Ur Maria Bäcks «Psykos i Stockholm» som invigde Göteborg filmfestival tidigare i år © Nadim Carlsen/Garagefilm

Film som psykos

«Vilka förutfattade meningar och rädslor omkring stockholmare är det som stressar Nisse? Hur ska vi få honom att se sig själv med nya ögon?»

Maria Bäck om personliga, praktiska och strukturella utmaningar med spelfilmsdebuten «Psykos i Stockholm», ett «motgift till ensamheten» med premiär 28 augusti.



Sedan jag var barn har min mamma i perioder varit övertygad om att fåglarna är hennes soldater. Hon har sagt att hon har kontakt med dem, att hon kan kalla på dem och att de flyger runt och rapporterar budskap till henne, till rymden, till döden. Nu ligger jag på knäna, framåtlutad med händerna ned i trottoarens asfalt, och skriker som en korp.

Vi befinner oss mitt i inspelningen av Psykos i Stockholm. En meter framför mig står korpen Nisse på sina tunna fågelben. Han är inte en svenskfödd fågel. Svenskfödda vildartsfåglar får inte arbeta i Sverige. Men om man är av utländsk vildart, då kan man få arbetstillstånd. Det har Nisse fått. I scenen som vi jobbar med ska Fågeln, spelad av Nisse, hoppa framåt och sedan börja flyga. Men Nisse vill hittills bara hoppa bakåt. Jag har, i ett desperat försök om att få den här scenen till att fungera, slängt mig ned på marken för att lättare likna en fågel och därmed förhoppningsvis kunna fånga Nisses uppmärksamhet. På andra sidan gatan står min käre kompanjon, fotografen Nadim, med filmkameran och skriker «Gör det igen, Maria! Prata med Nisse!». I ögonvrån ser jag hur flera i teamet står och håller sig för munnen för att dölja att de skrattar åt mina dråpliga charader. Jag skrattar till jag med, men bara i ett kort ögonblick, för jag vet hur dyr varje sekund är på set och jag har på många vis kämpat i flera år för att få lov att ligga här i mitt försök på att regissera en korp.

Man kan säga att arbetet med den här filmen, på ett omedvetet plan, började redan när jag som tonåring skulle på semester med min mamma till Stockholm. Kort sagt, så blev ingenting som planerat. I stället för att få några mysiga dagar tillsammans så drabbades mamma, redan på tåget upp från Göteborg, av en psykos. Jag hade under min uppväxt upplevt det många gånger förut, men jag hade aldrig tidigare varit ensam med henne i en främmande stad när det hände. Nu var jag tillbaka i mamma-är-sjuk-igen-helvetet och det gällde verkligen att hålla ihop alla fladdrande trasigheter med mitt inlärda järngrepp. Jag gjorde mitt bästa. Ändå exploderade allt nästa dag och hon blev tvångsinlagd på psyket. Och av nån anledning så glömde personalen på sjukhuset bort mig. När mamma blivit inspärrad stod jag plötsligt ensam kvar i korridoren. Skulle jag be om hjälp? Eller skulle jag i stället kliva ut i Stockholm och smaka på friheten? Jag valde äventyret och gick ut.

Nu, drygt 20 år senare, håller det äventyret på att transformeras till en film.

2.png

Psykos i Stockholm handlar varken om mig eller om min mamma. Det finns mycket i filmen som påminner om händelser från våra liv, men också otroligt mycket som är påhitt och fiktion. Ofta är jag osäker på vad som är vad. Men jag känner mig ändå säker på att filmens mamma och dotter har växt fram under processen med manuset och formats genom bland annat drömmar, dåliga skämt och ren intuition i det nära samarbetet som jag har med de briljanta skådespelarna Josefin Neldén och Josefine Stofkoper, filmens mamma och dotter. Filmen följer dottern under några magiska dagar när hon på egen hand utforskar Stockholm och parallellt med det befinner sig i ett slags symbiotiskt limbo med den inspärrade mamman. Det är en både stormig och lågmäld film, med mycket ljus och humor inuti det stundtals groteska och mörka.

Psykos i Stockholm är min första spelfilm, men just nu borde någon göra en dokumentär om detta i stället, tänker jag och bryter sedan ut i ett högt och klart krrrraaa kraaaa krrraaaaa, med känslan av skog i magen. Nu står Nisse bara helt stilla. Jag tittar på klockan. Jävla skit alltså. Vi har varit igång ett bra tag nu, trots att hans skötare menade att det bara skulle ta fem minuter. Jag vänder mig frågande mot henne. Vad ska vi göra? undrar jag. Hon säger att Nisse nog känner sig stressad för att han inte gillar stockholmare. Det är därför som han inte gör som vi vill, säger hon. Jag känner mig sannerligen också stressad och svarar att vi ju inte är så många stockholmare nära Nisse just nu, vi är faktiskt mest folk från Köpenhamn, Göteborg, Umeå och Österlen i hans närhet. Men det spelar ingen roll, säger skötaren, Nisse kan känna av stockholmarna både inifrån och genom husen. Han känner av hela området.

