Niclas Gillis som författarens alter ego ur Anders Lennbegs «Pool» © Max Rangner/Lucky Dogs

Att filmatisera Per Hagman

«När turen kom till den underbara Lena Nyman blev hon tyst en stund, funderade och utbrast därefter på sin breda stockholmska "att filma är ju det bästa som finns, det är underbart, men det allra allra bästa är ju när skiten är klar". Den där sista inspelningsdagen i den där varma villan kunde jag inte annat än att hålla med. Efter totalt femtioen dagar var vi klara.»

Anders Lennberg har varit på Franska rivieran och filmat 90-talsklassikern «Pool» .



GRG

«Det här ska inte bli något jävla GRG manus!»

Det är 1990-tal och jag skriver filmmanus för Det Stora Filmbolaget. Min medförfattare spänner ögonen i mig och fortsätter: «Det ska inte bli någon festivalfilm, det här …»

«Ok, det är jag med på, jag älskar ju genrefilm.» Jag frågar: «Vad är GRG?».

«Gå Runt och Glo! Sådana där arty filmer där det inte händer något, där folk bara går runt och glor.»

Jag har sedan många år velat filma Per Hagmans roman Pool, och nu ska det bli av!

Men många kloka människor i min närhet avråder. Jag ser ett avsnitt av den tecknade serien Family guy, karaktären Carter pratar om svåra konstnärliga filmer: «A good looking depressed guy smoking a cigarette is not a movie!» Jag inser att det är Pool han pratar om …

Lunch med den Stora, Rika Filmproducenten: Hon rynkar på näsan: «Per Hagman … är inte det lite ytligt?». Jag försöker förklara att det HANDLAR om yta, men inte är ytligt.

Hon är skeptisk. Minst sagt. Hon frågar vad den handlar om,  jag mumlar något om att skildra ett tillstånd. Något samarbete blir inte av … Men jag har bestämt mig, jag ska göra en europeisk konstfilm! Det visar sig att det kommer att ta tid.

pool-bakom-3.jpg

VARFÖR PER HAGMAN? VARFÖR POOL?

Vad som intresserade mig mest med Per Hagmans bok var att den handlade om mönster, att vi människor upprepar våra misstag gång efter gång. Som huvudpersonen Johan, när han på Rivieran har en relation med en 25 år äldre kvinna upprepar PRECIS samma misstag som med sin tonårskärlek hemma i lilla snöiga Skövde. «Always crashing in the same car», som David Bowie sjöng ...

Sedan ville jag göra en MILJÖSKILDRING av Franska rivieran och den svenska småstaden. Precis som Taxi driver handlar lika mycket om New York som om Robert de Niros taxichaufför, så handlar Pool precis lika mycket om södra Frankrike som om «Johan», Per Hagmans alter ego. Man kan säga att Rivieran är en av karaktärerna i filmen. Vi ville skildra, tolka, Per Hagmans värld. Intresset för yta (utan att vara ytlig) skönhet, glamour, klass, det androgyna ...

Huvudkaraktären Johan är ju filtret som vi ser de andra karaktärerna igenom. Observatören. Författaren. Tintin nämns ju i filmen, och Johan har lite samma roll, han är en rätt «neutral» karaktär omgiven av färgstarka personligheter.

Per Hagman berättade att Pool är den av hans romaner som sålt minst men som han alltid fått mest brev om. När Nöjesguiden på 00-talet bad litteraturkritiker på landets största dagstidningar att utnämna de senaste hundra årens bästa svenska romaner var Pool med på listan.

MANUSET

Jag skriver manuset snabbt. Trogen boken. Men jag kortar. Måste korta, annars skulle det bli en helaftonsföreställning. Jag tar bort storylines som jag upplever som effektsökande och vulgära, och lägger vikt vid de två tidsplanen, filmens nutid på Franska rivieran och dåtiden i Skövde när huvudpersonen är tonåring. Jag gillar övergångarna från nutid till minnena, drömmarna … «pilar av ljus», som det heter om man pratar «hagmanska».

pool_screens_1.15.1.png

INSPIRATIONER

Per Hagman tyckte att vi i teamet skulle titta på The talented Mr Ripley som inspiration: pastellfärger, slanka och solbrända unga människor i sydeuropeiska, exotiska miljöer. Jag och fotografen, Max Rangner, tittade … Men blev mer inspirerade av förlagan Plein soleil (Het sol) baserad på samma bok av Patricia Highsmith. Som inbitna frankofiler fortsatte vi med Jean-Luc Godards Le mepris (Föraktet), där vi hittade vår färgskala av grundfärgerna rött, gult och blått.

