga, saker som kolliderar, olika viljor som möts, problem som uppstår, inte minst för att man reser så mycket som skådespelare. Men vi måste alla gå igenom livets element, inkluderat avundsjuka, och med en framgångsrik konstnär i familjen blir det nog ännu mer av den varan, ännu fler problem.»

Hur lever du med uppmärksamheten?

«Så länge man vet varför man håller på så har man inte problem med det, tänker jag. Däremot måste man anpassa sig till det nya livet, om du haft en stor framgång till exempel, anpassa sig och vara smart. Men syftet måste fortfarande, även efter framgången, vara att nå människors hjärtan och själar. Om man vet det så spelar det egentligen ingen roll. Det handlar inte om dig utan om vad du ger till människor. Det som är oåtkomligt, osynligt – det där som kan vara magiskt i konsten, att ge ifrån sig något som fungerar som en inkörsport till ett annat själsligt tillstånd.»

Vilka var dina första intryck av Kore-eda som regissör?

«Jag kunde tidigt se hans anda, hans sätt att tänka och ta emot, och det var så fint att se. Jag ville vara i det. Han har en inre skönhet som är spännande, som tvingar dig att öppna så mycket av ditt hjärta, din själ.»

Hur kommunicerade ni under inspelningen?

«Helt konkret med tre översättare men det riktiga språket är det som hela tiden är underliggande, och för det behöver du inga ord. En persons närvaro, blickarna, mottagandet, tålamodet att kunna lyssna – vad som är i ansiktet efter en tagning är den verkliga kommunikationen. Som skådespelare spelar du inte ord, du spelar det som inte sägs, orden är bara minne, det som inte blir sagt avgör hur orden kommer ut.»

Trots att upphovsmannen är japansk känns filmen väldigt fransk, man får känslan att regissören är väl bevandrad i franska vanor och fransk kultur?

«Jag håller med, han kändes inte som en främling direkt. Uppenbarligen hade han inte tillgång till samma verktyg som i Japan, utan andra tekniker, en annan fotograf, en annan rytm. Det skulle kunna vara en svår övergång men jag tror aldrig han såg det så. Samtidigt finns det saker i filmen som känns mer japanska, som den lilla dansen till exempel. Å andra sidan är det utifrån min föreställning om vad som är japanskt och franskt.»

Hur var det att jobba med Deneuve, för det här var väl första gången?

«Precis, vi hade ett Téchiné-projekt på gång tillsammans, men som inte blev av. Med Kore-eda var det väldigt roligt, men det tog ett tag att nå henne. Först upplevde jag att det var saker som hon inte ville gå in i men efter tag så kunde hon ge efter för även för mina idéer och verktyg. Sedan började jag röka likadana cigaretter som henne, samma märke, även om jag rökte mentol …»

I december fick du hederspris på EFA-galan – European Achievement in World Cinema. Hur upplever du att du utvecklats som skådespelare?

«När man blir äldre så gör man sig av med saker. Synen på hur man värdesätter saker förändras, inte bara medvetenheten om det utan också sättet att vara. Vilket innebär mindre rädsla, mindre behov av att rädda någonting. Jag skulle kunna kalla det ett slags frigörelse, men det beror såklart också på vem du arbetar med. För till regissören måste det finnas ett förhållande som vilar på tillit, så starkt att det hjälper dig att hitta rötterna och samtidigt närma dig platser du aldrig varit på förut. Det är annorlunda än måleriet eftersom i måleriet är man är för sig själv, men i en film handlar det om en kollektiv konstform. Även om det är en regissör så behöver man varandra och varandras tillit. Det måste hela tiden vara back and forth, att ge och ta.»

Hur behåller du passionen till arbetet?

«Det låter kanske högtidligt men behovet av sanning håller passionen i liv, behovet att avslöja något annars dolt, behovet att dela, behovet att älska, att upptäcka.»

Är konkurrensen mellan skådespelare ett stort problem?

«Ofta på inspelning har jag upplevt mer konkurrens mellan skådespelare och skådespelerskor än mellan skådespelerskor, så det är inte alltid som man tror. Kanske för att det ofta är en manlig huvudroll mot en kvinnlig men bara en kamera och en regissör. I livet är det på ett sätt, framför kameran på ett annat. Samtidigt går vi alla igenom avundsjuka, det är en del av att vara människa. Det är inte som att man föds utan att avund, man måste igenom det, tillåta sig att växa med den och förhoppningsvis bli mindre och mindre avundsjuk med åren, mer vis.»

Har du lyckats komma över den?

«Jag skulle nog säga att jag lyckats ganska bra, men jag kan inte påstå att jag slutat vara avundsjuk. Inte än.»

Känner du avund när du hör om andra skådespelare som får spännande roller?

«Nej, faktiskt inte. Det händer så klart att jag inte får roller jag vill ha, men jag har lärt mig hantera det, för när man väl får se hur välspelade rollerna ofta är så säger man bara ”tack”, därför att man får något vackert. Samtidigt kan man inte göra alla roller själv, så man behöver de andra», säger hon och skrattar högt.

Hur ser framtiden ut?

«Det är nya filmer på gång, bland annat ska jag äntligen få spela lastbilschaufför …»

Utöver filmen då?

«Jag älskar att måla men det blir inte mycket tid för det. Jag har förlorat pappa men har fortfarande min mamma att ta hand om, så tillvaron är komprimerad», säger Juliette Binoche, och bedyrar med anledning av den senaste filmen, att några egna memoarer inte är på gång – än i alla fall.

Av Jon Asp 12 mars 2020