Scen som utspelar sig i Elia Suleimans hemkvarter i Paris ur filmen «It must be heaven» © TriArt Film

Palestinsk profet i Paris

Absurda domedagsstämningar från Paris och New Yorks gator ger nytt liv till en regissör i evig exil.

Jon Asp pratar med Elia Suleiman om en filmvärld fast i gamla strukturer, om Quentin Tarantino och Roy Andersson, och om en förespådd karantän i «It must be heaven», palestinierns första film på tio år.



Den palestinske regissören Elia Suleiman sitter på ett kontor i Paris. Det är uppföljningsmöte med anledning av hans senaste film. Wild Bunch-profilen Vincent Maraval – en av världens mäktigaste inom kvalitetsfilm – spelar här en producent som bär på dåliga nyheter. Dessvärre kan Maraval inte gå vidare med Suleimans projekt, eftersom det inte är tillräckligt palestinskt. Det är för löst i kanterna, kunde utspela sig lite var som helst, menar producenten.

Scenen återfinns knappt halvvägs in i It must be heaven. Regissören Elia Suleiman, som återkommande spelar sig själv i sina filmer, svarar med sedvanlig tystnad. Det är en bild av den palestinske filmregissören i exil, på jakt efter en identitet som tycks bli allt mer upplöst, skingrad för världen. I filmen har han lämnat Nasaret för Paris och snart ska han dra vidare till New York, där fler avspisande filmarbetare väntar – något inte ens vännen Gael García Bernal tycks kunna råda bot på.

films_18_The_Time_That_Remains.jpg

It must be heaven fick juryns hedersomnämnande såväl som Fipresci-priset i Cannes förra året. Regissörens stora genombrott Gudomligt ingripande vann jurypriset i Cannes 2002 medan den förra filmen The time that remains (bilden) – Palestina-trilogins sista del som aldrig fick distribution i Sverige – nu är mer än tio år bort. Vilket inte hindrar att den senaste filmen tar vid ungefär där trilogin slutade. Elia Suleiman är fortfarande helt tyst, han bär fortfarande hatt och scarf, han odlar fortfarande sin trädgård och – inte minst – han arrangerar alltjämt sina observationer i milt samhällskritiska tablåer.  

I den senaste filmen, som är blott hans fjärde, finns ännu mindre av en berättelse än i de tidigare. Scenerna påminner både till form och innehåll om Roy Anderssons filmer, stilla tablåer i gränslandet mellan det surmulna och det sublima.

När jag når Suleiman i hans bostad i Paris andra arrondissement är han vid förhållandevis gott mod. Karantänen är hanterlig, «det är samma för alla». Tillsammans med sin fru utnyttjar han sin permission på en timme om dagen, gör ärenden. Ännu finns det ingen brist på vare sig medicin, livsmedel eller alkohol, poängterar regissören, just i den ordningen.

För mer än tio år sedan såg jag The time that remains på den vackra, japanskt ritade parisbiografen La Pagode – en stor upplevelse. Varför har det tagit så lång tid med den nya filmen?

För att det är en mycket dyrare film än de tidigare och därför svårare att finansiera. Och inte minst var det en mer omfattande produktion, med inspelning i tre länder. Annars var ganska mycket som vanligt – I väntan på Godot liksom – den vanliga processen, film tar tid, i alla fall för mig.

It must be heaven_bild 2.jpg

Den nya filmen varvar vardagliga scener befolkade av många småaktiga byråkrater med mer direkt civilisationskritik. I Paris ekar gatorna ofta relativt tomma. Poliserna är dock genomgående aktiva, vare sig det är med måttband eller visselpipa i högsta hugg, eller bara på en skön segway. Vid ett tillfälle syns en stridsvagn fara förbi mitt framför Banque de France. På New Yorks gator finner regissören snart att alla civila bär på olika otympliga automatvapen, som om det vore helt naturligt. Även här jagas utsatta individer in absurdum. Det är en apokalyptisk bild av världen som den palestinske regissören dukar upp.

Hur har folk reagerat på filmen, jag anar att reaktionerna möjligen skiljer sig mellan före corona och nu?

Först verkade många besvikna på att filmen inte utspelade sig helt i Palestina, att jag inte höll mig i mitt eget land. Efter Cannes har flera festivaler sagt nej till filmen, festivaler som vanligen brukar visa mina filmer. De säger att de inte riktigt kan kategorisera den. Underförstått är det som om de vill att jag ska vara en palestinsk regissör, och inte bara en regissör. Dessutom är det första gången en av mina filmer inte får amerikansk distribution, trots att många amerikanska distributörer sade sig gilla filmen. De säger att de inte kan marknadsföra den. Men det är som det är, jag är nöjd ändå, för i övriga världen har filmen sålt väldigt bra.

Suleiman övergår hastigt i mer allmänna resonemang.

