Ur Jia Zhang-kes «Ash is purest white» © TriArt Film

Våldsam kinesisk vardag

«Han beskriver hur tiden påverkar och förändrar människorna, hur hedersbegrepp förändras. Hur den dramatiska transformationen av människor i Kina kan framkalla ensamhet och isolering i deras strävan efter ett rikare liv.»

Stig Björkman om två decennier av Jia Zhang-kes ocensurerade kinesiska vardagsliv.



För drygt ett år sedan var jag i Shanghai. Det var sista anhalten för att fira vår filmiske landsfaders 100-årsjubileum – mycket kan man få uppleva i Ingmar Bergmans spår. Efter ett par dagars seminarium tog mig en av värdarna runt i Shanghai med omnejd men även till en dvd-butik, där han förärade mig en box med Jia Zhang-kes tidigaste verk. En välkommen gåva och samtidigt märklig med tanke på att Zhang-ke är allt annat än en ambassadör för livet i jättemetropolen. Om något är han en landsbygdens och den kinesiska vardagens diktare. Jias filmkonst visar ett Kina som myndigheterna ogärna ser går på export. Fast å andra sidan överöses dessa verk med festivalpris och ger landet prestige, så man tar det goda med det onda.

Jia tillhör en grupp av yngre regissörer som sammanförts under rubriken Sjätte generationens filmskapare, en grupp som inledde sin filmverksamhet mer eller mindre underground och länge befann sig utanför etablissemanget. Det dröjde innan Jias verk fick officiell distribution i Kina. Först efter ett antal framgångar med medföljande festivalpriser ansågs regissören tillräckligt salongsfähig för att få normal biografdistribution.

jia_zhangke__xiao_wu.jpg

Jia Zhang-ke markerar förutsättningarna för sin typ av film redan i debuten från 1998, Xiao Wu Ficktjuven», som aldrig fick svensk premiär). Med sin vardagliga direkthet och den sorts ofullgångenhet som kan mana till ett mer aktivt krav på inlevelse kan filmen påminna om något av Fassbinders tidiga verk eller – kanske hellre – om neorealismens tvingande filmrapporter, där verkligheten fått bilda stoff och lägga grund för berättelsen. Jias trasiga men hoppfulla hjältar rör sig i mindre orter i centrala Kina, där den nya tidens vanor ännu inte passerat stadsgränsen. Som här Fenyang, Jias födelseort och spelplats för flera av regissörens tidigaste verk.

Redan i inledningen på bussen konfronteras vi med Jias ironiska blick, när vi ser filmens unge huvudperson Xiao Wus fingrar sluta sig om en medpassagerares plånbok medan denne har blicken fixerad på ett porträtt av Mao som dinglar i förarfönstret. Strax därpå får vi höra en högtalarröst vädja till brottslingar att anmäla sig själva. Xiao Wu är bara ett första offer och en rätt fumlig amatör i den vidsträckta kedja av utanförmänniskor som kommer att befolka Jias kommande verk. Men han liksom övriga kan hysa tillit till regissören. De kan se honom både som en bundsförvant och ett talrör. Det bevisar filmer som A touch of sin, Stilla liv och den senaste filmen, Ash is purest white. Det är filmer som tar oss på resor genom ett okänt Kina, där vi får möta människor som mer sällan hamnar framför filmkameran.

Det är farligt med sanningssägare i ett samhälle där mygel och lurendrejeri är vardagsvara. Det är ännu farligare om de dessutom är ägare till ett vapen. «Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet.» Anton Tjechovs dramatiska princip är som bekant giltig även vad gäller film. A touch of sin länkar samman fyra berättelser om vardaglig vrede och förtvivlan, där några människor plötsligt insett att de har nått vägs ände i sina liv och reagerar med ett våld som i lika hög grad riktar sig utåt som mot dem själva. I Jia Zhangkes betraktelser över ett förkapitalistiskt Kina ligger harm och besvikelse tätt under de uttrycksfulla bilderna. Att filmen under en tid blev censurförbjuden i hemlandet är ingenting att direkt förvåna sig över och kan närmast tas som en rekommendation.

a-touch.jpeg

Samtliga berättelser bygger på nyhetshändelser som publicerats i kinesisk press, och de utspelar sig i olika regioner i Kina. De behandlar alla politisk eller ekonomisk korruption på något sätt, ett utnyttjande som får de som blivit utsatta att nå den gräns där det inte längre finns plats för vare sig hopp eller förlåtelse. Desperata situationer provocerar fram desperata handlingar.

