Filmen om Lena Nyman har premiär 20 november

Debutant tar sig an Lena Nyman

«Jag känner inte någon kvinna som inte har en komplex relation till sin egen kropp. Och missbruket handlar ju om att försöka fylla en tomhet som alla människor känner av i olika utsträckning.»

Isabel Andersson debuterar med dagboksfilmen «Lena», om skådespelargeniet och folkhemsikonen Lena Nyman.



Kan man kalla Lena dagboksfilm och har du inspirerats av några särskilda filmer?

Ja, filmen kretsar kring och utgår från Lenas dagböcker så det tycker jag absolut att man kan göra. I och med att jag ville jobba med hennes dagbokstexter som en central del av filmen har jag inspirerats av två andra filmer som utgår från text på ett mycket intressant sätt. Den ena är Mia Engbergs Belleville Baby och den andra är Raoul Pecks I am not your negro. Båda två var stora filmupplevelser för mig och öppnade ögonen för hur man kan skapa världar baserade på text. Med olika metoder bygger de ut filmerna på konstnärliga och associativa sätt som gör att man som tittare själv får vara med, fylla i luckor och bli en del av filmen.

Isabel.Andersson (kopia).jpg

Jag vill ju vara fri – biografin som också är baserad på Nymans efterlämnade arkiv – var trots all livs- och formuleringsglädje övervägande nedslående läsning, där Nyman idoliserar fadern familjesvikaren, skäms över modern ängeln, enligt hårt nedärvda könsroller. Hur är filmen om Lena Nyman annorlunda?

Det där har ju att göra med väldigt klassiska problem kring både klass och kön. Lena hade en komplex relation till sina föräldrar där hon såg upp till den bohemiska och frånvarande pappan medan mamman hade den otacksamma men ack så vanliga mammarollen: att hon alltid fanns där men ofta blev tagen för givet. Jag tror att det handlade mycket om Lenas rädsla för kvinnofällan, svaghet och arbetarklassbakgrunden. För henne blev det viktigaste att kunna vara fri och självständig och ägna sig åt konst. Samtidigt är det inte hela bilden och det är väl den jag har försökt nyansera i filmen. Lenas förhållande till sina föräldrar förändrades genom åren och mamman var otroligt viktig för henne, på många plan.

Var det lätt att få förtroende att använda dagboksmaterialet?

När Lena gick bort gjorde hon något så ovanligt som att donera alla sina dagböcker och hela sitt privata arkiv till allmänheten. Det vanligaste när en känd person går bort är att det mest privata materialet hålls kvar bland efterlevande eller beläggs med sekretess i 50 eller 70 år, både för skydda den bortgångne men också anhöriga. Men Lena bestämde flera år innan hon dog att det skulle göras tillgängligt för allmänheten den dag hon gick bort. Så materialet har funnits tillgängligt från början. Sedan har det självklart varit viktigt för mig att involvera Lenas efterlevande släktingar, tre brorsbarn till henne. De har från början varit väldigt positivt inställda till projektet och en av dem är också med som intervjuad i filmen.

Hur och när fick du idén till filmen?

Jag började på allvar skriva ned idén 2016 och sedan dess har projektet pågått. Idén kom när jag jobbade som researcher på Jane Magnussons dokumentärfilmsprojekt om Ingmar Bergman. Något år tidigare hade jag läst Annika Perssons biografi om Lena Nyman, Jag vill ju vara fri, och blivit golvad av Lenas person och livsöde. Sedan dess hade jag burit med mig henne och under researcharbetet med Bergman, när jag grävde i olika arkiv och letade efter personer att intervjua, dök tanken upp att jag ville göra samma sak, fast med Lena.

Jag stötte också på henne ibland i Bergmans arkiv, till exempel i bakomfilmer från Höstsonaten och i brev då hon och Bergman hade en ganska rolig brevkorrespondens. Varje gång det hände sparade jag materialet på datorn i en mapp som hette «eventuellt i framtiden».

höstsonaten.jpg

Från Ingmar Bergman till Lena Nyman alltså, finns det något gemensamt mellan de två projekten, filmerna och personerna?

Båda är dokumentärfilmer som bygger på arkivmaterial och intervjuer. Lena är ju sprungen ur arbetet med Bergman, och jag lärde mig enormt mycket av att få jobba med Jane som är otroligt begåvad och generös i sin arbetsprocess. Båda filmerna är dessutom gjorda på samma produktionsbolag, B-Reel, och med många i teamet som varit involverade i båda projekten. Tiden med Bergman och den grupp som jobbade ihop då har varit jätteviktig för mig, det har både blivit min filmskola och gett mig väldigt nära vänner.

