John Cassavetes och Britt Ekland ur «Jakten på Machine Gun McCain» (1969)

22 favoriter med Ennio Morricone

Skribenten och kompostiören Anders E Larsson väljer 22 favoriter ur Ennio Morricones produktiva och brokiga bana.



I det här urvalet har jag – med ett par undantag – tagit mig bortom de dammiga västernstigarna och oboespel i djungeln. I stället ligger fokus på mindre kända låtar som fångar Morricones typiska klangbilder, instrumentkombinationer och spännvidd.

1. Moses theme – med pampiga körer i biblisk öken från Gianfranco De Bosios miniserie Moses (1974).

2. Here’s to you – folkrockig ballad med Joan Baez på sång från Giuliano Montaldos Sacco & Vanzetti (1971).

3. Legami - Átame – musik till Pedro Almodóvars film Bind mig, älska mig (1989), här i en nyinspelad version från 1998.

4. Frantic – i ett åttiotal som inte led brist på plastiga produktioner lyckades Morricone hitta ett sound som utan tvekan har decenniets doft, men likafullt består av så pass stora delar idiosynkrasi och melodisnille att vissa tidstypiska produktionsval inte stör helheten. Framför allt är just den här låten ett fint exempel på det oerhörda vemod som regelbundet sveper in i Morricones musik – som här i introt till Roman Polanskis thriller från 1988.

5. Berlino, una sera – plockande cembalo, stråkar, flöjter och elbas sätter en så tydlig signatur att det inte kan röra sig om någon annan upphovsman än Morricone. Från Liliana Cavani Ripley’s game – en man med onda avsikter (2002).

6. La ballata di Hank McCain – berättande balladmaterial för en crooner, här med Jackie Lynton på leadsång i samma anda som Scott Walker och hans gelikar. Från Giuliano Montaldos Jakten på Machine Gun McCain (1969) med John Cassavetes och Britt Ekland.

7. Un organo suona – kyrkorgel i full blom i Luigi Bazzonis giallofilm Våldets tecken (1971).

maddalena.jpg

8. Come Maddalena – jazzigt trumkomp och fjärran orgel i Jerzy Kawalerowicz skildring av titelpersonens försök att förföra en präst i Maddalena (1971).

9. Il lungo silenzio – ännu mer episk intromusik, den här gången med sopranpower i Margarethe von Trottas Den långa tystnaden (1993).

10. Un sacco bello – två fioler, som får sällskap av cembalo och enligt typisk Morricone-modell gör en modulation från moll till dur i slutfasen av melodirundan. Från Carlo Verdones komedi Un sacco bello (1980).

11. The harvest – från Himmelska dagar (1978), Terrence Malicks tidiga mästerverk, lika vacker visuellt som till ljudbild sett.

12. I pugni in tasca – skevt knäppande stränginstrument, klockspel, vibrafon, med mera, ackompanjerar ordlöst klagande kvinnosång som bäddar för mörkret i Marco Bellocchios Nävarna i fickan (1965).

13. Tema per le goff – en annan urtypisk morriconesk klanguppsättning, här med ett framträdande piano som basig och piskande pådrivare. Från Henri Verneuils kriminaldrama Sicilianska klanen (1969).

14. Vamos a matar compañeros – här fusioneras orgel, klockspel och ylande röster med stor underhållningsfaktor i Sergio Corbuccis spaghettivästern Död åt companeros (1970).

15. La moglie piu bella – fortsättning i samma dramatiska tonläge, med adderad västernbeprövad mungiga. Från Kidnappad av maffian (1970), regi: Damiano Damiani.

16. Shooting for two – thrillerdallrande stämningsstycke från Samuel Fullers Tjuvar efter midnatt (1984).

17. Sangue sull’asfalto – ödsligt klockspel, cembalo, blås, knorrande piano och baddande stråkar i en signaturmix av Morricone. Från La califfa (1970), regi: Alberto Bevilacqua.

18. I baronetti – partygroove från den animerade resa-jorden-runt-filmen Il giro del mondo degli innamorati di Peynet (1974) i regi av Cesare Perfetto.

19. Giocattolo – metalliska speldoseljud möter darrande stråkar, förvrängda tutljud och stadigt piano- och hihatkomp. Från Il giocattolo (1979), regi: Giuliano Montaldo.

20. Il successo titoli – storbandsjazz med latininfluenser och trumpet (Morricones eget huvudinstrument) från komedin Il successo (1963), regisserad av Mauro Morassi och Dino Risi.

21. The outsider – ett episkt thrillerackompanjemang från åttiotalet, som trots slap-bas och viss syntighet i ljuden övertygande gjuter samman Hem till gården-temats känsla med själens obotliga ensamhet i den hårda tillvaron. Jacques Deray regisserade Jean-Paul Belmondo i Jakt på liv och död från 1983.

22. Specialmente la fisarmonica – dragspelsvals med vemodet på nära håll från episodfilmen La domenica specialmente (1991), med manus av Tonini Guerra och med Bruno Ganz i en av rollerna. Regi: Francesco Barilli, Giuseppe Bertolucci, Marco Tullio Giordana och Giuseppe Tornatore.

Av Anders E Larsson 6 aug. 2020