Ur «Vargtimmen» Foto: Roland Lundin © AB Svensk Filmindustri

Med kropp och själ och röst

«Kritikerna kan aldrig säkert veta om det jag visar är min egen skapelse eller om jag är starkt påverkad av regissören. Om en skådespelares arbete är en konst, så är det en väldigt personlig konst. Därför att vi hela tiden är intimt engagerade, med kropp och själ.»

Jon Asp minns en skådespelare vars auktoritet och uppenbarelse fick tiden att stanna.



«You will now listen to my voice. My voice will help you and guide you still deeper into Europa …»

Lars von Trier visste så klart vad han gjorde när han bad Max von Sydow lägga sig ner och läsa in berättarrösten till Europa (1991). Skådespelaren har gjort populärare roller – som riddare och konstnär, som exorcist och kristusgestalt – men denna hypnotiska bedrift – en skåning i diaspora hos en hemmastadd dansk – tycks outplånlig.

Det är en röst som hjälpt oss och guidat oss genom så många filmer (för somliga saliga också på teatern). En röst som nu tystnat, efter 90 år, men som lever vidare. Vargtimmen gav han ett ansikte redan 1968. Ett drygt halvsekel senare har timmen slagit för Max von Sydow.

När skådespelare börjar intressera sig för politik och välgörenhet är de förlorade, hävdar kokett Catherine Deneuves firade men familjelata aktris i Kore-edas Sanningen, övertygad om att yrket inte kan överleva sådana distraktioner. Skådespelaren von Sydow (som spelade mot Deneuve i Marschera eller dö från 1977) tillät sig sällan några offentliga distraktioner. Utåt sett var han känd för att hålla låg profil, ge sparsamt med intervjuer, sällan gå på gala, ofta tacka nej till priser (i alla fall om det krävde hans närvaro). Han levde ett tillbakadraget liv. Om det var av skygghet, integritet eller ren nödvändighet behöver vi inte spekulera i. Men ett är säkert: von Sydow lät rollerna tala, hans röst hördes först och främst genom dem. Kanske är det extra värt att påminna om i dag, när ett aktivt pr-arbete och symbolhandlingar ofta tas för nödvändighet.

Å andra sidan, när Max von Sydow väl talade av scenen, så gjorde han det pregnant och om själva professionen. En sällsynt masterclass som skådespelaren gav på franska på universitetet i Avignon 2005 – tre år efter att han blivit fransk medborgare – inleddes så här:

«Vad kan jag säga om detta kall? För det att vara skådespelare, det är egentligen inte ett yrke, snarare ett kall, ett sätt att leva, kanske att överleva. Det är den ultimata flykten från verkligheten men också ett slags mental terapi, en livboj. Det är en upptäcktsfärd, en resa på jakt efter identitet …»

Denna resa är nu till ända. Få skådespelare från våra breddgrader har lyckats skapa en så tydlig identitet, trots att hans framträdanden varit så många och varierande, gärningen i stigande grad eklektisk. Få aktörer har, som många konstaterat, gjort så starka avtryck över så lång tid och över ett så brett spann, från teaterns träplankor till filmens silver, från finkultur till populärkultur, från högt till lågt. Så sent som hösten 2016 var von Sydow aktuell i både «Star wars» och Game of thrones. Vem hade, när det en gång begav sig, kunnat tro det om denna gestalt som född i Lund 1930 villigt lade bort skånskan för en rikssvenska i samband med att han tog sin första steg på Dramatens elevskola innan seklet hunnit halvvägs?

Även om den särpräglade rösten fanns där redan innan, vad hände med språket och stämman genom denna anpassning, liksom med senare övergångar till andra språk? Max von Sydow ägde sin röst – på svenska, engelska och franska. Men även kroppen och själen fanns förstås där i allra högsta grad. Och tillsammans bar de honom längre än någon kunnat ana.

Långt före scenskolan i huvudstaden hade fadern sannolikt lagt grund för vägvalet. Professor i Lund och passande nog inriktad på skandinavisk folklore, ivrig berättare av sagor, legender och allsköns äventyrshistorier, fick sonen redan i unga år mer än sin beskärda del av mytologi och världslitteratur. Detta har von Sydow återkommit till flera gånger, som en nyckelhändelse från barndomen. I förhållande till det: var det en tillfällighet att han fick ett rungande genombrott i medeltidsdramat Det sjunde inseglet, i rollen som korsfararen Antonius Block, obsolet och tidlös på samma gång?

sjunde-inseglet.jpg

För där, vid blott 27, stod Max von Sydow redan komplett rustad, lika skör som självklar, för att snart bli ett med hela den sofistikerade filmvärlden.

