Ennio Morricone i samband med att han mottog Polarpriset 2010 © Polar Music Prize

Mästare alla kategorier

«Han har aldrig haft en industriell Hans Zimmer-stab bakom sig, utan det var uteslutande han själv som orkestrerade musiken och dirigerade inspelningarna. Att trots detta hålla en så hög nivå under nära 70 års skapande är remarkabelt.»

Anders E Larsson söker storheten hos filmkompositören Ennio Morricone, som dog för en månad sedan, 91 år gammal.



«Där uppe har Michele Placido en våning», säger vår guide Fabio och pekar mot en takterrass i ena hörnet av det stora torget i Lecce. I samband med stadsvandringen under fjolårets filmfestival i staden, som ligger på den italienska klacken i Apulien (Placidos barndomsregion), hinner Fabio även peka ut ett antikt torn som Madonna klättrade upp i under sitt besök här.

Ungefär samtidigt som Madonna slog igenom musikaliskt på världens topplistor, vid mitten av 1980-talet, cementerades Michele Placidos närvaro i tv-rutorna. Minns ni den gråsprängde Placido i rollen som kommissarie Corrado Cattani i den långvariga maffiabekämpningsserien Bläckfisken? Jag gör det – mycket väl, dessutom.

La_piovra_(1984)_-_Michele_Placido_e_Barbara_De_Rossi.jpg

Som nybliven tonåring uppfattade, och uppskattade, jag den osentimentala dramatiken i serien. Döden inträffade bara, i gathörn och förarsäten, och så var det över. Inget spektakulärt egentligen, i den sicilianska maffians affärsplaner är mord en del av bokföringens debet och kredit.

Ett nervigt brus fanns hela tiden närvarande redan i seriens första säsong, men från och med säsong två ökade densiteten med ens genom det nya ledmotivets anslag; dovt distinkta stråkhugg som inte tillåter tittaren att glömma den dödligt ödesmättade miljön i Cosa nostrans territorium. Och som komplement till stråkarna anas ett av maestro Ennio Morricones favoritljud: den spetsiga klangen av en cembalo (här som understödjande ackordinstrument).

I de texter som har publicerats efter Morricones bortgång i början av juli har det skrivits spaltmeter om hans musik till Sergio Leones spaghettivästernfilmer från 1960- och 70-talen, om musiken till Roland Joffés The mission och det följande favoritfallet i kampen om en Oscar 1987 (vann gjorde Herbie Hancocks musik till Kring midnatt), om den oemotståndliga biografnostalgin i tonerna till Giuseppe Tornatores Cinema Paradiso, om Quentin Tarantinos flitiga användning av befintlig Morriconemusik och Oscarstatyetten för The hateful eight 2016 och om Maestros i princip oöverskådliga inflytande på filmmusiken som vi känner den. Soundtracket till Bläckfisken (La piovra på italienska) har inte lyfts fram lika ofta, trots att både musiken och serien tillhör filmhistoriens bästa maffiaepos.

Några år efter min invigning i Morricones musik via Bläckfisken, och så klart även genom Dollar-trilogins ljudvärld, gjorde en övergång mellan två låtar på en samlingsskiva med Morricone att min fascination för hans musik fördjupades. Först hördes ett röstdrivet, hymnliknande stycke med lika kittlande som pampiga ackordövergångar. Därefter sparkades en bas- och trumpumpande och närmast käck låt i gång – med sång på engelska; en sångerska med vibrato- och patosfylld röst upprepar samma korta refräng gång på gång medan känslorna stegras ihop med beatet. Att det var samma person som låg bakom båda kompositionerna var i förstone lite förvirrande, likheterna tycktes till en början vara få. Lyssnar man på låtarna igen framträder så småningom de underliggande gemensamma nämnarna: handhavandet med klanger och instrument, de egensinniga harmonimodulationerna och de ständigt närvarande melodierna.

