Ur Hayao Miyazakis «Min granne Totoro» © Studio Ghibli

Liv till varje pris

«För åskådaren är det drygt fem minuter av ren filmmagi; blir man inte överväldigad av dessa ögonblick saknar man både öga och hjärta.»

Jon Asp ser en dokumentärfilm om Hayao Miyazaki, den japanske animatören vars samlade verk nu finns på Netflix.



11 mars 2011, en av modern tids mest omfattande jordbävningar äger rum i nordöstra Japan. Jordbävningen följs av tsunamier och Fukushima-olyckan vars radioaktiva utsläpp fort blir lika ödesdigra som oöverskådliga. I Studio Ghibli, den berömda animationsateljén i Tokyo, råder vid tillfället febril aktivitet inför sommarens premiären av Uppe på vallmokullen. Med hänsyn till händelserna och de många offren, och även med försiktighet inför efterskalv, bestämmer producenten att låta filmteamet stanna hemma under tre dagar – något alla verkar eniga om. Förutom en viss Hayao Miyazaki, som vill annorlunda. Den i vanliga fall så lågmälde regissören höjer, inför en samling mellanchefer och särskilt kreativa medarbetare, sitt tonläge flera nivåer, mer eller mindre beordrar teamet att fortsätta arbetet.

«Det är förvirrande tider men att inte skapa är mer förvirrande.» Miyazaki kör över både producenten och sin son Goro Miyazaki, filmens regissör som fort införlivar pappans mentalitet: «Det enda vi kan göra nu är att fortsätta göra film.» Det är en kraftfull illustration av kreativitet i kristid, och en bild som påminner om filmens eviga spann mellan konst och underhållning, mellan personligt hantverk och massfabrikation. Arbetet bara måste fortsätta, i alla fall om pådrivaren själv får bestämma; som om en paus vore att ge tappt för omständigheterna.

miyazaki.jpeg

Händelserna berättas i den fyrdelade dokumentärfilmen, Ten years with Miyazaki (2019). Producerad av japanska public service-kanalen NHK är det en film som på nära håll följer den annars medieskygge regissören bakom kulisserna i skapandet med nya filmer, antingen i Ghibli-studion eller i den egna studion ett stenkast bort spånandes på idéer eller möjligen på en inspirationsresa vid havet eller i England.

Mot bakgrund av 2020 års fördömda pandemi, ett tillstånd som gjort för hemmasittande onlinekultur, måste Netflixs förvärv av Ghibli-katalogen ses som ett av filmårets smartaste beslut vad gäller enskilda verk. Samlingen är en guldgruva alla dagar i veckan, men tillgängliggjord just i tid för karantän framstår köpet som ett rent genidrag. Plattformen redovisar sparsamt med siffror men det är inte svårt att föreställa sig alla unga och äldre tittare som numera utan begränsning fyller sin tid med Miyazaki, såväl nykomlingar som redan Ghibli-invigda. Nu blir det svårt även för filmälskare att välja bort Netflix. För även om filmerna finns utgivna på skiva sedan tidigare är det första gången nu som de finns digitalt. Och omedelbar tillgänglighet går inte att överskatta, vare sig före eller efter coronaviruset.

Ju mer man försjunker i Miyazaki, desto svårare blir det att överskatta detta universum, lika vackert som förrädiskt, lika vardagsnära som fantastiskt. Ett sådant hantverk, en sådan föreställningsförmåga, ett så genomtänkt tempo, från det helt stillsamma till det väldigt snabba. Förhållandet till det fysiska, den mänskliga kroppen och till de omgivande landskapen, en ojämförbar förmåga att göra dem attraktiva på olika sätt – vilket film i hög grad ändå handlar om. Där andra ofta nöjer sig med kärnan utmärks Miyazakis filmer av ett aldrig sinande sinne för periferi och detaljer, vilket är ett vägande skäl till att de tål att ses så många gånger.

Ta Min granne Totoro, den outplånliga paraplyscenen, på flera sätt karakteristisk för Miyazaki. Sent en kväll står de unga systrarna Mei och Satzuki vid busshållplatsen för att möta pappan på väg hem efter jobbet. Pappan har glömt paraplyet hemma tidigare under dagen och regnet öser nu ner. Under tiden han dröjer och Mei slocknar av trötthet, uppenbarar sig ännu en gång Totoro, varpå den förslagna Satzuki lånar ut pappans paraply till denne fluffige jätte, som storligen låter sig fascineras av paraplyets funktion och inte minst dess ljudbild, regn som smattrar – innan Kattbussen dyker upp och tar Totoro med sig i riktning mot sinnessjukhuset. Som Satzuki sammanfattar det i brev till den på sanatorium inlagda mamman dagen därpå: «den läskigaste och roligaste dagen i mitt liv». För åskådaren är det drygt fem minuter av ren filmmagi; blir man inte överväldigad av dessa ögonblick saknar man både öga och hjärta.