Vi lever i speciella tider – och då menar jag även före detta nu – en tid präglad av «hashtag issues», vackert rättvisetänkande och ett system som i hög grad bygger på kvotering, inte minst i film- och konstvärlden. Men det är ett system som inte gör mycket för kvinnorna, 99 procent av det är bara en fasad som används för att upprätthålla makt och på så sätt bibehålla status quo. Allt mindre lyssnar vi på verkliga tänkare eller för den delen på experter i de här frågorna, vi rättar oss bara efter den här fasaden som turneras i media, vad man ska tycka.

Min film diskuterar den nyliberala ekonomin och globaliseringens verkningar, hur allt hänger samman, så som vi lever våra liv, vad vi gör och vad vi väljer. Och beviset på det är vad som händer nu. Det var med den apokalyptiska känslan som jag gjorde filmen, och sen hände allt det här.

Det var lite det jag ville komma in på. När jag såg filmen i Cannes slogs jag till exempel av hur tomma Paris gator är i filmen, det är inte ett Paris man är van vid. När jag såg om filmen häromdagen så var det lite så som jag föreställer mig Paris nu under pandemin och utegångsförbudet. 

Man går alltid runt och bär på olika känslor, och det här var den känslan jag hade av Paris. Jag har längt känt oro över sakernas tillstånd, och under flera år har jag sagt att det kommer gå illa, jag har tänkt att något hemskt kommer hända om den här ekonomin får fortsätta, det sociala system och de politiska förehavanden som länge varit vardag, inte minst genom västs interventioner i andra länder. Så samtidigt som filmen bygger på humor ville jag skildra ett undantagstillstånd, lite som en varningsklocka över hur framtida diktaturer kan komma att se ut, eller ser ut redan i dag.

Jag antar att det också har att göra med Parisattackerna 2015.

Jag skrev manuset före Parisattackerna, delar av det redan 2009 faktiskt. Men jag kan se likheter mellan situationen nu och saker som händer i filmen, med olika samhällsåtgärder och polisiära insatser, till exempel med olika utsatta människor som jagas i filmen. Vissa i min närhet skyller skämtsamt den nuvarande situationen på mig – «It must be heaven».

I filmen driver du med bilden av dig själv. Inbjuden att tala inför amerikanska filmstudenter beskrivs du som utpräglad världsmedborgare och den perfekta främlingen?

Ja, det är verkligen nidbilden av mig själv, så som jag kommit att uppfattas genom åren. Jag kan säga att ambitionen under lång tid var att känna mig hemma överallt. Men lika villigt kan jag erkänna att jag aldrig lyckats med det. I stället har känslan av utanförskap vuxit i mig, kanske som en del av globaliseringen, varje plats verkar likadan – man är den perfekta främlingen överallt. Man har ambitionen att fascineras av olika saker men möts i stället av samma utbud, samma byggnader, samma människor i princip överallt.

Tynger det dig mycket?

Det är klart att det finns en djup allvarlighet i det. Men utanförskap kommer också med mycket humor. Det stora trösten jag har är impulsen jag får av det: att göra film. Och samtidigt delas min rotlöshet av så många i världen, väldigt många känner likadant – ensamhet och utanförskap – även de som blivit kvar vid sina rötter och aldrig flyttat eller rest.

Du säger att din film väljs bort för att inte vara tillräckligt palestinsk, precis som i filmen. Upplever du att filmens universella teman inte värdesätts?

Det finns definitivt en tvetydighet i det, och som den kategoriserande filmvärlden brottas med. Antingen väljs vi bort eller så blir vi föremål för kulturell appropriering. Vi bjuds in för att fylla en viss funktion, ofta utifrån en i grunden kolonial, beskyddande struktur som råder i filmvärlden. På ett sätt är det de här gränserna som vi försöker bekämpa, i alla fall ger det mig motivation att fortsätta arbeta, att rasera gränserna, att verka i en existens som är både andlig och universell och som motverkar kategorisering och förenklande.

I filmen är det gott om fåfänga och småaktiga ordningsmän, själviska stadsbor och flacka filmarbetare? Är många av scenerna direkta upplevelser?

Varje scen har jag observerat själv, på olika platser. Jag upplever människor runtomkring mig som mer och mer själviska och okänsliga inför detaljer, och särskilt i Paris. Nu under coronapandemin blir det ännu tydligare. Det är häpnadsväckande, min fru och jag har sett så många människor som är direkt otrevliga mot de som jobbar på apoteken och i mataffärerna, alltså dessa yrkespersoner som sätter sin egen hälsa på spel.

Suleiman pratar vidare om en erfarenhet han gjort dagen innan, när han med hissen skickade ner fem euro i retur till det matbud som just skickat upp parets måltid.

Fem minuter senare ringer han och är djupt tacksam för denna femeuro-sedel. Det gjorde mig både lite rörd och mycket ledsen, eftersom det indikerar att dessa bud generellt får alldeles för lite dricks, trots att de tar sig runt över hela stan och riskerar sina liv för de som har det bättre förspänt.

Men även om den sociala distanseringen kan ta fram det sämsta i människor, i hur den gör tydligt hur många bara bryr sig om sig själva, så finns det också många människor som öppnar sig, som vill och försöker solidarisera med andra.