Från Moses, en biblisk miniserie från 1974 med Ingrid Thulin i en av huvudrollerna, hämtas nyss nämnda hymn, medan sångerskan i fråga är Joan Baez – hon sjunger balladen Here's to you, om de två avrättade anarkisterna Sacco & Vanzetti i filmen med samma namn från 1971. Notera gärna bruket av orgel i Here’s to you, ett annat favoritinstrument för Morricone.

sacco-vanzetti-morricone.jpg

I början av juni tilldelades Ennio Morricone och John Williams gemensamt ett av Spaniens mest prestigefyllda priser, Princess of Asturias Award, för att de «berikat hundratals filmer med sina förmågor» och för att de med mästerlig hand «behärskar komposition så väl som det narrativa byggandet av känslor, spänning och lyrik som betjänar filmbilderna».

Det råder ingen tvekan om att dessa två maestros bär en stor del av den filmmusikaliska historien på sina axlar, och att deras respektive inflytande och genomslagskraft nog är ungefär detsamma. Själv håller jag Morricone främst, mycket beroende på hans större mångsidighet och självklara rörelser utanför symfoniorkesterkonceptet. Men också för att hans harmoni- och melodibehandling berör mig på ett djupare plan.

Det som gjorde Ennio Morricone unik som kompositör var förståelsen och erfarenheten av en rad musikaliska fält. Han kunde skriva (italiensk) schlager, loungejazz, absolut konstmusik, symfoniska orkesterverk, kakofonisk och improvisatorisk oljudsmusik och dessutom kunde han hantera de flesta hopkok av dessa genrer. Eller rättare sagt uppfinna dessa kombinationer av traditionellt sett särskilda element – och aldrig vara rädd för att låta den mänskliga rösten gå till full attack, om det var på sin plats.

Med anledning av Morricones frånfälle bjöd den största spanska dagstidningen El País på en imponerande bred täckning med olika vinklar. Filmproducenten Enrique López Lavigne lyfter fram den påverkan som Morricones tidiga och improvisatoriskt stökiga och grooviga musik, till exempel i Dario Argentos stiliserade thrillers i giallogenren, har haft på sentida band som triphopiga Portishead.

Filmkompositören Alberto Iglesias väljer i samma tidning ut fem av Morricones soundtrack, som han menar synliggör några av de väsentliga aspekterna i hans musik. Iglesias fokuserar bland annat på hur perfekt Morricone arbetar med återhållsamhet och långsamma tempi i musiken till Terrence Malicks Himmelska dagar (1978) och hur han visar sin fingertoppskänsla när han inkorporerar klassiska orkesterinstrument som fagott och kontrafagott i ljudspåret till The hateful eight.

daysofheaven-1.webp

Morricone har alltid varit ohyggligt produktiv (läs: strukturerad och disciplinerad). Under 1970-talet innebar det till exempel att snittet låg på 15 soundtrack om året, med andra ord mer än ett per månad. Han har aldrig haft en industriell Hans Zimmer-stab bakom sig, utan det var uteslutande han själv som orkestrerade musiken och dirigerade inspelningarna. Att trots detta hålla en så hög nivå under nära 70 års skapande är remarkabelt. Samtidigt går det att vända på saken: förmodligen ligger en stor del av förklaringen i att han oftast getts en stor kompositionsfrihet av regissörerna, väl medvetna om att Morricones lyskraft inte sällan överglänser deras egen. Maestro kunde med andra ord skriva sin musik – baserad på läsningen av manuskriptet, utan att ha sett en enda inspelad filmruta – spela in den, leverera den och sedan röra sig vidare mot nästa projekt.

Hur sammanfatta det unika i Ennio Morricones gärning? Det går inte att fullt ut förstå den utifrån ett tvådimensionellt partiturs uppsyn. Snarare ligger det i hur han har förmågan att utvinna så oerhört rika valörer ur ett många gånger spartanskt grundstoff; att kunna forma och omforma ett fåtal toner, ringa in dem på ständigt skiftande sätt, och reprisera dem i nya ljusvinklar och med annan information framför ögonen.   

Ennio Morricone må vara en av världens mest kända filmmusikkompositörer, men i första hand gjorde han inte specifikt filmmusik. Han skrev musik, med en osedvanlig bredd, rikedom och räckvidd. Musik som leder in lyssnaren och betraktaren i en särpräglad och lockande atmosfär.

Av Anders E Larsson 6 aug. 2020