SVT:s dramachef Anna Croneman i intervju om ny manussatsning

«Alldeles för lite överraskade»

«Anledningen till att vi hittills inte stöttat projektutveckling är helt enkelt att vi också menar att det redan finns tillräckligt många tyckande kockar i den svenska filmsoppan.»

SVT:s satsning på originalmanus lockar många men kvaliteten på ansökningarna sviktar enligt Anna Croneman, programchef på SVT Drama.



I januari i år utlyste SVT en ny satsning på originalmanus och utveckling av långfilm, för «att stärka bredden inom svensk film och motverka likriktning av alla sorter». Och intresset för att göra film är fortsatt högt i Sverige, under våren inkom inte mindre än 370 ansökningar till SVT.

Den totala insatsen per projekt kommer vara max 450 000 kr och ska oavkortat gå till manusutveckling. Urvalet från två ansökningsperioder – halvårsvis över 2020 – ska leda fram att tio projekt som mest får det första utvecklingsstödet, om 200 000 kr per projekt. När manusen levererats ska fem av dessa väljas ut för ytterligare stöd, max 250 000 kr per projekt.

POV fick en pratstund med Anna Croneman, programchef på SVT Drama och ansvarig för satsningen.

Av de 370 sökande hittills, hur många bedömer ni är professionellt verksamma och hur många söker med producenter? 

Just nu hinner vi inte med att räkna, men uppskattar att 50 procent är professionellt verksamma författare i olika genrer, max 20 procent har en producent.

Kan man säga något om den generella kvaliteten på ansökningarna, några särskilt återkommande teman?

Man kan säga att kvaliteten på ansökningarna varit mycket varierad, och man kan också säga att få av de sökande alls verkar ha reflekterat över vad som krävs av en idé för att den ska bära – som långfilm 2020. Mycket coming of age, social utsatthet, men också fler genreförslag än vad vi sett tidigare. Det är tjatigt med kvalitetsdefinitionen men originalitet, angelägenhetsgrad och hantverksskicklighet är tre bra kriterier för att bedöma projekt, och vi har blivit alldeles för lite överraskade.

Över hela världen konsumerar människor allt mer tv-serier, svensk film ses av rekordfå på bio och många profilerade regissörer gör tv i stället. Ändå är det så många som fortfarande vill göra film, vad tror du det beror på?

Till viss del handlar det nog om att i tv-världen är det manusförfattarna som lyfts fram, i filmens värld alltid regissören, oavsett om hen är en auteur som också skrivit manus eller ej. 

Så det är en fråga om var man får mest uppmärksamhet? 

Nej, absolut inte för uppmärksamheten men för den kreativa kontrollen. Här får vi skilja på manusförfattare och regissörer. Och frågan gällde regissörer. Till viss del handlar det nog om att i tv-världen är det manusförfattarna som äger den kreativa makten i långt högre grad, i filmens värld är det alltid regissören, oavsett om hen är en auteur som också skrivit manus eller ej.

Många tar böcker som förlagor för att berättelsen då redan har bearbetats. Hur kan originalberättelsen stärka svensk film?

På SVT Drama har vi ett starkt fokus på att berätta historierna om det svenska samhället, i nutid och dåtid, i det helt lokala eller det globala, det som explicit handlar om att vara människa just här. För långfilmsatsningen ville vi se vad de svenska manusförfattarna bar på för historier som de inte kunnat utveckla eftersom de antingen skriver på tv-serier eller adapterar förlagor.

En stor del av stödpengarna i svensk film går redan i dag till olika former av utveckling. Kan du se en risk att svenska filmare fastnar i utveckling av projekt och manus, med följd att processerna blir väldigt långa och omständliga med många som ska säga sitt, och att det egensinniga slipas bort på vägen?

Jag ser möjligen en risk i att alltför omfattande utvecklingsstöd gör att fler än de som verkligen har något att berätta – och talangen och kompetensen att göra det – kan fortsätta. Det kan låta hårt men för några år sedan fanns det en hel del «manusförfattare» som aldrig fått ett manus producerat. 

Fastnar man i utveckling beror det oftast på att manuset inte är färdigt. Manusprocesser kan vara komplexa, men hittills har jag nog inte sett något manus som blivit sämre av en utvecklingsprocess, om rätt människor är inblandade. Att egensinnet skulle slipas bort tror jag är en sån där skön grej man tar till när man vill ha någon att skylla på om resultatet inte flyger konstnärligt eller publikt. Med det sagt är ju anledningen till att vi hittills inte stöttat projektutveckling helt enkelt att vi också menar att det redan finns tillräckligt många tyckande kockar i den svenska filmsoppan.

Av Jon Asp 11 juni 2020