Omslaget till Tove Folkessons debut © Weyler förlag / Regissören Valentina Chamorro Westergårdh Foto: Alexander Westergårdh

Kalmars jägarinnor som film

«Jag är några år yngre än Tove men jag minns 1999 som igår. Musiken, modet, samhällsklimatet. Destiny’s child och Blümchen typ. Jag var inte en jägarinna i Kalmar men kanske en rebell i Sollentuna.»

Regissören Valentina Chamorro Westergårdh redo att ta sig an Tove Folkessons debut.



19 februari 2020 tar jag tåget från Stockholm till Kalmar för första gången. Första gången jag sätter ner min fot i staden som jag läst om, skrivit om, fantiserat om. Jag ska göra en film här men jag har aldrig varit här förut. Inte i verkligheten i alla fall. Tove Folkesson möter mig. Hon har en stor röd dunjacka på sig. Jag har också en stor röd dunjacka men just idag tog jag inte på mig den. Jag tänker att det hade sett roligt ut om vi båda hade vandrat i Kalmar i stora illröda dunjackor. Tove har skrivit romanen och även de första manusversionerna av Kalmars Jägarinnor. Jag har bearbetat manuset sen förra sommaren men vi har aldrig pratat förut.

Foto_privat.jpg

Det här är första gången vi ses men det känns som att jag känner Tove genom att ha läst hennes ord och förälskat mig i hennes karaktärer, som jag gjort till mina. Tove har bil och vi sätter oss i den för att påbörja en dag i Kalmar, ett 90-tals safari där Tove visar mig alla platser som jag läst om i boken. Jag får gå i Jägarinnornas och Toves fotspår. Tove visar mig var alla hennes vänner bodde och gick i skolan, den vackra teatern i stan, larmtorget, hamnen, allt. Under tiden pratar vi om boken och karaktärerna men också om våra egna liv och uppväxter. Jag är några år yngre än Tove men jag minns 1999 som igår. Musiken, modet, samhällsklimatet. Destiny’s child och Blümchen typ. Jag var inte en jägarinna i Kalmar men kanske en rebell i Sollentuna. Jag är uppvuxen i Stockholm, på Malmvägen i förorten Sollentuna. Det var inget jag skyltade med när jag var tonåring, då jag möttes av så mycket fördomar. Det pratades om att det var farligt att bo där, en no-go zon. För mig var det den tryggaste platsen i världen men samtidigt var det nåt som kvävde och jag ville vidare, frigöra mig. Jag ville inte låta någon definiera mig eller säga vad jag kunde göra eller inte. Lärarna i skolan ville att man skulle ha fötterna på jorden men jag ville flyga. Den delen av mig blir jag påmind om när jag läser Kalmars Jägarinnor. Tove har uttryckt att det handlar om kollektivets välsignelse och tvångströja. Det är berättelsens kärna. Vi fortsätter att prata och hittar många saker vi har gemensamt trots att vi har varit tonåringar på olika platser, vi pratar om våra föräldrar som hängt på Rinkeby Folkets hus, kanske under samma period. Vi pratar om våra bästisars polska mammor. Vi pratar om den typen av vänskap, där man löses upp och blir en enhet. Den typen av vänskap som man har en viss tid i livet och som nästan är omöjlig när man är vuxen med allt vad det innebär. Vi pratar även om hur det är att leva i ett utanförskap, om att vara en rastlös tonåring som inte bjuds in till att vara med. Vi fikar två gånger på Balck coffee i Kalmar och vart vi än går är det någon som känner Tove. Jag förstår att den här filmen är efterlängtad, jag får lite fjärilar i magen när jag tänker på det. Det känns som ett stort ansvar att ta mig an den här berättelsen som många andra har gjort till sin, men efter att ha spenderat en dag med Tove känner jag mig lugnare. Det känns som att hon förstår min vision och tycker om den. Vi pratar om att casta skådespelare som kommer från Kalmar och har rätt dialekt och att inte göra en klichébild av småstaden eller landsbygden. Livet pågår i Kalmar och det är på blodigt allvar för jägarinnorna. I den här filmen är Kalmar jordens centrum. Efter vår andra fika säger jag hej då och promenerar mot tågstationen, genom larmtorget. Jag stannar till i några minuter och tittar runt. Suger in stadens energi, jägarinnornas energi, så mycket jag kan för att ta med mig den hem, bevara den och ta fram den när jag arbetar med filmen.

Av Valentina Chamorro Westergårdh 23 apr. 2020