Per Hagman själv lägger sig inte i arbetet med filmen men ger en del råd om musiken. Han insisterar på den «tokpostiva» franska poplåten «Pour un flirt» till förtexterna där huvudpersonen Johan går omkring i exklusiva miljöer på Rivieran. En sekvens som är inspirerad av förtexterna i Saturday night fever, American gigolo och Midnight cowboy.

BILDMANUS

När manuset var klart började jag med storyboards. Jag ritade i stort sett alla kamerainställningar för hela filmen. Streckgubbar och miljöerna grovt skissade. När det var klart började jag tillsammans med en tecknare att färdigställa det slutgiltiga bildmanuset. Jag visste att inspelningen skulle bli tuff, snabb och – relativt – billig, så det gällde att veta exakt vad vi skulle filma. «Inspelningsplatsen är världens dyraste konferensrum», som en av mina mentorer brukade säga.

När bildmanuset var klart började jag och klipparen, Jimmy Eriksson, att lägga på musik och inspelade repliker på bilderna. Tillbakablickarna blev något som liknade en animerad film. Därför var det lätt och givande att skicka en länk på vår visualisering till tänkta medarbetare och aktuella skådespelare.

FOTOT

Den största utmaningen visuellt var att särskilja filmens «nutid» med det som utspelas i flashbacks, filmens «dåtid». Det förflutna i filmen är den svenska småstaden som filmens huvudperson bor i. Vi valde en «blek» färgskala på foto, scenografi och kläder (även smink!), nästan överexponerade bilder i olika nyanser av grönt. Starka färger som rött, gult och blått undveks. Kontrasten mot filmens vintriga svenska småstad är den Franska rivieran där vi använde starka mättade färger – rött, gult och blått.

Pool-bakom-2.jpg

CASTING

JOHAN – Per Hagmans alter ego.

Vi provfilmar en del kandidater för den manliga huvudrollen, alla är bra, duktiga. Men ingen känns 100% rätt. Per Hagman själv säger att huvudpersonen bör vara «snyggare, blondare och smalare» än han själv …

Jag ser Jesper Ganslandts film Apan (som jag tycker mycket om) och får syn på en ung skådespelare, Niclas Gillis. Han passar in på Per Hagmans beskrivning av huvudrollen. Jag tycker också han liknar en ung Per. Dessutom har han en bra och nedtonad spelstil. Närvarande. Intensiv. Men inget överspel.

När vi ska träffas för första gången, Niclas och jag, vankar jag av och an i väntan på att han ska komma. Nervös. Det knackar på dörren. Jag öppnar, och där står… huvudpersonen i Pool. Jag hör mig själv utbrista «Johan!». Niclas ler lugnt och svarar «just det». Vi behövde inte provfilma, det var som om han hade klivit rakt ut ur boken.

Glädjande var också att Niclas var en stor cineast med samma referenser som jag själv. Cassavetes, amerikansk 1950-talsfilm, Scorsese, italiensk neorealism och Jean-Pierre Melvilles hårdkokta franska noir-tolkningar …

UNGDOMSKÄRLEKEN

Jag ser The girl with the dragon tattoo och får syn på Moa Garpendal som spelar Harriet Wanger i filmens tillbakablickar. Hon kommer in och provfilmar för rollen som huvudpersonens ungdomskärlek. Moa är perfekt. Närvarande. Naturlig. Inte ett dugg inställsam, hon har tillgång till den explosiva vrede som är nödvändig för att fånga karaktären hos den komplicerade tonårskärleken som traumatiserat huvudpersonen.

CELESTE (fd filmstjärna)

Jag träffar Natacha Guyon när vi båda är väldigt unga. Det är i Hollywood på slutet av 1980-talet. Inte så glamouröst som det låter. I alla fall inte för mig. Jag pluggar film, ströjobbar (bland annat i en skoaffär på Hollywood Boulevard) och umgås med andra i en ung och internationell skara som sökt lyckan i just Hollywood. Det är skådespelare (eller i bästa fall blivande skådespelare), manusförfattare och filmare.

pool_screens_1.422.1.png

En person i min krets är den unga Natacha Guyon. Hon har i Frankrike debuterat som skådespelare i filmen Mona et moi mot Denis Lavant och Johnny Thunder. På festivalen i Cannes har hon träffat Sylvester Stallone, «tycke har uppstått» och hon följer med «Sly» (som Natacha kallar honom) till Los Angeles … Och där möts vi, Natacha och jag. Hon utstrålar livserfarenheter som jag bara kan drömma om. BBB (Berest, Beläst, Belevad). Jag är en av få i Los Angeles som inte har bil. Jag åker buss. Natacha åker limousine och flyger privatjet. Hooray for Hollywood!

