Jean-Pierre Leaud ur Jean Eustaches «Mamman och horan» (1973)

Hur blir den kulturella livsföringen efter corona?

«Om det senaste viruset är följden av långtgående kapitalistisk och klimatisk cynism, så är dagens kulturella vanor konsekvensen av ihållande intellektuell konformism och kortsiktighet, en situation som inte minst de invigda har bidragit till.»

Jon Asp om hur den nya digitala världens blomstring gör tillvaron ensidig.



«Vad menar ni med en återgång till normal livsföring?» Frågan ställs av den socialt isolerade Cottard i Albert Camus Pesten, när epidemin efter långa och svåra härjningar i staden Oran äntligen tycks ebba ut. Med ett småleende på läpparna svarar den mer livsbejakande Tarrou: «Nya filmer på biograferna.»

Då som nu: medborgare som hoppas på en återgång till det normala, men som inte med den bästa vilja i världen skulle kunna fortsätta som inget hänt. Cottard skyr dagsljus även när krisen lagt sig, fortsätter beställa hem sina måltider från den lokala restaurangen.

Också undantagstillståndet 2020 – sjukdomen för somliga, recessionen och den sociala isoleringen för så gott som alla – kommer sätta sina spår. Filmen som fenomen har förstås genomgått stora förändringar sedan Camus tid. Många skulle hävda att biografnäringen gått från kollektivt folknöje, något som i princip alla människor ägnade sig åt, till att i våra dagar främst bli ett skyltfönster för filmer som senare konsumeras på andra, mer individanpassade skärmar. I dag ser svenskarna mindre än två filmer på bio årligen; i de mest aktiva länderna, Sydkorea och Frankrike, 4-5 – oavsett plats bara en bråkdel av vad de flesta årligen ser i andra fönster.

I dessa tider blir det smärtsamt tydligt hur mycket film handlar om tillgänglighet, omedelbar tillgänglighet. De filmer som finns att se digitalt, på vod, är de som räknas. Jag är tillgänglig online, alltså finns jag. Det som gäller för människorna, de ständigt uppkopplade, gäller också för filmerna.

Den försiktigt uppluckrade fönsterpolitiken, bland annat med simultan premiär på bio och vod, är förhoppningsvis en utveckling som kan få olika filmvanor att stimulera varandra och på sikt stärka utbudet. Samtidigt uttrycks förstås en oro för de små biografernas bestånd. Parallellt med berättigade brandtal för den mindre bions vara fortsätter  – och förstärks – filmbevakningen enligt länge vedertagen mall: med ändlösa listor av filmer tillgängliga online. Inte bara från kultur- och nöjesredaktionerna; många är de enskilda som på sistone känt sig manade att sprida streamingtips för omvärld eller vänkrets. Som om det svåra vore att fylla den nya vardagen med relevant innehåll.

Genom att göra det som i princip alla online kan göra, blir risken att medierna resignerar för de snabba kickarnas journalistik, och indirekt ogiltigförklarar det inte omedelbart tillgängliga. Är det ens längre tillåtet att skriva om filmer som inte befinner sig ett vod-klick bort? Om det senaste viruset är följden av långtgående kapitalistisk och klimatisk cynism, så är dagens kulturella vanor konsekvensen av ihållande intellektuell konformism och kortsiktighet, en situation som inte minst de invigda har bidragit till.

Under tiden fortsätter streamingtjänsterna att flytta fram sina positioner och fylla på med ännu mer innehåll, inräknat storfilmer som nyss förlorat sin biopremiär och funnit Netflix som det (näst) bästa alternativet. Antalet prenumeranter i plattformarna ökar förstås, och ännu fler har sannolikt redan fördjupat sina digitala vanor. Och även om många av dem – många av oss – drömmer om en snar återgång till det normala, för vissa även till biografen, vore det förryckt att inte tala om de asociala riskerna med virusets verkan även ur filmens synpunkt. Än om konsten i grunden är social, varför skulle det asociala tillståndet, beröringsskräcken, inte bli mer permanent efter krisen? Finns det en risk att tillgänglighet misstas för kvalitet, att vi skrapar på ytan i stället för att synliggöra ett större spektra?

För 10-15 år sedan fanns det ännu ett visst hopp om filmtittare som gjorde aktiva val, som utforskade, fann och försåg sig, som vårdade även sin fysiska filmsamlingar, samtidigt som den illegala nedladdningen var en betydande faktor i att stilla en mångsidigare aptit. I dag håller den gängse onlinekulturen på att inte bara standardisera filmtittandet, utan också marginalisera dess kanon, i alla fall i mindre länder som Sverige. När folket inräknat eliten cementerar sina vanor i hemmet riskerar nya, mer utmanande filmer att förbli i periferin och äldre rariteter att glömmas bort. När ingen skriver eller pratar om det som varit, skapas heller inga incitament för att göra det tillgängligt.

På andra håll kan det faktiskt se annorlunda ut. Ibland roar jag mig med att navigera runt på La Cinetek – se separat artikel – en fransk filmtjänst på nätet som sedan ett par år låter bemärkta regissörer lista sina favoritfilmer, titlar som efter hand också görs tillgängliga på sidan. Filmerna kan visserligen inte ses utanför Frankrike men väl inspirera vem som helst att finna dem på annat håll. Ta till exempel Maren Ade, en av vår tids intressantaste regissörer (Mina pappa Toni Erdmann) och producenter, som utan att verka esoterisk ståtar med en rätt fantastisk lista – en Barbara Loden, en Rainer Werner Fassbinder, en Jean Eustache, en Maurice Pialat, en Abbas Kiarostami, en Claire Denis – men där bara ett fåtal av dessa odödliga är tillgängliga på svensk vod i dag.

Ponera att de här filmerna faktiskt har ett större värde än att tjäna som personlig favorit för en eller flera regissörer – vad innebär det att den stora merparten av dem inte finns tillgängliga och knappast heller synliga för filmintresserade svenskar? Innebär det att filmhistorien, i vårt medvetande, utarmas fortare än vad som egentligen är nödvändigt?

Tanken får en att, apropå Camus, tänka på en vacker undantagsscen i Pesten. För att hylla vänskapen mellan de två motståndskraftiga huvudpersonerna, Rieux och Tarrou, föreslår den sistnämnde, medan isoleringen i Oran ännu är omfattande, att de ska ta ett dopp i havet tillsammans.

«Det är då egentligen bra dumt att stänga in sig i pesten. Naturligtvis är en man skyldig att slåss för offren, men om man å andra sidan upphör att älska någonting, vad tjänar det då till att han slåss?»

«Ja, vi går och badar», svarar Rieux, väl medveten om att deras passersedlar kommer kunna ta dem förbi pestens vaktposter och ända fram till piren.

Befolkningen i Oran då hade inte möjligheten att som folk nu, oavsett vilken stad man bor i, söka gemenskap i en virtuell verklighet. Men redan Camus, märkt av kriget, förstod vikten av att göra inte bara politiskt utan också kulturellt motstånd mot ensidighet och envälde.

Så efter det att covid-19 lagt sig, låt oss hoppas på många «nya filmer på biograferna», kanske också en del gamla och framför allt att vi inte förlorat förmågan att älska det vi en gång älskat.

Av Jon Asp 1 apr. 2020