Krrrraaaa kraaa kraaaaa! säger jag. Nisse hoppar bakåt igen. Kan man över huvud taget styra en fågel? Min mamma kan ju det, säger hon. Men hon är inte här just nu. Borde min mamma kanske bli en sån som hyr ut fåglar till filminspelningar? Eller borde jag bli en korp? Åh, detta håller inte! Vilka förutfattade meningar och rädslor omkring stockholmare är det som stressar Nisse? Hur ska vi få honom att se sig själv med nya ögon? Hur ska vi få Nisse att flytta sig framåt och börja flyga?

3.png

4.png

5.png

6.png

Jag kränger av mig hörlurarna och ber produktionen om en liten paus. Jag går bort till fikabordet för att se om det finns lösgodis där i dag. Det gör det. Jag stoppar in en riktigt sur napp i munnen. Sockret susar som kokain i min hjärna. Sanaz Saidi, som spelar dotterns kompis Cora i filmen, har just ankommit. Hon strålar av glädje när vi säger hej. «Jag känner mig så himla pepp», säger hon. «När är ni färdiga med den där fågeln så att vi kan börja med scenen som jag ska vara med i i dag? Jag vill inte vänta mer, jag har övat repliker hela natten!» Hon gör mig på härligt humör innan jag ens har hunnit suga bort det sura från nappen. Jag tittar på henne när hon skuttar iväg till min älskade Josefine, som spelar dottern i filmen. De kramar varandra och börjar fnissande prata om något jag inte kan höra. De har blivit kompisar på riktigt nu. Mitt hjärta dunkar av kärlek när jag ser på dem. Och jag tänker på hur märkligt livet är. Jag tänker på hur allting ständigt faller isär och samtidigt hänger ihop. På hur vissa av de platser och gator, som jag och min mamma besökte under vår resa, förmodligen fortfarande bär på en äkta laddning. Vi filmar på flera av de platserna. Sjukhuset till exempel. Det kändes speciellt att besöka den tomma avdelningen igår och välja vilken färg som mammans rum där ska målas i.

Jag läste nån gång, kanske var det Jung som formulerade det som så, att känslan av att vara ensam inte triggas bara för att man inte har folk omkring sig, men att känslan av ensamheten triggas när man inte känner sig kapabel till att kommunicera det som egentligen känns viktigt för en och dela det med andra. Såklart kan man inte säga en absolut sanning om någonting sånt, men det är ändå något i det där uttalandet som talar till mig. Och jag tror att samma slags känsla kan uppstå när vi saknar att se oss och vår situation, speglad i andra. Just dessa speglingar, ett slags versioner eller fördubblingar av våra tillstånd, kan vara en stor sorg att sakna och en stor förlösning att möta. Jag växte till exempel upp utan att känna mig speglad i situationen som anhörig. Jag berättade varken om mammas hemliga språk eller om hennes flygande soldater. Jag var ganska gammal när jag började prata om det. När jag förstod att jag saknar många speglar blev det naturligt att i mina filmer börja bygga de speglarna. Gärna ett slags flersidiga speglar. Kuber som kan spegla åt flera olika håll samtidigt. Discokulor kanske.

8.png

9.png

Från allra första början i den här processen, har jag känt mig säker på att filmen, som vi skulle skapa, skulle vara en film som vågar se livets tvetydigheter och som vågar skratta åt eländet. Vi måste bevara en rörlighet, både i form och innehåll! Jag kan få en stark lust att skrika det ibland när jag står i diverse institutionella och psykiatriska korridorer eller system. Men även ibland till diverse politiskt korrekta konstellationer och i diverse filmbranschsammanhang!

Trots att filmen ännu inte är färdig, nu när jag ligger här med korpen, så har jag redan stött på flera fördomar om vem jag borde vara och vad jag borde kunna som regissör. Till en filmmingelmiddag för några månader sedan till exempel, så hamnade jag mitt emot en producent som inledde samtalet med att fråga vems assistent jag var. När jag, alldeles för artigt, förklarade att nej, jag är här för att jag är i utveckling med min film Psykos i Stockholm som till dels bygger på min uppväxt med en mamma som i perioder varit psykotisk, så påbörjade han snabbt en hätsk monolog fylld med självupplevda sanningar. «Det finns inget intresse för den slags historier i fiktionsvärlden», sa han och fortsatte: «Framför allt inte från en kvinna. Du kan lämna den slags historier till litteraturen och män som Knausgård. Jag har jobbat länge i filmbranschen och jag skulle vänligt råda dig till att tiga stilla om din personliga erfarenhet. Annars kommer du aldrig få lov att göra film igen!».

