Corinne Marchand ur Agnès Vardas «Cléo från 5 till 7» © NonStop Entertainment

Cléo och den ensamma staden

Jon Asp ser om Agnès Vardas omvälvande kärleksförklaring till Paris och stadslivet.



I den hyllade essäboken Den ensamma staden – om konst, ensamhet och överlevnad (2017) flanerar Olivia Laing runt i New York – möjligen hjärtekrossad, definitivt ensam – på spaning efter tid som flytt, efter den stad som en gång var, efter en gemenskap som verkar alltmer illusorisk. Med utgångspunkt i olika bemärkta konstnärskap präglade av utanförskap och självisolering i New York – Edward Hopper, Andy Warhol, David Wojnarowicz – vältrar hon sig i ett söndergentrifierat Manhattan på jakt efter lämningar för att skriva fram den digitala erans totala utanförskap – och konstens roll i densamma.

Det är en vacker bok, belysande och bildande, personlig och politisk – en bok som påminner om en tid då fördragsamheten för det avvikande var högre, för att inte tala om pulsen i stadslivet.

Jag tänker på den, på staden som företeelse, när jag en majkväll släntrar in på en visning av Cléo från 5 till 7 (1962) på biografen Grand i Stockholm. För i denna Agnès Vardas stora genombrottsfilm – stilbildande realtidsdrama och helt essentiell för nya vågen – är det också staden som spelar huvudrollen. Sångerskan Cléo (Corinne Marchand) är ung, vacker och ett namn för framtiden, van vid många blickar på sig men inte desto mindre orolig i själen. «Alla skämmer bort mig, men ingen älskar mig.»

I filmens polykroma prolog – i allt övrigt är det svartvitt som gäller – spår en kvinna med tarotkort att det kommer gå illa för Cléo, som rastlöst inväntar provsvar från Salpêtrièresjukhuset. Men är det cancer hon har? Själv tar hon, som så många, ut diagnosen i förskott.

CLÉO-vitrine-cassée-c-Cine-Tamaris.jpg

Under det att hon bidar sin tid färdas hon genom ett myllrande Paris, först något motvilligt och misströstande, efter hand allt mer bejakande. Hon vistas på caféer, betjänas, går upp i sig själv, distraheras av andra, upprörs. Hon finner shoppingtröst hos modisten; en hatt för att dölja sitt fula ansikte, sin obotliga rädsla. På ännu ett café rör sig kameran ledigt mellan borden, skapar en vävnad av konversationer som i allt väsentligt vibrerar av liv, något som pågår. Ett par grälar och bryter upp, andra roar sig högljutt. Att Michel Legrand (även filmens kompositör) spelar pianist och att Jean-Luc Godard och Anna Karina syns i korta cameos spelar mindre roll. Ur en bilradio strömmar nyheterna: om Algeriets frihetskamp, Chrusjtjov som skänkt en hund till Kennedy, Piaf som kommit ut från sjukhuset, bönderna som fortsätter protestera (och spärras in i Bretagne).

Med andra ord, världen pågår för fullt medan Cléo försöker hantera sin kris mitt i Paris rusning. Även om hon knappast hör eller registrerar allt, blir hon en del av detta liv, denna vävnad. Hon som först inte bevärdigar barnet med pianot på trottoaren en blick – är det vanemässigt eller ser hon faktiskt inte det åskådaren fascineras över – till att faktiskt betrakta staden med nya ögon.

Boulevarderna, affärerna, skyltarna med alla namn och påbud och erbjudanden, gycklarna, den livfulla modellväninnan, parkerna. Inte minst mötet med en ung man, han som upplyser henne, mer än hon önskar kanske, men som ändå ger henne nya perspektiv, uppmuntrar andra tankebanor. Nej, nakenhet behöver inte vara natt och död, till exempel. De två promenerar, pratar, hoppar på en buss i farten, pratar igen.

cleo-5-7.jpg

Lika mycket som en psykologisk studie i en föregivet ytlig huvudpersons liv är Agnès Vardas film en uppvisning i individens förhållande till staden mer generellt. Stilfull har den ofta beskrivits, och formfulländat är det också, med eleganta kompositioner och spegelmotiv som än i dag framstår som hisnande. Men Vardas kamera och blick är samtidigt så mycket mer än form, ytan bara ett medel för att tränga under huden.

Till slut, efter två timmars realtidsångest, får Cléo sitt besked i den ståtliga sjukhusparken, alltjämt i sällskap av den unge mannen. Läkaren rullar in i sin nedcabbade bil och avger rapport helt utan åthävor, som om tillvaron inte hade tid för fler formaliteter. Två månaders strålning, inga konstigheter, kom hit i morgon så talar vi mer.

Det är förstås aldrig lätt att ta lätt på sjukdom, men det är inte heller det som filmen handlar om. Varda visar något annat, vad staden kan betyda för människor som förblir öppna för intryck. Cléos rädsla har visserligen satt djupa spår i själen, men inte värre än att staden och dess invånare, oavsett hur hennes kropp svarar på behandlingen, kan hålla liv i själen.

Av Jon Asp 14 maj 2020