Manusförfattaren Tapio Leopold aktuell med två filmer det kommande året

Doldisen bakom nya storfilmer

«Jag hann nog vara både Bert, Åke, Lill-Erik, Klimpen och några till innan jag gick ut nian. Alla som har varit 13 år känner nog igen sig i de stora känslorna, hybrisen, självföraktet.»

Tapio Leopold står för manus till såväl «Berts dagbok» som Felix Herngrens nya drama, «Dag för dag», inspirerad av Hal Ashbys «Harold å Maude».



Vem är Tapio Leopold och vad är din bakgrund inom filmen?

Filmintresset har funnits sedan barndomen. Det är väl film och musik man lättast tar till sig som barn och på ett nästan dum-oreflekterande sätt har film bara alltid varit «mitt» konstmedium. Men steget från att kalenderbitarmässigt läsa Leonard Maltin till att jobba med det är förstås långt. 

Jag har pluggat film, både praktiskt och teoretiskt, på olika folkhögskolor i några år. Jag närde någon naiv idé om att bli nästa Stanley Kubrick. Där jag pluggade var det en ganska strikt uppdelning mellan finfilm och fulfilm, något jag aldrig känt mig riktigt bekväm vid. Jag var även barnskådis i tv-serien Allis med is 1993, men det betyder inte att det började där. Inte heller mitt vaktande av en trafikkon en dag på inspelningen av Sökarna 2 [Återkomsten]. Då kändes det som två olika världar, de som gjorde film och de som tittade på film. Jag tittade på film. 

Men jag antar att man till slut hamnar där man är menad att hamna. Ambitionen var först att regissera. Jag har både skrivit och regisserat en del tv men kände vid någon tidpunkt att det kanske var bättre att försöka bli bra på en sak, så det blev skrivandet jag satsade på.

Hur annorlunda är det med film jämfört med tv?

Det är väldigt roligt att få fokusera på en enda sammanhållen berättelse, ingen idé eller scen som kan flyttas till ett annat avsnitt, inget som kan läggas åt sidan och utforskas i en eventuell nästa säsong. Allt man skriver tillhör samma enhet, det är en historia som ska berättas. Det är kanske mer som att rita en byggnad i stället för att planera en hel stad.

Det finns nog också ofta mer tid att jobba med ett filmmanus. I min erfarenhet är det också färre personer inblandade i den kreativa processen. Du jobbar med en regissör, det är ni som ska sätta tonen, det behöver inte synkas mellan olika författare. 

Jag trivs nog bra med att alternera mellan film och tv. Jag gillar både writers' rooms och att sitta ensam eller med en skrivarpartner. 

Berts Dagbok Hugo Krajcik som Bert Foto Johan Paulin.jpg

Vad har du för relation till Berts dagbok sedan tidigare och hur kommer det sig att du skriver manus?

För några år sedan började min tidigare kollega Robin Muhr och jag att jobba med filmen. Ingen av oss hade skrivit film förut och det här projektet passade oss. Vi jobbade med storyn och karaktärerna. Senare slutade han på FLX och jag fortsatte solokvist. Sedan kom Micke Lindgren, filmens regissör, in och vi jobbade vidare intensivt med manuset. Jag hade ett färdigt manus innan Micke var ombord, men ett manus är sällan så färdigt som man tror. Vi vred och vände, spånade, jag skrev om, testade, utforskade. Och om jag man får säga det själv, så blev det verkligen bra. 

Som så många andra i min generation så läste jag böckerna när jag var sådär elva, tolv. Och jag såg tv-serien och Tomas Alfredsons film. Men inför arbetet med den här filmen ville jag inte se om tv-serien eller filmen från 1995. Det kändes viktigt att komma med något nytt. Det är trots allt 25 år sedan förra filmen kom och den är väldigt mycket ett barn av sin tid. 

Kan du identifiera dig mycket med Bert från din högstadietid?

Nog kan jag identifiera mig med Bert men högstadiet är en lång tid. Jag hann nog vara både Bert, Åke, Lill-Erik, Klimpen och några till innan jag gick ut nian. Alla som har varit 13 år känner nog igen sig i de stora känslorna, hybrisen, självföraktet. 

2W9A7902b.jpg

Dag för dag är Felix Herngrens nya film, som förenar demens, åldrande och eutanasi med humor. Har du haft någon särskild inspirationskälla?

Demens skildras, dödshjälp likaså, och det är gjort med värme och humor, men det är inte en film skriven efter tanken hur man ska göra humor på sådana dystra och mörka teman. Jag tycker och hoppas att filmen är mer än så. Men då flera av rollfigurerna är äldre så är det naturligt att åldrande och allt som kommer med det gör sig påmint i en sådan historia. Dödshjälpen är central, men med det sagt är det nog bredare än så. En film om döden blir oundvikligt också en film om livet. Och lika mycket som det finns demens och åldrande finns här William Spetz och Martina Haags rollfigurer som har helt andra bekymmer att tampas med.

En inspirationskälla för mig har varit Harold and Maude. Där humor, liv och död lever så tätt inpå varandra utan att något skymmer det andra. Den skyggar varken för allvaret eller skrattet.

Vilka är de stora skillnaderna mellan att skriva för en ung och för en äldre, mogen publik?

På ett konkret plan måste man förstås ta hänsyn till åldersgräns och målgrupp. Vissa ord, handlingar och referenser passar inte barn eller lämnar äldre oförstående. Och detsamma kan väl sägas om graden av komplexitet i känslor och plot. Så är det. Men jag tar mig an projekten på samma sätt, med samma entusiasm och med samma allvar. Karaktärerna och historien dikterar vad jag skriver. Och jag följer det som intresserar mig. Och någonstans tror jag väl på det här med botten i dig och botten i mig … inget mänskligt är mig främmande … hela den grejen. 

Och bra film är bra film. Zootropolis har inte tummat på kvaliteten för att det är en film för barn. Det aktar jag mig för, att inte tro att man kan vara slarvigare eller komma undan med saker för att det är för en yngre målgrupp. Toy story 3 behöver inte skämmas bredvid någon vuxenfilm.

Men visst finns det en nedre åldersgräns någonstans, om man skriver Greta Gris så måste man nog närma sig skrivandet på ett helt annat sätt.   

Jag återkommer ofta till den här rutan med Maurice Sendak: 

sendak.png

Vilka är de stora utmaningarna för svensk biofilm i dag och vad behöver göras för att återvinna förtroendet till publiken?

Om jag ändå hade svaret på det. Bio är en vanesak. Man måste nog växa upp med bio för att gå på bio som vuxen. Svensk film har väl alltid uppförsbacke i att folk verkar ha lägre förväntningar, «bra för att vara svensk», och så vidare. Samtidigt är det nedförsbacke i och med att ingen amerikansk film kommer att kunna beskriva Sverige så som vi kan. Jag hoppas ju att film återigen kan kännas lika angeläget som den en gång gjorde. 

Av Jon Asp 11 juni 2020