Vad det finns för likheter mellan Ingmar Bergman och Lena Nyman är en rolig fråga. De är lika varandra på det sättet att de båda tog konsten, teatern och filmen på oerhört stort allvar och gick in för den med hela sitt liv. Sedan är de ju oerhört olika till sina personligheter. Bergman med sitt näst intill anala beteende när det kom till tider, ordning, alkohol, cigaretter och så vidare står ju i full motsättning till hur Lena var. Lena rökte som en borstbindare, levde på krogen, uttryckte ofta sina åsikter och hade inte så stor respekt för auktoriteter. Det har spekulerats i varför de inte arbetade mer ihop eftersom att Bergman utnämnde Lena till geni, vilket inte var ett begrepp han strösslade med, och vissa tror att det handlade om just det. Bergman såg Lenas stora begåvning men stod inte ut att jobba med personer som var stökiga och inte följde reglerna. Lena hade en enorm respekt för Bergman men kanske inte för auktoriteter som fenomen. Men de verkar ha haft en fin relation, det finns ju som sagt rolig brevkorrespondens dem emellan som sträcker sig över flera år. I dem får bland annat Lena tips av Bergman på terapeuter och Lena skriver till honom om sitt drickande och beskriver det som «snacka om att spotta snus i motvind».

Arbetarklass, konstnärsproblematik, ätstörningar, missbruk – vem är Lena Nyman för dig och hur har den bilden ändrats under arbetet?

På ett sätt är det väldigt konstigt hur en bortgången skådespelare som jag aldrig har träffat har blivit en så stor del av mitt liv, men jag har hittat något i henne som jag inte funnit någon annanstans. För mig är Lena Nyman en otrolig konstnär och en fascinerade person. Jag har läst hennes dagböcker om och om igen under flera år och tycker aldrig att det blir tråkigt. Jag vet inte ifall det snarare kanske säger mer om en eventuell osundhet hos mig. Men jag tröttnar aldrig och hittar hela tiden nya dimensioner. Det handlar nog delvis om att hon är lätt att identifiera sig med och har något väldigt mänskligt över sig. Jag tror till exempel att jag genom Lena behandlar min egen arbetarklassbakgrund, hur jag påverkas av den och söker min plats. Samma sak gäller nog även konstnärskapet, hon har blivit min väg in i filmskapandet och jag speglar mig mycket i henne, inte minst i hennes vilja att skapa.

Många av de problem hon tampades med är väldigt allmängiltiga för hur det är att vara människa. Till exempel hennes ätstörningar är ju ett uttryck för vad jag tror att nästan alla kvinnor – kanske även alla män? – bär inom sig. Jag känner inte någon kvinna som inte har en komplex relation till sin egen kropp. Och missbruket handlar ju om att försöka fylla en tomhet som alla människor känner av i olika utsträckning. Det finns en viss befrielse i Lena och hennes sätt att se på livet och hur hon förhåller sig till de svåra delarna av det. Även när det är som mörkast finns det en dråplig humor och självdistans närvarande, som gör att man står ut och tar sig vidare. Det är ju ofta i ångesten som det roliga finns, allt är dubbelt. Hon har en oerhörd skärpa och intelligens som gör henne till en av de roligaste och smartaste personerna jag känner till. Jag känner mig aldrig ensam när jag är i hennes värld.

Vem är egentligen Isabel Andersson och vad har du för ingång och relation till filmen som uttryck?

Detta är en fråga som jag både känner mig glad och rädd inför, som debutant har man längtat efter den, men nu är varje försök till svar fylld med plågsamma plattityder. Men jag ska försöka svara på frågan utan fler förbehåll. Min ingång till filmen har inte varit självklar, jag kommer inte från en familj där kultur varit särskilt närvarande, jag har inte gått någon filmskola, jag har inte vuxit upp med drömmar sen barnsben om att göra film. Jag kom in på dokumentärfilmen via en journalistutbildning och då kände jag för första gången att jag hade hamnat rätt och att det kändes meningsfullt, vilket det jobbmässigt tidigare aldrig gjort.

Jag tror att jag väldigt mycket utforskar min relation till filmen som uttryck och inser mer och mer vidden av den som konstform. En av de saker som tilltalar mig mest är komplexiteten den rymmer. Hur man genom filmen kan utforska våra olika rum och människans psykologi. En plats där man kan utmanas till att hålla två tankar samtidigt. Där vi kan undersöka vilka vi vill vara och dem vi egentligen är. Där det skeva, fula och operfekta får ta plats. Hur de bitarna måste ges rum för att det ska kunna bli intressant. Det är en viktig motpol till sociala medier i dag, där mestadels det uppbyggliga och framgångsrika tar plats – och anledningen till att till exempel instagram ofta är så extremt tråkigt.

Jag-är-nyfiken-blå.jpg

Vad vill du göra framöver, någon ny biograffilm på tur?

Jag skriver nu på en ny manusidé, som inte är en ny biografifilm utan ett slags hybridfilm inspirerad av Lena och Nyfiken-filmerna, på det sättet filmerna blandar verklighet och fiktion med utgångspunkt från Lenas verkliga person och liv. Där vill jag tillsammans med en skådespelare utgå från hennes autentiska person och väva samman den med en handling jag skriver fram. Min huvudkaraktär bedriver inte samma typ av undersökning som Lena gjorde av det svenska klassamhället 1966 men utforskar sin plats i det globala senkapitalistiska samhälle som råder nu. I en tid fylld av sociala medier och influencers vill jag undersöka vad denna kultur gör med oss och vad som händer när gränserna för reklam, identitet och integritet suddas ut. Det handlar om begär och hur vi konstruerar våra identiteter efter vad vi tror ger högst avkastning. Och hur man ibland står i konflikt mellan det man tror på och det som gynnar en själv. Den handlar nog mycket om min egen ambivalens inför vår samtid.

Av Jon Asp 11 juni 2020