Ur Hayao Miyazakis «Laputa – slottet i himlen», Studio Ghiblis första film från 1986.

Lisa Langseth om filmen som övervinner allt

«Varför ska man efter corona över huvud taget dra igång en inspelningssituation med människor av kött och blod [...]? Varför inte bara låta en animatör sköta allt själv ensam i sin studio, han eller hon behöver ju uppenbarligen inte lämna Tokyo för att visa oss hela världen och mer därtill.»

Lisa Langseth om den fantastiska filmen som övervinner allt – eller?



Det är många nu som med rätta oroar sig för hur film ska konsumeras under och efter coronavirusets framfart. Men för de som gör filmen, d.v.s. filmarbetarna själva, är arbetssituationen än mer akut. För oavsett om man producerar långfilmer eller tv-serier så är själva inspelningssituationen just nu lika svår för alla som jobbar på en inspelningsplats världen över – oberoende visningsfönster. Ljussättare, kameraoperatörer, kostymörer, scenografer, maskörer, ljudtekniker, skådespelare, inspelningsledare, rekvisitörer och regissörer – ingen filmarbetare kan jobba hemifrån. Och utan dem på plats blir det ingen inspelning, inget nytt material att ta till klipprummet, inget att ljussätta eller ljudlägga, inget nytt att visa vare sig på biografer eller streamingtjänster. Inget nytt för vare sig publik eller recensenter att älska, hata eller diskutera. Det blir helt enkelt ingenting alls.

Kanske är det denna slutsats som får mig att tillsammans med mina barn se om alla filmer från den japanska animationsstudion Studio Ghibli. Här får jag försvinna in i ett stabilt filmiskt berättande utan verkliga människor och utmanande inspelningsförhållanden. Mästerverk som Min granne Totoro, Spirited away, Ponyo på klippan vid havet och Lånaren Arrietty flyger förbi oss. Men min absoluta favorit förblir ändå densamma; Laputa – slottet i himlen, Studio Ghiblis allra första film från 1986.

laputa_8.jpg

Jag har sett den ett oändligt antal gånger men det är först den här gången med omvärldens katastrofer som inramning som den skakar om mig i grunden. Laputa är ett mystiskt slott som bokstavligen svävar i himlen. Slottet syns vanligen inte från marken där människorna lever i ett traditionellt bondesamhälle, man har en gruva, man odlar, man bakar. Ska man skicka ett meddelande så finns brevduvor. Ganska långt in i berättelsen tänker man alltså att det här utspelar sig för länge sen. Men så plötsligt förstår vi att det i stället är framtiden vi bevittnar, det vackra svävande Laputa är nämligen fullt av hypermodern teknologi skapad av människor för flera hundratals år sedan med de godaste avsikter. Slottets invånare insåg dock själva att all kunskap de utvecklat skulle komma att missbrukas och dessutom tära på det övriga jordelivet. I sann utilitaristisk solidaritet med resten av planeten valde man därför frivilligt en gång för länge sen att lämna sitt fantastiska bygge och återgå till ett enklare men också långt mer krävande liv. Man valde frivilligt att sluta flyga runt i himlen, för att i stället åter börja gneta runt på jorden, odla, elda i spisen, hämta sitt vatten själv och att dö i förtid av ett naturligt kroppsligt förfall. Man valde frivilligt bort att kunna förstå, lösa och utveckla allting. Hela filmens lyckliga slut bygger på att Laputa för evigt förintas och faller i total glömska en gång för alla.

När jag stänger av den slitna dvd:n denna gång känns det som om vi har sett en möjlig dokumentär om framtiden. Det enda som verkar avlägset är väl det där med frivilligheten. Att frivilligt släppa taget om moderniteten för att i stället ge plats för det övriga livet på jorden. Att frivilligt släppa en teknologi som kräver transport från andra sidan planeten. Att frivilligt välja bort internet, inte för sin egen mentala hälsas skull, utan för att serverhallarna som behövs för att driva det kräver för mycket av jordens energi.

Studio Ghibli lyckas här, som nästan alltid, att vara moralisk utan att komma med pekpinnar. Att ha ett tydligt budskap utan att vara förutsägbar, och dessutom gestalta magiska världar med fallfärdiga flygplan och flygande slott utan att riskera att en enda levande människa kommer till skada. Ändå är jag provocerad denna gång. Ja, jag är förbannad. För inte nog med att berättelsen har besegrat mig moraliskt – jag erkänner att jag har svårt att frivilligt ge upp mitt moderna liv och min älskade teknik – filmen har dessutom besegrat mig på alla sätt man kan besegra en spelfilmsregissör coronavåren 2020. För förutom filmens radikala gestaltning av miljökatastrofens hot och den uppoffring som det hotet följaktligen kräver av oss alla; varför ska man efter corona över huvud taget dra igång en inspelningssituation med människor av kött och blod när man kan skapa ett mästerverk bakom en dataskärm? Varför inte bara låta en animatör sköta allt själv ensam i sin studio, han eller hon behöver ju uppenbarligen inte lämna Tokyo för att visa oss hela världen och mer därtill. Varför inte bara sluta med alla dessa krångliga, riskabla inspelningssituationer med verkliga människor där allting hela tiden av tusen olika anledningar kan gå oåterkalleligt åt helvete? Där en tung modern kamerateknik med reservdelar från andra sidan jorden släpas runt av levande armar av kött och blod, från inspelningsplats till inspelningsplats. Där en skådespelare kan låsa sig, en kamera lägga av, ett oväder blåsa in som ingen visste skulle komma. Där alla är utelämnade till varandra för att det ska bli någonting över huvud taget. Där skådespelaren behöver kostymören som behöver maskören som behöver ljussättaren som behöver kameraoperatören som behöver scenografen som behöver regissören som behöver inspelningsledaren som behöver scriptan som behöver ljudavdelningen som behöver att rekvisitören just precis nu flyttar på ett bord för att man ska få plats med bommen. Där vi alla vet att varje minut måste funka för att denna timme ska funka, för att dagen ska funka, för att veckan ska funka, för att inspelningsplanen ska hålla, för att pengarna ska räcka, för att det i slutändan över huvud taget ska bli en berättelse av alla våra bilder, av alla våra skärvor av människoliv som vi samlar på oss tillsammans. Och för att det ska gå, för att det över huvud taget ska vara möjligt, så bråkar vi tills vi hittar bästa lösningen och låter den vinna oavsett vem som kom på den. Vi analyserar arbetsmetoder och filmpolitik medan vi monterar om en hiss som måste ha en flyttbar bakre vägg för att kameran ska få plats. Vi diskuterar livet och dess verkliga mening kvart över fyra en torsdagsmorgon samtidigt som vi justerar en lampa som måste vinklas om för att den inte ska reflekteras i en glasvägg som i sin tur måste stå där för att vi ska kunna berätta just precis den här scenen utifrån två karaktärers perspektiv samtidigt. Och allt detta för att tillfredsställa de enda verkliga två chefer vi har: berättelsen och nuet.

Berättelsen som är anledningen till att vi står här tillsammans. Och nuet som är den förutsättning vi har att förhålla oss till. Berättelsen som vi vill skapa för att vi är människor och nuet som är villkoret för vår existens. Inför dessa två står vi alltid enade, på varje inspelningsplats, igen och igen, tillsammans. Åh, älskade medarbetare av kött och blod! Åh, alla underbara filmarbetare!

Av Lisa Langseth 23 apr. 2020