Ur Richard Linklaters «Slacker» (1990)

Slacker och rebell

«Per Linklaters definition innebär det inte att de är lågpresterande slöfockar, utan människor som väljer att inte delta, som medvetet ställer sig utanför samhället för att de inte accepterar den roll de förväntas spela.»

Anders Annikas återbesöker Richard Linklaters «Slacker», portalfilm för generation X, och drabbas av en 30-åring full av lågmäld humanism.



«Withdrawing in disgust is not the same thing as apathy.» Sällan har en programförklaring uttryckts så distinkt som när «Cadillac crook» gör det i Richard Linklaters Slacker (1990). Den sävlige rollfiguren läser orden på ett kort han drar ur en kortlek med oblique strategies; en metod konstruerad på 70-talet av Brian Eno och Peter Schmidt i syfte att bryta kreativa bromsklossar. Ovan nämnda strategi är dock formulerad av Linklater. Som ett credo för den medvetna slackern, som väljer bort ekorrhjulet inte av lättja utan i protest. Men också ett slags kreativt motto för en filmskapare som under hela sin karriär dragit sig undan narrativa konventioner. För att citera Linklaters egna anteckningar: «TENSION IN THE FILM: Character’s desire to act contrasted with their inability to do so. TENSIONS OUTSIDE THE FILM: Those who expect a traditional narrative and are not getting one.»

Richard Linklater föddes 1960, växte upp i Houston, Texas; läste engelska och drama och spelade baseball på college innan han hoppade av och tog ett jobb på en oljerigg. Under tiden han var i land såg han tre filmer om dagen på bio och läste filmkritik. Efter två år flyttade han till Austin, där pengarna han tjänat innebar att han varken behövde plugga eller jobba. I stället började han göra kortfilmer, och så småningom en långfilm.

Linklater har beskrivit debuten It’s impossible to learn to plow by reading books (1988) som en film om de tråkiga delarna av en resa. Han spelar själv huvudrollen och är i bild nästan hela tiden. Det är en film utan handling, nästan utan dialog, en roadmovie utan utveckling, men en fantastisk observation över tillvarons mellanrum. Ingen såg filmen, den gick aldrig upp på bio, visades inte på några festivaler. Men Linklater skickade en vhs-kopia till Monte Hellman, regissör till den kultförklarade 70-tals-bilfilmen Two-lane blacktop. Hellman gillade den och skrev ett rekommendationsbrev. Tillsammans med en «road map» över tänkta scener i Slacker räckte det för att Linklater skulle få ett mindre stipendium. Med ytterligare bidrag från vänner och familj (däribland samma summa från Linklaters mor som hans syster fått till sitt bröllop, mot löfte om att han aldrig skulle gifta sig), maxade uttag på ett antal kreditkort och ett team av amatörer som arbetade gratis kunde Slacker spelas in i Austin under några veckor i juli och augusti 1989.

slacker_9_linklater.jpg

Slacker är alltså inte Linklaters debut, även om den ibland presenteras som det. Förutom att vara en andrafilm är den dessutom en direkt uppföljare till It’s impossible to learn to plow by reading books. I första bilden sitter Linklater på en buss, som i en överbliven scen från debuten. Han anländer till busstationen i Austin, kliver in i en taxi, pratar oavbrutet under den korta färden in till stan, kliver ur taxin – och ur filmen. Kameran fångar upp en kvinna som blivit påkörd, sedan några förbipasserande, vidare till ett hus där kvinnans son tar emot ett telefonsamtal. Polisen ringer på, sonen arresteras (han visar sig ha kört bilen), några andra förbipasserande kommenterar vad som just har hänt och går vidare till en ny scen.

