Skådespelaren Shira Haas ur miniserien «Unorthodox» © Netflix

Allt blir till guld under corona

«Mer än något annat blir "Unorthodox" ett symptom på den konventionella berättelsekultur vi lever i. Där aktualitet och relevans får oss att blunda för hur berättelser gestaltas, hur skådespelare faktiskt agerar.»

Från Netflix till digital svensk scenkonst – Jon Asp ser kritiker ta i från tårna för att göra sig själva relevanta.



I en dagbok publicerad på brittiska filminstitutets hemsida skriver Pedro Almodóvar om sin vardag i karantän, filmvanor kombinerat med vackra minnen och tankar om undantagstillståndet. De som sett hans senaste film, den semibiografiska Smärta och ära, får här bekräftat att regissörens självisolering i Madrid under pandemin inte är ett direkt undantagstillstånd: «I am used to living on my own and being in a state of alarm.» Ändå är han inte hågad att skriva fiktion utan ägnar sig i stället åt «pure escapism, pure entertainment». Dock inte vilken plattformsunderhållning som helst: Almodóvar programlägger sina dagar med omsorg, varvar Jean-Pierre Melville (bilden) med James Bond, Antonioni med 50-talets amerikanska b-film. Definitionen på eskapism kan se olika ut – liksom förutsättningarna för att hänge sig åt den.

un flic.jpg

Det är rimligt att behovet av underhållning och fiktion ökar under karantän. Vi får mer tid över och greppar ännu hårdare efter små och stora berättelser, berättelser att fly till och spegla oss i. Ändå exponeras vi för och konsumerar allt mer av samma vara. Det tycks allt svårare att gå en egen väg, desto lättare att gå upp i massans vanor, kanske eftersom behovet av samhörighet under isolering ökar.

I Aftonbladet skriver Martin Aagård (3/4) att karantänen skadar vårt kulturella omdöme. Både i spalter och flöden gillas det mer än vanligt, beröm överallt. «Vårt Coronaomdöme verkar kort och gott vara ett helt annat än under normala omständigheter», skriver Aagård, och härleder fenomenet till litteraturkritiker som vid läsningen av tjocka romaner skapar mening som inte finns och därmed ofta övervärderar verket.

På ett generellt plan är det svårt att säga emot, kristider tycks stimulera jasägaren i oss, göra oss mer förbindliga. När media fylls av siffror och grafer över människor som smittas och dör världen över, verkar det kanske småaktigt att klaga över mindre missförhållanden. Men mer än att krisen förändrar vårt kulturella omdöme så synliggör den redan existerande mönster. I dessa tider av karantän söker vi ännu mer efter gemensamma nämnare, och en tv-serie med universell klangbotten kan betyda mycket för känslan av förlorat umgänge och sammanhang, men det gjorde den tidigare också.

Ett av de senaste exemplen är det flitigt uppmärksammade Netflix-dramat Unorthodox, dubbat som mästerverk av flera kritiker, allmänt hypad och därpå nedtagen av åter andra skribenter enligt gängse mönster på kultursidorna. I själva verket rör det sig om (ännu) en tematiskt angelägen, delvis välspelad men också helt genomsnittlig miniserie – där världsfrånvända chassider i Williamsburg får sig en rejäl törn när en ung, hårt hållen hustru flyr fältet och frigör sig i den klassiska musikens tecken. Att släppas innanför väggarna till dessa ultraortodoxa judars boning i New York är triggande – ett belönande safari som inte överarbetas. Men den del (huvuddelen) som utspelar sig i det Berlin dit huvudpersonen Esty flyr – snart omgiven av härliga unga världsmedborgare som varvar strama arrangemang på musikkonservatoriet med kravlöst studenthäng – är så slappt gestaltad att det ofta gränsar till sommarlovs-tv för högstadieungdomar.

esty-klubb.jpg

Mer än något annat blir Unorthodox ett symptom på den konventionella berättelsekultur vi lever i. Där aktualitet och relevans får oss att blunda för hur berättelser gestaltas, hur skådespelare faktiskt agerar. Hallå, världen brinner, vem har tid och råd att bry sig om formen? Ingen i produktionen i alla fall, och publiken har vant sig vid det slappa och redovisande.

