Ur Jeffrey McHales «You don't Nomi» © NonStop Entertainment

Från nergjord till upphöjd

«"Elle" var redan vid släpp klädsam nog att ta i utan vare sig plasthandskar eller munskydd. Hade den gamle provokatören blivit rumsren eller har tiderna förändrats åt ett mer verhoevenskt håll?»

Ny dokumentär om «Showgirls» fortsätter omvärderingen av regissören Paul Verhoeven. David Weiss ser «You don't Nomi».



«I like to provoke, there’s no doubt about that. If it is by using sexuality or nudity or whatever, if I can provoke, I will do it. Because I’m a child.»

Som programförklaring för Paul Verhoevens karriär är det svårt att komma närmare pudelns kärna än regissören själv.

elle_film_still.jpg

När Elle kom ut 2016 mottogs den utan den polemik och distanstagande som är brukligt för en film av Verhoeven. De gamla vanliga kontroverserna, det rikliga utbudet av sliskigt, grafiskt sex och våld, var inte längre det uppseendeväckande. Snarare var Elle något man kunde samlas runt och oförblommerat omfamna. Den sedvanliga proceduren, med att först ligga i träda för att sedan omkontextualiseras (som var det givna händelseförloppet för både Showgirls och Starship troopers eftermälen) var inte längre behövligt. Elle var redan vid släpp klädsam nog att ta i utan vare sig plasthandskar eller munskydd. Hade den gamle provokatören blivit rumsren eller har tiderna förändrats åt ett mer verhoevenskt håll?

I den nya dokumentären You don’t Nomi kartläggs Showgirls ständigt förändrade eftermäle. Showgirls har gått från att ses som ett talanglöst haveri till kultfavorit till att få böcker skrivna till dess försvar. Dess hyperbola uttryck, där normaltillståndet för huvudkaraktären Nomi är att dra en stilett vid tilltal, tog initialt anstöt och från alla möjliga håll kraftsamlades det för att torgföra exakt hur usel Showgirls mäktade med att vara. Den vulgära smaklösheten förkastades med övertydlig bestämdhet och filmen misstogs för att vara ett felkalibrerat drama. De skamlöst nakna kropparna, den febriga sexualiteten och den drypande objektifieringen var helt enkelt för mycket att smälta. För de som omfamnat filmen är just avsaknaden av god smak och det fullkomligt bisarra och världsfrånvända tonläget hela grejen.

Möter man filmen utan nyhetens behag och separerad från sin samtid så är släktskapet till Verhoevens tidigare filmer rätt enkelt att spåra. Den sliskiga satiren är både spretigare och spattigare än tidigare, men att förvränga en genre bortom kännedom går i linje med tidigare filmer. Den må ha drivit upp det världsfrånvända och galenskapsreglagen är uppskruvade till max, men har man sett Robocop och Basic instinct är det hädiska förhållandet till bekanta genrer inget nytt.

basic.jpg

På ett grundläggande plan knyter Showgirls an till en välbekant trop med ung tjej som anländer till storstan för att göra karriär. En typ av berättelse som ligger djupt rotad i den amerikanska filmsjälen, bland annat genom de olika versionerna av A star is born, men även i senare exemplar som Mulholland Drive. En berättelsetyp kantad av stora drömmar om framgång och möjligheten att omskapa sin egen spegelbild. Men där Mulholland Drive tillfredsställer som tung mystik och uppmanar till brydda diskussioner, är Showgirls vältrande i excentriska tokigheter inte lika givna att likställas med bra.

Verhoevens typ av satir har en komplicerad relation till verkligheten. Till skillnad från mer respektabel satir, exempelvis American psycho och Gus Van Sants Till varje pris, så utgår inte Verhoeven från livet runtom. Snarare så vänder han blicken mot filmens värld. Hans metod utgår från genrefilm, som i sig redan är komprimerad och bearbetad verklighet, och därefter böjer och bänder han det till nya upphöjda och oförutsägbara former. Det förflyttar relationen mellan det som porträtteras och hur det porträtteras ännu lite längre ifrån varandra och realism är inte längre en särskilt intressant måttstock. Linjen är inte längre lika rak och hans filmer blir liksom inkapslade i ett referentiellt universum med den genre han utgår ifrån.