Slacker består av en lång rad sådana situationer, ögonblicksbilder ur människors liv. Ofta är de i rörelse, vanligtvis är det en person som levererar något slags monolog. I den «dokumentära» bakgrunden skymtar några få kvarter i närheten av universitetet i Austin, där teamet gerillafilmade utan tillstånd, på super 8, 16 mm, video och med en leksakskamera. Under filmens gång går en dag och knappt 30 potentiella narrativ har påbörjats – eller snarare – passerats mitt i. Några rollfigurer har namn, men i eftertexterna krediteras de utifrån vad de gör eller säger. Linklater är «Should have stayed at the bus station», andra heter saker som «Walking to coffee shop», «Dostoyevsky wannabe» och «Wants to leave country». De flesta kan onekligen beskrivas som slackers, men per Linklaters definition innebär det inte att de är lågpresterande slöfockar, utan människor som väljer att inte delta, som medvetet ställer sig utanför samhället för att de inte accepterar den roll de förväntas spela. De kanske inte vet vad de vill, men de vet i alla fall vad de inte vill. «Rejecting society before society rejects you», som Linklater har uttryckt det. Mest signifikant är kanske den livshållning som «Hitchhiker awaiting "true call"» basunerar ut. Han är en passivt aggressiv man i 40-årsåldern som vägrar arbeta eftersom han ännu inte har funnit sitt «sanna kall». «I may live badly, but at least I don’t have to work to do it.»

Många har intellektualiserat Slacker. Det pluralistiska perspektivet har jämförts med kubismen. Liksom James Joyces Odysseus utspelar sig filmen under en dag, i en stad, och «Guy who tosses typewriter» läser högt ut Joyces roman när han försöker få sin kompis att glömma flickvännen som dumpat honom. På andra ställen i filmen refereras det till Lev Tolstoj och Fjodor Dostojevskij. Linklaters «regler» inför produktionen innehåller citat av och om Bresson, Tarkovskij, Godard och Rohmer. «Hitchhiker» kanaliserar en rollfigur i Luis Buñuels Tristana, dessutom ekar pilgrimsfärden i Vintergatan och de till synes slumpmässiga scenövergångarna i Frihetens fantom i Slacker. Linklater kan sin filmhistoria. Han är intellektuell, men ingen akademiker, en college dropout som bildat sig på egen hand. På samma sätt är många av hans rollfigurer (genom hela filmografin) smarta utan att vara utbildade, och hämtar sina referenser från böcker, filmer, skivor och varandra.

Samtidigt är Slacker också en film om … ingenting. Och det har också haft sitt inflytande. Ofta refereras Kevin Smiths reaktion: «Wow, this counts as a movie?» Smiths karriär är kanske inte den mest imponerande konsekvensen av Slacker, inte heller den mumblecore-scen i början av 2000-talet som influerades av Linklater. Men Slacker var en viktig del av den independentboom som drabbade den amerikanska filmbranschen på 90-talet. Den blev ett av de lyckade exemplen på en film som gjorts utanför studiosystemet men plockats upp för distribution och spelat in många gånger mer än vad den kostat. Slacker tog vägen förbi Sundancefestivalen 1991 (samma år som Todd Haynes tävlade med Poison, Julie Dash med Daughters of the dust och Hal Hartley med Trust), men egentligen behövde den inte Sundance. Faktum är att den nekades att tävla året innan, och hade i stället premiär på en festival i Dallas våren 1990. Men det var när den visades på filmfestivalen i Seattle strax därefter som den så att säga «landade». Grungepubliken tog filmen till sina hjärtan och den fick sina första positiva recensioner. Sommaren som följde gick Slacker för fulla hus i Austin, en artikel om generation X i Time Magazine nämnde filmen och en pigg distributör nosade upp den. Slacker blev en framgångssaga, och Linklater var plötsligt talesperson för den amerikanska ungdomen, tillsammans med Generation X-författaren Douglas Coupland och Nirvanas frontman Kurt Cobain. Han blev också ett av independentfilmens affischnamn – en position han aldrig riktigt trivts med.

Dazed_Confused_1993_featured.jpg

Linklaters nästa film var studiofilmen Dazed and confused (1993), där håglösa highschool-elever kör runt i bilar och dricker öl i 70-talets Texas. Filmen är fantastisk, men produktionen blev en bitvis bitter erfarenhet som fick Linklater att inse att ett visst oberoende var nödvändigt för honom. Fjärde filmen Bara en natt (1995) inledde en av filmhistoriens mest oväntade franchiser: Ethan Hawke och Julie Delpy går planlöst omkring och pratar i Wien (för att i de två uppföljarna promenera vidare i Paris och på Peloponnesos). Linklater har sedan dess varvat indieprojekt med studiofilmer. Han har regisserat storstjärnor och nykomlingar, adapterat pjäser och böcker, gjort ett par dokumentärer, en osåld tv-serie-pilot, en remake av en 70-talsfilm, en uppföljare till en 70-talsfilm, en film om Orson Welles, två rotoscope-animerade filmer, åtta filmer med Ethan Hawke.

