Koreografin Summerspace ur filmen «Cunningham» © MkoMalkshasyan/NonStop Entertainment

Avskalad, avslappnad, avantgarde

Koreografen Merce Cunningham dog 2009, samma år som Pina Bausch. Nu kommer filmen om den amerikanske pionjären. Liksom Wim Wenders dokumentär «Pina» är den i 3D.



En konst som aldrig refererar till något, bara representerar. Som aldrig tolkar, bara rör sig där på scen, lämnar eventuella tolkningar till åskådaren.

Den världsberömde koreografen och dansaren Merce Cunningham hatade kulisser och kostymer, fann musik som det minst störande tillbehöret, eftersom man åtminstone inte kunde snava på den. Han samarbetade följaktligen med långvarige livspartnern, den musikaliske minimalisten John Cage och lät Robert Rauschenberg stå för den knapphändiga scenografin. När Andy Warhol gästade med glittriga silverkuddar var det överdåd i Cunninghams värld.

merce-cunningham.jpeg

Avskalat, avantgarde och till synes avslappnat. Själv vägrade han etiketter, men inte flera funktioner; vid några tillfällen sydde Cunningham till och med sina egna kläder. Poesi för honom var att inte ha något att säga, men ändå säga det. Det är i alla fall så han uttrycker det i Cunningham.

Samma år som den ryska filmklipparen Alla Kovgan såg Cunningham-kompaniets sista verk, 2011, bestämde hon sig att göra en film om den amerikanske koreografen. I 3D. Samma år kom Wim Wenders 3D-dokumentär om Pina Bausch. Såväl Bausch som Cunningham, alltså två av dansens stora förnyare, dog 2009, men det är först nu Alla Kovgans film om Cunningham står färdig.

Filmen framställer ett urval av Cunninghams koreografier från tre decennier, mellan 1942-72, de tidiga åren. I efterkrigstidens New York lämnade verken få i publiken oberörda. Cunningham var en avvikare som fort odlade rykte som vattendelare, förbryllande svår att sätta ord på. Ofta framställde kompaniet sin koreografi vid universitet runtom i landet. Cunningham minns själv en talande anekdot. Vid ett tillfälle befinner sig gruppen befinner sig på turné på vischan när dess medlemmar springer ut ur folkabussen intill en bensinmack, varpå en lokalinvånare undrar om samlingen är komiker. «Nej, vi är från New York», löd svaret.

Det stora genombrottet kom först på scen i London, vartefter turnéerna snart bar till stora delar av Europa, såväl Stockholm som östländer inräknat.

AmgifIPQ.jpeg

Regissören Kovgan försöker addera substans åt akterna genom att låta skaparna och medskaparna tala själva. Å ena sidan ett slags anti-auktoritär carte blanche-konst, ingen ansvarig, ingen oansvarig; å andra sidan i hög grad en mans verk och blick, med kvinnliga dansare som identifierar sig som olika kulörer i en tavla, men inte vet när eller varför deras färg passar sig. Mer än berättelsen är det dock bilderna som fängslar och fascinerar, upptagningar från arkivet och nya uppsättningar av forna kompani-medlemmen Jennifer Goggans; utsnitt med påfallande retrokänsla i övervägande urbana miljöer och många åtsittande dräkter. I spelfilmens värld kanske lite som om Leos Carax skulle regissera Denis Lavant på ett hustak. Minus alla försök till referenser då.

Vid ett tillfälle säger Cunningham att dansen knappast tillhör en av de högre konstarterna, därför att det alltför ofta är för många händer och fötter, för mycket svett i vägen. Typiskt anspråkslöst uttryckt, men också en vacker bild av en ofta svårgripar konstform och av en konstnär som sannolikt var både ovanligt fri och helt säkert fylld av anspråk.

Av Jon Asp 1 apr. 2020