affisch_TOTORO (kopia).jpg

Dokumentären om Miyazaki ger en fin inblick i denna anspråkslösa verkstad. Miyazaki funderar, skissar, tar en tupplur, en cigarett – allt för att komma i rätt stämning. Ofta går det trögt, men genombrotten kommer. Där många spelfilmsregissörer är aktiva in i det sista ser villkoren annorlunda ut för en filmkonstnär som alltid skapat sina bilder för hand. Miyazaki kan inte prestera vid ritbordet som tidigare om åren, händerna lyder inte på samma sätt. Samtidigt måste han skapa, för trots allt gör han det fortfarande bra, och dessutom kan han inget annat.

Miyazaki håller god min, han lägger på ett leende för att inte stöta sig med gruppen, medan han drar sig undan och flyr till den egna tanken; bara så kan han vara trogen sitt verk. Samtidigt säger han: «Jag har detta undertrycka behov att känna mig nyttig.» Han slits mellan underhållningsvärde och att frångå mallen, nå det oförutsägbara – hur utmanande vågar han vara? Hans motivation är att folk ska ha kul, poängterar att publiken måste överraskas: «Barnen hajar grejen, det handlar inte om logik.»

Dokumentären påminner om hur nära det var att det inte blev några filmer alls. I unga år fann den fysiskt underlägsne Miyazaki tröst i manga och senare animation. Han påverkades starkt av förhållandet till den tbc-sjuka modern, hon som senare fick stå modell för flera av rollfigurer. Vid 26 blev Miyazaki själv förälder, men sonen Goro lärde känna sin pappa genom dennes ansträngningar vid ritbordet snarare än vid skötbordet – i avdelningen familjelata filmregissörer. När Miyazaki debuterade vid 38 var det efter mycket hårt arbete och många prövningar. Den underskattade Slottet i Cagliostro (1979), gjord långt före Ghibli, möttes inte med det beröm den förtjänade. Genombrotten kom först med Nausicaä från vindarnas dal vid 43 och Min granne Totoro vid 48 – två filmer som Miyazaki försökt driva igenom under decennier. Producenten Suzuki hävdar att «Totoro» blev så populär att den fort blev Miyazakis fiende, den som han vill överträffa.

När sonen Goro tar plats dokumentären blir den japanska kulturen ännu tydligare. Hövlighet men inga stora gester; det tycks lättare att framföra kritik inför en kamera än att kommunicera den direkt. Men när Hayao och producenten Suzuki inte är nöjda med en första version av Uppe på vallmokullen tvingas de vara direkta. Goro lider av kritiken men inser att hans två övervakare har rätt, varpå han isolerar sig för att rita nya storyboards. Väl avskild får han en teckning skickad till sig av fadern, just i den stund när han och filmen behöver det som mest. Hayao bokstavligen ritar fram hjältinnans agens, en skiss som bryter mönstret när produktionen kört fast.

Strax därpå är det åter dags för Miyazaki att försjunka i det egna verket: Det blåser upp en vind, en film om ingenjören Jirō Horikoshis liv, kontroversiell skapare av stridsplan i andra världskrigets Japan. Många i produktion är rädda för att Miyazaki ska ta i för mycket och glorifiera kriget. Men regissören står på sig. Den svåra tiden efter Fukushima inspirerar Miyazaki att göra sin första film för vuxna. Bland ständigt återkommande västerländska referenser anspelar titeln på en diktrad av Paul Valéry, en uppmaning om att försöka leva även då apokalypsen tycks nära. Än en gång låter regissören kontrasterna flyta samman: hotande krig ställs mot närliggande skönhet. Och vad är det som skapas här: ett stilrent flygplan eller embryot till en dödsmaskin? Miyazaki ger inga entydiga svar.

c0044.0011.jpg

I ateljén återkommer regissören till samma instruktioner för sina medarbetare, det som han upprepar från film till film: att figurerna inte bara måste leva utan leva helt och till fullo. Kanske är det därför – den besattheten av liv och rörelse – som dessa tecknade figurer ofta känns som människor av kött och blod.

I karantänen vi vistas i nu går det knappast att leva till fullo. Desto bättre då att så väldigt många människor – via världens största filmplattform – i alla fall kan ta del av denne odödlige Miyazaki.

Av Jon Asp 23 apr. 2020