Förstås hade det varit otänkbart utan Bergman – och inte minst utan teatern. Redan som 20-åring gjorde von Sydow en mindre roll i Cannes-belönade Fröken Julie, men det var teatern som satte spår i honom. Rollen som Peer Gynt i Bergmans uppsättning från Malmö stadsteater mirakelåret 1957, återkommande omnämnd som ett landmärke i svensk teater, var stilbildande. Länge var von Sydows stora förebild, som för så många unga svenska teaterelever, Lars Hanson, den intellektuelle skådespelaren med påstått total självkontroll och noll plats för improvisation. von Sydow försökte tidigt bli som honom, imitera honom, för att snart därpå inse att 100 procent intellektuell var en omöjlighet, även för Hanson. von Sydow förstod att inspiration också måste hämtas i det emotionella. Den totala identifikationen tog han tidigt avstånd ifrån; man går in och ut ur roller, under repetition och på inspelning, försäkrade von Sydow, allt annat är sensationslysten pr-prat, kritisk till delar av den amerikanska skolan. Flera medarbetare har förresten vittnat om hans förmåga till just detta, till exempel under inspelningen av Exorcisten, att på minsta ingivelse gå in och ut ur rollen, om och om igen.

Olikt magnetisören Vogler, som han gestaltade i Bergmans Ansiktet, trodde inte von Sydow på trollformler utan hårt arbete samt förmågan att lyssna och vänta. «För en skådespelare är det inte viktigt att ha ett exceptionellt minne. Men det finns en kvalitet som är helt nödvändig: tålamodet.»

ingenjör.jpg

Det räcker med en snabb titt på verkslistan för att påminnas om att von Sydow besatt hela registret. Han kunde göra allt, underställa sig rollen, spela både hård och osäker, såväl ond som naiv, och mycket däremellan. Om det ändå finns en röd tråd är det kanske ändå tvivlet och självtvivlet hans gestalter dras med. Inte bara hos Bergman utan även andra regissörer, som Jan Troell, där von Sydows rollfigurer föreföll mer i gränslandet än övriga, mer skeptiska eller tvivlande. Tänk bara på Utvandrarna, Nybyggarna och inte minst Ingenjör Andrées luftfärd, oerhörda tolkningar av mångbottnade personer. Eller redan i Troells sinnrika kortfilm Uppehåll i myrlandet från 1965, där von Sydows rallare hoppar av tåget i en norrländsk obygd och sätter griller i huvudet på omgivningen. Bort från stress och rutiner har han bestämt sig för att checka ut från verkligheten. Med den utomståendes blick förefaller han bättre lämpad att uppskatta skönheten i trakten, där lokalinvånarna annars bara ser elände.

Men det är ändå som plågad konstnär eller konstnärssjäl hos Bergman von Sydow förmått sina största mästerverk, den som inte längre kan upprätthålla god min för omvärlden, hålla masken. På något vis tog han med sig Bergmanmyten in i Hollywood, i skräck och science fiction, till William Friedkin och David Lynch, till Martin Scorsese och Woody Allen, hos den sistnämnde i Hannah och hennes systrar (1986), återigen som konstnär i en direkt hommage till Bergman. Många bestående insatser och många biroller blev det. Men även i filmer där han bara förekom i ett par scener, som i Julian Schnabels Fjärilen och glaskupan, gjorde han avtryck som få.

nattvardsgästerna.jpg

Talande är att en av Max von Sydows minsta roller också är en av de mest märkvärdiga, som fiskaren Jonas Persson i Nattvardsgästerna, ännu en orolig själ som här räds atombomben och Kinas framfart och snart därpå påträffas intill en å där han tagit sitt liv. Porträttet och akten är direkt betydelsebärande i en av Bergmans mest briljanta filmer, inte olik pestdramat Det sjunde inseglet men ännu mer ett verk som var före sin tid och i dag förefaller helt aktuell. Att von Sydow, med sin förmåga till genomträngande uppriktighet, helt utan manér eller ironi, fick rollen var förstås ingen tillfällighet.

«Kritikerna kan aldrig säkert veta om det jag visar är min egen skapelse eller om jag är starkt påverkad av regissören. Om en skådespelares arbete är en konst, så är det en väldigt personlig konst. Därför att vi hela tiden är intimt engagerade, med kropp och själ.»

Också på ålderns höst sade sig skådespelaren föredra teatern, utan att förminska filmens spänning och genomslagskraft: «Ens filmer kan överleva en.»

I detta fall är det verkligen så. För Max von Sydow hade full tillgång till sin kropp, till sin själ och till sin röst.

Av Jon Asp 12 mars 2020