På spaning efter ett nytt biosverige

«I stället är det som om krisen inte tillåter några konstruktiva samtal, utan snarare bidrar till att normalisera marknadens avarter – i nöd vill man bara tillbaka till det som var tidigare. Knappt ingen frågar sig: är det verkligen där vi vill vara?»

Jon Asp om utsikterna för att bryta likriktningen på svenska biografer.



«Allting kommer att studsa tillbaka: för som Sartre skrev i Orden, när filmen väl hade uppfunnits så blev det uppenbart att ingen kunde leva utan den.»

Det är Cannes-chefen Thierry Frémaux som i en intervju i Screen (10/5) gör halt hos nationalklenoden för att försäkra att filmen – underförstått även biograffilmen – kommer överleva förevarande kris. I samband med att Frémaux i helgen meddelade att årets officiella festivalprogram kommer att offentliggöras i juni för att ge de utvalda titlarna nödvändig exponering under det kommande filmåret (trots att festivalen alltså är avblåst och således inte kommer visa filmerna i fråga), passade han på att berömma de stora digitala plattformarnas sätt att ge fria händer åt kreatörer (läs auteurer), samtidigt som han vidhöll att Cannes inte kommer tumma på sin hjärtefråga: filmer i festivalens tävling måste få chansen till vanlig biodistribution, eftersom det är i salongerna de först och främst hör hemma.

Frémaux tyckte sig även se en väsentlig skillnad i hur medierna hanterar det paradigmskifte som pandemin bidrar till att synliggöra och påskynda. Han menar att de anglosaxiska medierna (i jämförelse med de franska) är mycket mer pessimistiska och benägna att framhålla plattformarnas väldiga framfart i stället för att exponera filmens hela spektra.

Det är lätt att hålla med. Franska medier är föredömliga i sin filmbevakning under krisen, inte bara konsumentorienterade onlinetips utan många långa reportage, djuplodande intervjuer och debattartiklar, där olika filmtyper får komma till tals, stora spelare såväl som mindre profiler. I någon mån blir det tydligt varför Frankrike och inte minst Paris har det överlägset främsta bioutbudet i världen, och att dess medier faktiskt bidrar till att hålla samtalet vid liv genom att vara en del av ekosystemet, även när världen sitter i karantän och de enda vinsterna tycks vara de korta.

I svensk media råder däremot – och alltjämt – skriande brist på perspektiv. Notiser eller i bästa fall någon kortare artikel om den akuta krisen, nästan uteslutande med amerikanskt studioperspektiv, fönsterpolitik som sakta luckras upp, storföretag som hotas med konkurs, eller hotar andra med filmstopp. Inga reportage att tala om, inga analyser, inga debattartiklar, inga problematiserande samtal. Och förstås inte ett kritiskt ord om det ohållbara svenska biolandskapet, som under krisen visar sig än mer bräckligt.

Vilket rättfärdigar en påminnelse – som redan i första numret av POV – om vad salig PO Enquist, då filmutredare, skrev i Jakten på den förlorade själen (Filmkonst, 1997): «Monopoliseringen och maktkoncentrationen inom svensk filmdistribution, och inom svenskt biografägande, har blivit allt mer absurd […] skattebetalarna betalar praktiskt taget hela den svenska filmproduktionen: sedan tar Marknaden över produkterna och bestämmer vad vi, som betalat kalaset, ska få se.»

Sedan dess har ägarkoncentrationen bara ökat. I dag ligger biofönstret i händerna på en utländsk ägare. När kinesiskägda AMC – USA:s och världens största biografkedja som också äger Filmstaden – under pågående kris dras med hot om konkurs (samtidigt som företaget hotat att bojkotta Universal efter att studiojätten sagt sig vilja fortsätta med simultana releaser även efter pandemin), hotas även flera svenska distributörer att försvinna. Så gott som samtliga är direkt beroende av att kunna visa sina filmer i Filmstadens salonger så fort krisen lättar.

Hela den prekära situationen lägger ytterligare ett lager till historien om det havererade svenska biografsystemet. Inte bara ägarkoncentration i sig med likriktning som följd, utan alltså även risken för att en hel näring ska försvinna, som en direkt konsekvens av den uteblivna konkurrensen. 

I POV talks #6, om biografkrisen just, avdramatiserade Filmstadens Per Mårtensson situationen med hänvisning till den globalisering och konsolidering som pågått länge.

«Vi hade ju samma diskussion när Bonnier ägde oss, och sen hade vi två stora riskkapitalistbolag som ägde oss under ett antal år, och i dag har vi AMC som biografägare. [...] Man säljs och får nya ägare eller går man i konkurs och får nya ägare, jag är inte så orolig för den delen även om det skulle vara stökigt på kort sikt.»

Så talar den stora biokedjans programdirektör 2020 – kan det bli mer talande?

Även om AMC förmår en rekonstruktion eller om verksamheten övergår i annan regi (senaste ryktet är att Amazon är spekulant), är det hög tid att på allvar förändra bioklimatet. För det finns skäl att oroa sig för framtidens utbud – vad kommer hända med den så kallade världsfilmen eller den helt lokala filmen? I stället är det som om krisen inte tillåter några konstruktiva samtal, utan snarare bidrar till att normalisera marknadens avarter – i nöd vill man bara tillbaka till det som var tidigare. Knappt ingen frågar sig: är det verkligen där vi vill vara?

Om AMC skulle gå i konkurs under sommaren – eller när någon annan stor spelare gör det i framtiden – är det inte läge då för staten att gripa in och med stöd av konkurrenslagstiftningen lätta på ägarkoncentrationen, lägga grunden för ett bioklimat med flera aktörer av betydelse?

Detta borde förstås vara en självklar fråga för alla seriösa kulturpolitiker att driva. Och det skulle inte skada om branschen synliggjorde och stred för samma frågor, vilket kanske även skulle underlätta medias intresse för och bevakning av desamma. För trots betydande traditioner och institutioner fungerar den svenska filmens ekosystem dåligt, och risken är stor att vi straffas med ett än mer likriktat utbud framöver.

Mindre ägarkoncentration garanterar förvisso inte kvalitet på kort sikt, men konkurrens mellan flera inflytelserika är en förutsättning för den mångfald och den förnyelse som krävs för att locka yngre målgrupper till biograferna. I det lite längre loppet kommer ingen klara sig utan dem.

Av Jon Asp 14 maj 2020