Den förste, Dahai, är förtvivlad och frustrerad över de alltmer vidgade klyftorna mellan människorna, och när han med sitt gevär som hjälp går till rätta med den orättvisan bör man inte stå i vägen. En annan olycksdrabbad, Xiao Yu, hörs ge ett ultimatum till sin gifte älskare. Hon är receptionist på en badanläggning, och när hon blir mer eller mindre tagen på sängen av en av kunderna, svarar hon med ett lika oväntat som blodigt våld. Kvinnan spelas av Zhao Tao, Jia Zhang-kes hustru, med stora roller i flera av hans verk. Här liksom i de båda övriga episoderna är det konflikten mellan rik och fattig, mellan förövare och offer som utlöser ett okontrollerat våld.

image-w1280.jpg

Jia beskriver ett Kina i förvandling – och han är inte glad. Stilla liv utspelar sig vid det gigantiska vattenkraftsbygget i Yangtze-floden som getts namnet De tre ravinernas damm, ett ingrepp inte bara i den fysiska utan även mänskliga miljön. Här möts av en tillfällighet två udda personer, Han och Hong, som båda försöker försona sig med en tillvaro som sedan en längre tid hamnat ur kurs och för dem båda är sökandet efter «den andre» livsavgörande. Han måste återfinna hustrun som övergav hemmet för sexton år sedan, han vill gottgörelse och en möjlig återförening. Hong söker uppgörelse med sin förlupne make, inte för att återförenas utan för ett definitivt farväl som kan göra det möjligt för henne att gå vidare i livet. I bakgrunden finns ständigt rivningsarbetarna som demolerar hus efter hus i den snart övergivna staden som inom kort kommer att ligga under vatten, och samtidigt pågår det enorma dammbygget. Aktiviteterna som omger de båda huvudpersonerna skulle kunna ses som symboliska uttryck för deras respektive situation, men regissörens sätt att väva in det inre dramat med det yttre lockar inte till sådana jämförelser.

Jia erbjuder med sina filmer inblickar i den del av det kinesiska samhället, där andra filmare inte vistas. Han beskriver hur tiden påverkar och förändrar människorna, hur hedersbegrepp förändras. Hur den dramatiska transformationen av människor i Kina kan framkalla ensamhet och isolering i deras strävan efter ett rikare liv.

Ash is purest white skulle kunna ses som Jias hälsning till Scorsese eller Tarantino, som hans Once upon a time in China. I en landsortshåla – vi är fortfarande i grannskapet till Jias födelseort – härskar Qiao, och hon är flickvännen till traktens pomadadoftande smågangster Bin. Bin skulle säkert vilja bli titulerad gangsterkung, bara orten varit litet större och det funnits ett annat spel än mahjong på det rökiga lilla hak som är hans kejsardöme – men nu är vi ju i Kina!

Bild 4_ashes08020203-r-c.jpg

Qiao och Bin har naturligtvis vip-kort till traktens disco, där «YMCA» med The Village People fortfarande är det som gäller, och discot är en del av Bins lilla maktsfär. Paret skulle bara inte ha tagit en tur med sin amerikanare till nästa avkrok. Där blir de attackerade av ett motorcykelgäng, som drar Bin ur bilen och nästan misshandlar honom till döds. Tills Qiao drar vapen – Bins revolver – och jagar gänget på flykt. Qiao tar ädelmodigt på sig skulden och äganderätten till revolvern inför polisen och döms till fem års fängelse för olaga vapeninnehav.

När Qiao så småningom blir frigiven, är det ingen som väntar på henne. Bin har gått vidare i livet, liksom i kärleken. Men efter några vändor lyckas hon lokalisera den förlupne, och livet har inte farit särskilt varsamt fram med honom heller. Han har fått en stroke och sitter i rullstol. Men den praktiskt lagda Qiao – hon har studerat handelsrätt i fängelset – ser att hon kan inlemma Bin i sin verksamhet, men på sina villkor. Medkänsla är en egenskap som hon har sett till att bevara även under tiden bakom galler. «Hatar du mig?», frågar Bin oroligt. «Jag har inga känslor för dig, så jag kan inte hata dig», är hennes raka svar.

Jia Zhang-ke tar oss med på resor till orter som turister aldrig ser. Och antagligen inte många kineser heller. Hans sightseeing-turer öppnar upp för glömda landskap och för människor i dessa avlägsna bygder som vill påminna om sin existens. Redan det är en välgärning. Vad mer kan man begära?

Av Stig Björkman 1 apr. 2020