När vi ska rollbesätta den kvinnliga huvudrollen Celeste, som den unge Johan är älskare till, tänker jag på Natacha som jag inte träffat på över 20 år. Jag hittar henne på Facebook. Studerar hennes profilbild. I boken Pool är Celeste beskriven som «ex-filmstjärnevacker». Spot on. Jag tar kontakt. Vi träffas. Provfilmar. Precis som bokens Celeste har inte heller Natacha filmat på över tio år. Den kvinnliga huvudrollen är satt.

TEAM

Oftast på filminspelningar så har man mycket folk och lite tid. Vi beslöt att göra tvärtom: Lite folk och mycket tid. Fotografen Max Rangner assisterades av två duktiga fotografer; Alexander Donka och Roy Rossovitch. De båda är redan etablerade fotografer och det resulterade i ett starkt – och viljestarkt – fototeam.

Maskören Martina Lund har ett brett register, lika bra på att föryngra skådespelarna i återblickarna som att göra övertygande sår och blodiga näsor.

Ljudtekniker Jesper van Dongen gav sig inte förrän det var tyst överallt, och himlen fri från störande flygplan. Tidskrävande ibland, men mycket uppskattat under efterbearbetningen. Ingen eftersynkronisering av repliker behövdes då Jespers på-plats-ljud var perfekt!

Pool-shooting.jpg

FÖRPRODUKTION

Vi förbereder oss noga. Sjukt noga. Vi har helt enkelt varken tid eller pengar till att göra några misstag. Jag, producenten Johanna Ljungberg och fotografen Max besöker södra Frankrike tre gånger före inspelningen. Fotograferar varje location. Går scenerierna. Hittar lokala medlemmar till teamet. Blir bra på att tala franska! Très bien.

INSPELNING - SVERIGEDELEN

Principen blir «en scen, en dag». Inga förflyttningar. Ingen onödig stress. Men stress så det räcker, ändå … «Att filma är det bästa laxermedlet i världen», som mentorn nämnd ovan, brukade säga.

Vi vill ha snö. Oroskorparna kraxar om att vi måste åka upp till fjällen, men som ett mirakel blir det rekordmycket snö där vi filmar! Perfekt som kontrast till soliga Rivieran.

Niclas, vår unga huvudrollsinnehavare, ger mig en komplimang då han säger att jag «skapat en kultur» där alla medverkande bryr sig om slutresultatet. Ger sitt bästa. Ger sitt allt. Jag stannar upp, tar in vad han sagt. Det är precis så. Tacksam för det.

Jag är van vid inspelning. Filmat mycket. Tv-serier, långfilmer, musikvideor och reklam. Jobbat som regiassistent, scripta, inspelningsledare, ljudassistent och mycket mer. Kanske mer kvantitet än kvalitet? Men ändå … Inget jag har gjort tidigare har kommit från mig, det har varit erbjudanden. Både en välsignelse och en förbannelse.

När jag träffar Per Hagman för första gången och han tar upp «vad jag gjort tidigare», finner vi gemensamt ingen linje i det. Per tycker ändå det är ett slags fördel att jag inte är en «fin regissör med kulturellt kapital», utan varit en «gun for hire», han finner något slags smutsig skönhet i det faktum att jag regisserat sexualupplysningsfilmen Kärlekens språk. Att jag kunde vara en karaktär i någon av hans böcker.

Vi avslutar inspelningen i Sverige i tid. Inom budget. Och fortfarande är alla vänner.

INSPELNING – FRANKRIKE

Vi ska filma en månad på Franska rivieran, och ta alla exteriörer, utomhusscenerna. November. Det ska i filmen föreställa tre årstider, vår, sommar och höst. Oroskorparna kraxar om att det kommer att «regna och vara mörkt», men … det blir rekordvarmt och soligt! Och när vi är framme vid höstscenerna börjar det regna. Rekordregn. Perfekt.

Inspelningen är lycklig. En till två scener per dag. Varje kväll gemensam middag. Vin. Mycket vin. Nästa morgon sovmorgon.