Efter Showgirls följde Starship troopers. Filmen skildrar några rekryter på väg in i en futuristisk krigsmaskin som ska bekämpa gigantiska rymdinsekter. Kriget blir en form av stålbad för att vinna rätten att kalla sig medborgare. Satiren är lättare att sammanfatta, men fortfarande lika obrydd av den goda smaken. Verhoeven utgår i det här fallet från åttio- och nittiotalets action/sci-fi hybrider och i synnerhet de av James Cameron. Det allvar som ägnas tramsiga scenarier är ersatt med skenande galenskap. Förlöjligandet trumfar förvrängningen och det krävs en förkunskap kring vad som satiriseras för att tonen inte ska upplevas som odräglig. Vildsinta CGI-kryp använder sina snablar för att suga ut våra armerade hjältars hjärnor, avskjutna lemmar studsar mot sceneriet och lökiga kärlekstrianglar är några ingredienser i ett om möjligt ännu mer smaklöst – och lika oförglömligt – bidrag i Verhoevens oeuvre.

troopers.jpg

Därefter sjönk produktiviteten. Snabbspola fram till Elle och Verhoeven är inte längre gångbar i Hollywood och han har inte gjort långfilm på ett decennium.

Ett Hollywood stöpt i genretänk låg nu bakom honom och Verhoeven tog sig an mer renodlad festivalfilm. Nytt filmklimat, ny approach. För att uppskatta Elle behöver man inte samsas med satiren. Det är inte en förutsättning för att filmen ska fungera, som är fallet i både Showgirls och Starship troopers. Thrillern som sådan, som ger sig i kast med en dunkel subgenre från sjuttiotalet (rape and revenge), är tvetydig och rotad i psykologisk trovärdighet. Det kanske i sig inte låter som någon drastisk skillnad från hans skandalösa nittiotalare. Den markanta skillnaden ligger i att tonen är mer enhetlig, uttrycket betydligt mer lågmält och filmen tillfredsställer som ett rakt narrativ. Men skenet bedrar.

För även med Isabelle Huppert, respektabilitetens högsta representant, i huvudrollen, en balanserad tonträff och ett mer klassiskt förhållande till genre, så ligger inte provokatören i dvala. Om än att han inte lika öppet förvränger en genre till något galet annorlunda, så är hans version av en europeisk arthousethriller snaskigare än vad någon kunde vänta sig och från skvallerblaskorna sprungen. Efter filmens initiala våldtäkt rullas en sensationalistisk pulpberättelse ut med samma sneda leende som tidigare. En Huppert med en notorisk massmördare som pappa, hennes son vars fru föder en annan mans barn och en central psykosexuell relation som till och med kan få den mest inbitna Verhoeven-anhängaren att rodna. Handlingen följer hur Michèle (Huppert) handskas med att hennes pappas fall blir omprövat, samtidigt som hon försöker komma underfund med hur hon ska hantera våldsbrottet hon blev utsatt för.

Diskussionen efteråt kommer vara mer mångfacetterad än att försäkra sig om det du såg faktiskt hände, men det betyder inte att Verhoeven plötsligt lagt sig till med en annan personlighet. Slöjan av arthouse gör att satiren tar andra uttryck, men den är inte försvunnen. Det är som att Verhoeven använder den mer lågmälda formen för att slå undan fötterna på en ny målgrupp. Karaktärerna kanske inte sliter av sig kläderna inför betalande kåtbockar, men perverterade sexlustar dikterar fortfarande filmens utfall. Genom att göra så visar han att lustan efter snaskig sensationalism inte är begränsad till de smaklösa.

Efter en lång och brokig karriär som notorisk provokatör är Paul Verhoeven fortfarande vital och oförutsägbar. Med anseendet i topp och en till viss del ny publik att ta sig an kan man bara tänka sig hur den grånade upprorsmakaren laddar bössorna. Hans nästkommande film Benedetta fick skjutas upp ett år under rådande omständigheter och hypen lär inte minska för det. Handlingen sägs kretsa kring en nunna under 1400-talet, som först ses som en visionär för att sedan anklagas för fabricerade mirakel och homosexualitet. Filmaffischen pryds av en nunna klädd helt i vitt, men med ena bröstet blottat. Jodå, det är ingen tvekan om att Verhoevens inre barn fortfarande lever och frodas.

Av David Weiss 6 aug. 2020