It must be heaven_bild 1.jpg

Vad tror du pandemin får för effekter för filmen och den typ av film som du sysslar med?

Ja, här har alla biografer stängt sedan länge, Cannes har blåsts av. Det är förstås svårt att veta när saker kommer igång igen, men säkert är att mycket kommer att försvinna på vägen, och redan har försvunnit. I stället ser vi nya vågor av konsumtion, gamla och nya digitala plattformar som blomstrar. Kreativt sett är det nog många som sitter och skriver coronamanus i detta nu, vilka vi kommer få leva med framöver. För mig personligen ger det här tid att reflektera. Jag fortsätter tänka på stora och små saker, inte så mycket fokusera på film just. Och jag funderar även på min egen framtid. Det blir allt svårare att ha råd att bo här, samtidigt älskar jag naturen, bergen och floderna. Kanske flyttar min fru och jag till landet. Jag närmar mig 60 och jag vet inte hur länge vill jag stanna i stan, i denna tillvaro som jag älskat så mycket men som blir alltmer monoton och repetitiv. Jag älskar också att laga mat, och jag gillar tanken på att kunna röra direkt vid naturliga råvaror, så jag funderar seriöst på att flytta till landet. Hur känner du i Stockholm?

Stockholm är ingen storstad, man bor inte här för pulsen utan för att jobben finns här, och kanske för att staden är vacker och omges av mycket vatten, har många parker och en närhet till naturen – så på vis är det enklare. Jag älskar Paris men jag kan förstå att det är svårt att leva där tolv månader om året.

Ja, dessbättre är vi inte fast här i vanliga fall. Tillsammans med min hustru – som är sångare och kompositör – reser jag ungefär sex månader om året. Så detta blir verkligen ett undantagstillstånd. Men å andra sidan ger det tid för saker man inte hinner i vanliga fall. För min del innebär det att jag kan läsa och läsa om japansk litteratur, något jag länge tänkt göra, men också annan litteratur. Vi har en stor filmduk hemma, som vi inte använder i vanliga fall när jag gör film, men som nu kommer till användning. Vi har till och med provat Netflix men det var tyvärr en besvikelse, det är film man ser när man äter och utan att riktigt titta.

Hur har corona påverkat lanseringen av din film?

Alla asiatiska länder utom ett par har skjutit upp premiären, England och Sydamerika likaså. I Frankrike skedde premiären tyvärr mitt under strejken vid årsskiftet, men det gick rätt bra ändå, filmen sågs av 200 000, vilket var ok, även om vi hade hoppats på en halv miljon i vanliga fall. I Tyskland gick den oväntat bra innan corona bröt ut. Ändå måste jag säga att jag haft en väldig tur jämfört med många andra regissörer. Nu känner jag stor sympati med alla de som måste visa sina filmer online, jag tycker väldigt synd om dem.

Du nämnde Becketts I väntan på godot tidigare, ofta nämns dina stumma komedier i samma anda som Keaton, Chaplin och Tati. Vem är egentligen din största inspiration?

Ingen av dessa i alla fall. Det var Ozu som fick mig att vilja göra film från början, i hans filmer kände mig hemma. Möjligen blev jag ännu mer inspirerad av Bresson senare. Men jag inspireras inte bara av bilder utan lika mycket av fantasier, av poesi och litteratur. Och jag gillar inte tanken på att vara en refererande filmskapare, en cinefil som mer än något annat vill exponera sina filmkunskaper i de egna filmerna. Att se Tarantino är underhållande, som att äta en hamburgare, men knappast inspirerande. Att se om en Ozufilm däremot ger mig åter en tro på poesin, det ger mig hopp, jag får lust att göra saker.

Särskilt din senaste film bär flera likheter med Roy Andersson, tablåer som fogas samman mer eller mindre lösryckt. Flera scener, som den där mannen släpar sin cello på axeln och samtidigt på sin hårt förvärvade stol i den välbesökta, solmättade parisparken, skulle kunna vara direkt tagen ur Roy Andersson. Du satt också i juryn när han vann guldlejonet i Venedig 2014?

Ja, jag stred hårt för att filmen skulle få priset. Jag mötte honom också i Cannes före det, då gav han mig en samling med sina filmer. För mig är Roy Andersson tillsammans med Tsai Ming-liang en av de stora, i dag levande filmskaparna. Båda är poetiska, kontemplativa och i sann mening andliga, de tillför något. Inte för att varje scen i en Roy Andersson-film är helt och hållet lyckad, men det finns ändå alltid så mycket som är eget och unikt i hans universum, en känslighet som gör något med en som åskådare, i alla fall för mig. De visar något annat än det vanliga.

Elia Suleiman får plötsligt en hostattack. Samtalet har tickat över en timme och han säger att det kanske är dags att lägga på.

Tack, jag är nöjd, hoppas det inte dröjer tio år till din nästa film.

Om det fortsätter så här kan det dröja ännu längre.

Av Jon Asp 23 apr. 2020