Vi filmar i Nice på den klassiska Promenade des Anglais. Många nyfikna som tittar  in i kameran. Omtagningar. Fler omtagningar. Vi filmar flera dagar i vackra Villefranche. I Monaco blir det problem med polisen. Har vi tillstånd? Jag försöker ljuga men blir genomskådad av de monegaskiska konstaplarna. Men vi får filma med handkamera, utan stativ och åkvagnar. Pragmatisk. Det har jag hört man måste vara när man filmar på plats, långt från studion …

Norr om Monte Carlo filmar vi på exakt samma plats som Hitchcock när han gjorde To catch a thief (Ta fast tjuven) med Cary Grant och Grace Kelly på 1950-talet. Min «inre 12-åring» är extremt nöjd, och jag torkar en nostalgisk, tacksam tår i ena ögonvrån.

INSPELNING – VILLAN

Vi tar en månads paus efter exteriörerna på Rivieran innan vi börjar filma alla scener i filmens villa med trädgård och poolen som gett romanen och filmen dess namn.

Huset är verkligen perfekt, u-format kring en avlång pool. Man ser poolen i stort sett från varje rum. Det blåskimrande vattnet bildar fond till de olika scenerna, dag som natt. Fotografen Max förstärker sol- respektive månljus som bildar reflexer inne i det stora vardagsrummets väggar och tak. Visuellt, minst sagt.

Vi betar av scen efter scen, i stort sett i kronologisk ordning. Tre tunga veckor, med svåra dramatiska scener. Niclas och Natacha är fantastiska, outtröttligt repeterande sina scener när vi andra fikar eller ljussätter.

pool_screens_1.790.1.png

Vi blir trötta och irriterade. Jag är den tröttaste och den mest irriterade. Men vi gör alla vårt allra bästa för att det ska bli så bra som möjligt, och så troget Per Hagmans bok det går.

Jag drar mig till minnes ett tv-program från 1996. Det var ett program som firade att filmkonsten hade fyllt 100 år (1896). Kända och okända människor uttalade djupsinnigheter och försökte formulera «filmkonstens innersta väsen». När turen kom till den underbara Lena Nyman blev hon tyst en stund, funderade och utbrast därefter på sin breda stockholmska «att filma är ju det bästa som finns, det är underbart, men det allra allra bästa är ju när skiten är klar». Den där sista inspelningsdagen i den där varma villan kunde jag inte annat än att hålla med. Efter totalt femtioen dagar var vi klara.

KLIPPNING

Jag och klipparen Jimmy Eriksson gör en «Plura» (efter sångaren i Eldkvarn som brukar isolera sig på landet och skriva låtar). Vi har tillgång till en fjällstuga i Härjedalen där vi installerar oss och börjar klippa. Den första versionen landar på två timmar och 40 minuter. Vi skickar filmen på länk till vår referensgrupp bestående av producenterna Johanna Ljungberg, Gustaf Söderberg och Therese Anselmsson. Även huvudrollsinnehavaren Niclas Gillis och Per Hagman får se och tycka för varje version vi får fram. Referensgruppen kommer med åsikter skriftligen efter varje ny version. Bra åsikter. Vi lyssnar och tar in vad de säger. Till slut har vi en version som är nittio minuter lång. Det sägs att en film aldrig blir riktigt klar, utan måste «överges», och så är det nog.

FÄRDIG FILM

Filmen har fått en distributör, den engagerade eldsjälen Anna Lindström på sitt bolag Lucky Dogs. Anna älskar film. All film. Smal film! Smal film som hon dessutom får upp på bio och lanserar väl. Det skulle behövas fler som Anna Lindström – i alla led – inom svensk film.

Ett premiärdatum är satt: 17 april 2020. Då får vi alla som gjort filmen skiljas från den. Det är svårt, förstår jag. Under klippningen fick jag mail, sms och samtal från team och skådespelare. De saknar kvällarna på Rivieran. De gemensamma middagarna. Vinet. Samtalen.

På festivalen i Cannes i maj 2019 hör jag skådespelaren Antonio Banderas få en fråga innan visningen av Smärta och ära. Journalisten undrar om han är nervös för hur filmen ska bli mottagen. Banderas svarar: «hur det än går, så kan ingen ta ifrån mig det faktum att den sommaren som vi spelade in filmen, är den lyckligaste i mitt liv». Det sammanfattar rätt väl vad jag känner för hela den här långa resan med att filmatisera Per Hagmans Pool.

I skrivande stund väntar vi på besked om vi får stöd från Filminstitutet. Vi har sökt produktionsstöd hos det filminstitut som har i uppdrag att «stödja svensk film». Vi har gjort en svensk film. I Sverige. Baserad på en svensk roman av en etablerad svensk författare.

Av Anders Lennberg 1 apr. 2020