Mina fingrar på mobilen:

«DET FINNS FLERA SÄTT ATT LEVA OCH GÖRA FILM PÅ!

DET FINNS FLERA VÄGAR ATT GÅ!

DET FINNS HÅL I RYMDEN!»

Just så skrev jag, i ett sms på väg hem på cykeln den kvällen. Men jag hade inte hans telefonnummer så jag skickade sms:et till mig själv i stället. Som en reminder.

Jag kan få dåndimpen av alla dessa fyrkantiga skuggor som flyttar sig runt över oss. Alla dessa idéer om vilka former som passar in i andra former, hur den riktiga familjen bör se ut, hur högt man får prata, i vilka slags led som man bör inordna sina älskare osv.

Jag älskar Josefin Neldéns humor och beundrar hennes mod. Hennes gestaltning av mamman, en kvinna som befinner sig i flera verkligheter på en gång, är både engagerande, underhållande och samtidigt alldeles hjärtekrossande. En prestation i världsklass, tycker jag. Filmens mamma har såklart uppenbara problem och hon beter sig tveklöst på ett väldigt utmanande och stundtals elakt sätt mot dottern, men samtidigt så är det tydligt att hon skulle göra allt för sitt barn och att bandet mellan mamman och dottern är oerhört starkt. Filmens dotter kan inte heller hon avfärdas som ett offer. Josefine Stofkopers närvaro rymmer alla dotterns komplexa känslor i en enda blick. Det är tydligt att chanserna är goda för att just denna dotter kommer formas till en väldigt härlig och lycklig människa. Hon måste inte bli prostituerad eller drogmissbrukare, till exempel. Det finns flera vägar att gå. Kärleken vinner! Olika sammanträffande kommer att forma både mamman och dottern. Olika speglar. Olika möten. Olika discokulor.

10.png

11.png

Nej, nu börjar jag börjar bli trött på mina egna tankar. Jag stretchar benen lite och nickar till Nadim att jag är klar till att gå igång igen. Pausen är slut. Jag tittar mig omkring och fnissar till när jag tänker på mammas stolthet då hon fick höra hur stort teamet är. «Inte visste jag då, när jag blev inlagd där i Stockholm på 90-talet att den psykosen skulle ge så många arbetstillfällen i framtiden», sa hon på telefon för några dagar sedan och fortsatte: «Tänk att jag har lyckats skapa så många jobb. Jag är ju en stor konkurrent till Arbetsförmedlingen. De får akta sig om de inte vill gå i konkurs!»

«Tystnad för tagning!» Jag lägger mig tillrätta på trottoaren igen. «Kamera rullar», säger Nadim. «Ljud rullar», säger Anders. Jag sluter ögonen och föreställer mig hur filmens materia börjar vibrera. Jag visualiserar att vi, hela teamet, står inuti filmen just nu, som vore vi ett slags lerklump inne i en drejmaskin och att själva filmens väsen var det som trampade på drejpedalerna och formade oss med sina händer. Filmens bakgrund är en sak, men filmens väsen och uttryck är en annan. I första hand vill vi skapa ett fysiskt omslutande konstverk. Vi vill att publiken ska sjunka ner i filmens specifikt utvalda färger och ljud. Vi vill slungas runt och bli en del av filmens rytm. Jag sänder kärlek till alla som arbetar på den här discokulan. Kärleken kan ha många ansikten. Vi måste vara rörliga! Beröringsångesten kan motas bort så att vi plötsligt vågar skratta och gråta samtidigt. Du kan vilja bli hittad och samtidigt känna en stark lust till att bli lämnad ifred. En ny spegel kan uppstå som motgift till ensamheten. Filmen måste vara fri. Konsten måste vara det. Lika mycket nu som alltid. Jag tar en djup inandning och nu skriker jag plötsligt i högan sky som en korp, jag flaxar kanske till och med med mina armar? Ja, nu får jag verkligen till det! Ett helt äkta korpljud slungar sig ur min strupe, som vore jag plötsligt en alldeles äkta fågelsoldat. Min korpsång ekar mellan de jordfärgade sexvåningshusen. Nisse vänder huvudet och tittar äntligen rakt fram (yes, vi får hans huvud i profil) och nu, nu gör han det: Nisse hoppar framåt och börjar flyga!

Jag tycker verkligen att livet är så fantastiskt märkligt. Alla olika verkligheter ligger som rulltårtor inne i varandra. Man kan både pilla isär dem och äta upp dem samtidigt. Vi kan hoppa till den ena sidan och till den andra sidan. Vi kan hoppa bakåt. Vi kan hoppa framåt. Vi kan flyga. 

Av Maria Bäck 27 aug. 2020