Huvudpersonen Gemma ur kritikerhyllade dokumentärfilmen «Scheme birds» © Lucky Dogs

Kvinna av stål i Motherwell

«Gemma är som hämtad ur en Andrea Arnold-film, stark och med ett självklart driv, om än formad av väl hårda omständigheter.»

Ellen Fiskes och Ellinor Hallins «Scheme birds» är en smärtsam uppväxtskildring från Skottlands periferi, om unga människor som tycks dömda till en viss tillvaro.



«We still have nothing to do.»

Gemma föddes 1997 i Motherwell, Skottland, samma år som stålverken – länge stadens stolthet och stora försörjningskälla – sprängdes i luften under Margaret Thatchers ledning. Steelopolis blev centrum för arbetslöshet och utslagning – ett mother not so well.

För Gemma är det dubbelt illa. Föräldrarna var bara unga när hon föddes. Den missbrukande modern drog nästan direkt, och Gemma har inte sett röken av henne sedan dess. Uppvuxen med pappan har hon ändå klarat sig hyggligt. Gemma är som hämtad ur en Andrea Arnold-film, stark och med ett självklart driv, om än formad av väl hårda omständigheter. Så länge hon kan minnas har hon fått illa menade frågor om var hennes mamma befinner sig. Genomgående har hon svarat med handling i stället för ord.

Ur det kommer också filmens titeln, Scheme birds, handlingskraftiga tjejer från det inte «så snobbiga» kvarteret», som Gemma uttrycker det, betonghus i förorten som kallas «tornen», ett ställe man inte rymmer ifrån i första taget, en plats där man blir vid sin läst.

Ellen Fiskes och Ellinor Hallins dokumentär vann pris i Tribeca förra året och har sedan dess turnerat framgångsrikt på flera festivaler. Inte utan anledning, Scheme birds är en stark och smärtsam uppväxtskildring från Skottlands periferi, om unga människor som tycks dömda till en viss tillvaro.

Det börjar iögonfallande – förväntad diskbänksrealism motas bort av catchy girl power. Gemma är ute och motionerar med en cigg i högsta hugg, i full vigör och med hennes egen voiceover som anger tonen: «I don’t run away from nothing, I run to it», en plats där man «either get locked up och knocked up». I fängelse eller på smällen – filmens personer kommer inte bryta mönstret. Om inte åt festande ägnar Gemma sina dagor åt boxningsträning eller möjligen att umgås med duvor, farfars två oundgängliga intressen som i alla fall delvis spiller över på barnbarnet, och som här skapar en tacksam metafor över en fighter som kanske aldrig kommer pröva sina vingar.

scheme-birds-pat-gemma.jpeg

Gemmas pojkvän Pat, som redan gjort ett par voltor, ser knappast ut att vara i hennes liga, men hon har redan fallit handlöst. En tid senare väntar de barn, hennes pappa gillar inte Pat och hon bryter med sin familj. Liam föds och tar plats i ett hem som försöker repa sig från det hårda livet, hitta rutiner, men bara ena halvan är med på noterna. Medan Gemma tatuerar dotterns namn på bröstet söker sig Pat ut och tillbaka till polarna, de som är klädda i idel Lacoste och Northface – oklart om det är plagiat eller (mer troligt) stöldgods; säkert är att det är över deras samhällsklass.

scheme-birds-jp.jpeg

Som filmen närmar sig sitt slut ställs händelserna på sin spets, barndomsvännen från kvarteret JP blir misshandlad så illa att han hamnar i koma, en vecka senare vaknar han upp, vid fullt medvetande men förlamad på ena halvan och med nästan halva huvudet demolerat. Till synes ett mirakel att han överlevt; samtidigt outhärdligt att titta på.

När Gemma, efter att ha valt bort först familjen, sedan pojkvännen (eller om de valt bort henne), från fönstret på sin lägenhet ser hur JP dras runt av modern i rullstol på gården i denna betong, är det bilden av två tonårsliv vars öden redan tycks skrivna.

När de två strålar samman och i brist på annat pratar om goda gemensamma minnen de haft, är det som om de vore människor på ålderns höst. För JP är tillvaron verkligen kringskuren, men för Gemma och Liam finns fortfarande hopp om att ta sig vidare. För det är hög tid, «tornen» ska, precis som stålverken för två decennier sedan, snart sprängas i luften och lämna plats åt nya, mer lukrativa byggnader.

Scheme birds är en skickligt berättad film med både personligt driv och betydelsefull dramatik. Den guldbaggebelönade fotografen Ellinor Hallins kamera blir en stor tillgång. Den håller sig förvisso för god för att sentimentalisera eller överdrivet exploatera dessa tragiska livsöden, men drar sig samtidigt inte för vackra bilder med motljus och slowmotion. Hade det varit spelfilm hade de möjligen omskrivits som klichéer, men här i denna högst verkliga avkrok ger det en förhöjning som filmen vinner på.

Man skulle kunna rekommendera den blott mot bakgrund av förevarande kris. Se hit, här har ni människor som haft det svårt under lång tid. Men det vore samtidigt att reducera dess innehåll. Scheme birds klarar sig utan jämförelser med samtiden, eftersom den talar direkt till åskådaren om en svunnen tid och om en tid som är nu.

Av Jon Asp 23 apr. 2020