Säga vad man vill om sociala flöden och den konformism som gror där – kritikernas delaktighet i detta är minst lika betydande, kanske eftersom de anpassar sig efter opinionen. Ifrågasatta på förhand tar kritikerna i från tårna i hopp om att berömmet kan spilla över på deras egen verksamhet. Men av denna överlevnadsdrift kommer snärtiga superlativ som snarare säljer fler abonnemang till streamingtjänsterna än lösnummer av tidningen.

Frågan på längre sikt blir förstås: vad ska vi med kritikerna till – mer än att bekräfta det vi redan vet och känner? Mest påtagligt har känslan av överlevnadsdrift kanske ändå hemsökt scenkonsten på sistone. I brist på aktiv verksamhet har den ena teatern efter den andra tillgängliggjort både gamla och nya föreställningar, vilket har fått många kritiker att jubla. Kanske för att det upprätthåller en känsla av kontakt, helt säkert också i solidaritet med en bransch som blöder. Visst är det rimligt att både stora institutioner och mindre kulturaktörer greppar efter möjliga halmstrån även under kris; att höras och synas är en del av uppmärksamhetsekonomin även när det inte finns någon större vinning att göra. Men av medierna borde man kunna kräva mer.

Kristina Lindquist i Dagens Nyheter (6/4) tillhör en av få skeptiker: «När medierna tipsar om digital kultur finns teatern plötsligt med som ett självklart inslag bredvid film och tv-serier.» Jacob Lundström, i samma tidning, är kluven men ser ett möjligt mervärde, särskilt om det hela «betraktas som en inkörsport snarare än ett fullvärdigt substitut» (DN, 2/4).

Ingen vill förlora kontakten med publiken helt. Men det innebär inte att all tillgänglighet nödvändigtvis är bra, eller att den ska förväxlas med kvalitet. Tänk om substituten blir en permanent del av vardagen, tänk om inkörsportarna aldrig leder någon vart. Tänk om (den nu motiverade) beröringsskräcken fortsätter vinna mark även när smittohärdarna lagt sig. Tänk om krisen bara underbygger det bekväma; om insatserna sänks, anslagen minskar och åskådaren helt enkelt nöjer sig.

Så behöver det förstås inte bli, många lär rusa till salongerna när biograferna, teatrarna och gallerierna öppnar åter. Men det finns också som de som kommer dra sig för att återvända dit, möjligen av goda skäl, medan åter andra under karantänen kanske cementerar sina vanor framför skärmen.

Flera skrattar åt Cannes, den självtillräckliga dinosaurien som tycks vara en av de sista institutionerna att överväga digitala alternativ (förutom dess marknad som kommer hållas virtuellt i juni). Men är den hållningen nödvändigtvis bara bakåtsträvande? Eller kan det också vara ett naturligt sätt att värna biografens roll, att stå upp för filmen som mötesplats och kollektiv konstform?

Som så många regissörer hävdat genom åren så är filmen något som blir till i möte med en större samlad publik. Tummar man på det mötet kommer innehållet bli mer ensidigt, mer strömlinjeformat och mer anpassat efter skärmbeteenden, även efter karantänen. Bland främlingar i en mörk sal är vi mer mottagliga för överraskningar och utmaningar, mer uppmärksamma på det visuella – särskilt i en tid när angelägenhet och tillgänglighet tycks vara allt.

Kanske finns det en tanke i att, än hur mycket eskapistisk underhållning vi tröstar oss med (oavsett om det är Netflix eller som Almodóvar mer varierat), vårda samtalen och underhålla kritiken även under undantagstillstånd. Och i det inspirera varandra att söka bortom de mest bekväma flödena. Kanske är det i kris vi behöver kritiken som mest; nu när det, vad än media ger sken av, borde finnas tid för eftertanke.

Av Jon Asp 23 apr. 2020