Gemensamt för många av filmerna är just slackern. Hen förekommer oftast i 20-någonting-skepnaden, men också som den vuxne mannen som till sist funnit sitt «sanna kall» – kanske bäst exemplifierat av Jack Black i School of rock (2003), Linklaters enda riktiga hit. På ytan en harmlös komedi och barnfilm om en tokig lärarvikarie som lär ungarna att spela rockmusik. Men också en av de mest subversiva amerikanska mainstream-filmerna från 2000-talet, där Blacks «stick it to the man»-attityd är en förutsättning för det lyckliga slutet. Samtidigt är Linklater medveten om att alla slackers inte nödvändigtvis är positiva förebilder. Det gäller flera av rollfigurerna i Slacker, men är kanske allra tydligast i den betydligt mörkare Suburbia (1996), där bland annat Nicky Katts porträtt av en bitter ung man med rasistisk slagsida känns direkt hämtad ur Trumps tidevarv.

Ett annat kännetecken som har följt med sedan Slacker är den lekfulla relationen till tid och rum. Dazed and confused, Bara en natt, Suburbia, Waking life (2001), Tape (2001), Bara en dag (2004) och Before midnight (2013) utspelar sig alla under ett dygn eller en natt eller några timmar, i en stad, ett kvarter eller till och med ett rum. Antingen följer vi några få personer, eller så är det ett myller av rollfigurer som sömlöst lämnar över till varandra. I Bara en natt, Bara en dag och Before midnight återvänder samma huvudpersoner med nio års mellanrum, de tre filmerna fungerar som långfilmslånga scener i en större berättelse (som kanske inte är avslutad än).

boyhood.jpg

I Boyhood (2014), som spelades in under tolv års tid, är det i stället åren som sömlöst går in i varandra, när huvudpersonen Mason växer upp framför kameran. Och i fjol inleddes ett nytt, liknande projekt: handlingen i Stephen Sondheims scenmusikal Merrily we roll along utspelar sig under 20 år och Linklaters lösning för sin filmversion är sonika att spela in den under de nästkommande 20 åren.

Om School of rock är Linklaters största ekonomiska framgång är Boyhood den film som inneburit det största erkännandet, med sex Oscarnomineringar, Golden Globes för bästa drama och bästa regi och hundratals andra priser. Men en independentregissör kan aldrig vara säker på nya framgångar, eller ens att få göra en till film. Linklaters tre långfilmer efter Boyhood har passerat närmast obemärkt förbi, såväl på biografer som festivaler. Bara en av dem har till exempel gått upp på bio i Sverige. Hans senaste alster är kortfilmen Another day at the office (2019), inspelad på uppdrag av Centre Pompidou i Paris inför en utställning och retrospektiv i vintras. Här dyker Linklater själv upp framför kameran, för första gången sedan Slacker. Under ett telefonsamtal med tre unga, välklädda filmbolagsmänniskor tvingas han försvara bristen på kontext, förklaringar och narrativa konventioner i manuset han har skrivit. «What’s the overriding opposition?» frågar en av dem och Linklater svarar: «Well, the opposition is really just the the times they’re living in. How oppressive and traditional it is.»

Richard Linklater fyller 60 i sommar. Slacker fyller 30. Att se den 2020 är uppfriskande, men också överraskande. Det må vara en portalfilm för generation X, ett porträtt av Austin i skarven mellan 80- och 90-tal och en samhälls- och mediekritisk hyllning till den engagerade slackern. Men det som slår mig mer än något annat är att Slacker puttrar av humanism. Linklater, eller «Should have stayed at the bus station», redogör i sin kvasifilosofiska inledningsmonolog för en dröm han haft, om ett oändligt antal parallella världar, där varje enskilt beslut påbörjar en ny verklighet utanför den vi befinner oss i. I en värld där han hade stannat på busstationen hade någonting annat inträffat. I den där han klev in i taxin hände detta. På samma sätt är alla de knappt 30 potentiella narrativ som förekommer i Slacker små filmer i sig. Eller potentiella filmer. Slacker är en insikt i att varje enskild människas liv, eller val, eller vardag, är värd en berättelse. Som det står på ett annat av de kort som dras ur leken med oblique strategies: «It’s not building a wall, it’s making a brick.»

Av Anders Annikas 11 juni 2020