Capricci ger ut en ny bok om Éric Rohmer, som skulle ha fyllt 100 i år.

Rohmer före Rohmer

«Regin är som så ofta i de skandinaviska ateljéerna arkaisk. Men vad spelar det för roll! Skådespelarna, under den mesta handfasta ledning, briljerar i skamlöshet.»

Kritikern Éric Rohmer i samband med en svensk retrospektiv i Paris 1956 – ny utgåva tecknar en oväntat polemisk sida av den inflytelserike regissören.



I år i mars skulle Éric Rohmer ha fyllt hundra. Säkert är han inte lika känd – eller sedd – som Godard och Truffaut, nya vågens två fixstjärnor som många namnkunniga fått stå i skuggan av. En initierad publik vet att Rohmer klarar sig utan jämförelser och att hans gärning är betydande, både med kamera och penna.

Närmast jämnårig André Bazin betraktas Rohmer som en av nya vågens fadersfigurer. Medan de tio år yngre kollegerna på Cahiers du cinéma – det gula filmhäftet – relativt tidigt övergick till filmandet på heltid, dröjde Rohmer kvar med en hand i skrivandet, ivrig försvarare av «La politique des auteurs». Han började visserligen filma tidigt men det stora genombrottet dröjde ända till 1969, när Rohmer var nästan 50 fyllda, med Min natt med Maud, konversationsfilmen som tycktes få tillvaron för både medverkande och betraktande att gunga. Filmen Oscarnominerades tvåfalt och ses alltjämt som regissörens kändaste verk.

Fram till Rohmers sista film, Astrée och Céladons kärlek från 2007, två år före hans död, finns en hel skatt att ösa ur. Hur många filmskapare, kan man fråga sig, hade ett så rikt 70- och 80-tal som Rohmer? För åtskilliga innebar det ett slags mellantid, till följd av politiska och teknologiska förändringar, och därmed kanske också kreativa begränsningar. Men för Rohmer verkar det haft mindre betydelse, ostört fortsatte han odla sitt universum, listan på höjdpunkter kan göras lång: Kärlek på eftermiddagen, Claires knä, Pauline vid stranden, Det gröna skenet, L’ami de mon amie – många slumpmässiga möten och även mer varaktiga relationer, utbroderade med små variationer och stora nyanser. En tillgänglig dramatik byggd på stämning och dialog mer än berättelse, och med en anmärkningsvärt hög lägstanivå.

image-w1280.jpg

Vilket förstås inte hindrar andra, mer uttråkade åskådare. «I saw a Rohmer film once. It was kind of like watching paint dry», lyder Gene Hackmans replik i Dödligt utspel från 1975, med syfte på det föregivet långsamma hos Rohmer. För regissörens många filmskapande anhängare ter det sig annorlunda, Tarantino, Wes Anderson, Noah Baumbach, Richard Linklater och Greta Gerwig är bara några namnkunniga som återkommande bekänt sig till fransmannen. Hong Sang-soo och Cristi Puiu är exempel från andra delar av världen.

Om Rohmer, liksom kollegerna på Cahiers, var en stor vägröjare för den unge Ingmar Bergman var han minst lika viktig för Hitchcock och Hawks på andra sidan Atlanten. Tillsammans med Jacques Rivette skrev han 1957 den allra första boken om Hitchcock (senare den allra mest omskrivna regissören), och Rohmer skulle själv karakterisera sig som en regissör «hawks-hitchcockienne», med Triple agent som hans egen version av Studie i brott.

Men karriären som kritiker tog alltså fart långt tidigare och nu har det franska filmförlaget Capricci (även filmdistributör) samlat Rohmers kritik i en antologi. Le sel du présent, chroniques de cinéma sammanfattar hans gärning i tidskrifterna La Parisienne och Arts, den senare vid vilken han efterträdde Truffaut och Godard, och där de samtliga skrev för en bredare publik och med ett enklare tilltal, men i flera fall också betydligt mer polemiskt.

Titeln – fritt översatt «tidens salt» – indikerar bland annat detta. Om Rohmers filmer ofta ses som öppna och förbindliga – i vid mening icke-dömande inför sina gestalters handlingar – skrädde kritikern Rohmer inte orden med det som inte föll i smaken. Ofta var det den så kallade franska «kvalitetsfilmen» som fick det mesta av saltet, till exempel René Clement som i Zola-filmatiseringen Gervaise «varje gång "väljer" den bästa tänkbara lösningen», men där «valet är den fattiges fantasi». Ungefär samtidigt ser Rohmer denna den själlösa perfektionens raka motsats i Jean Renoirs Elena och männen, en film full av motsägelser och som inte låter sig reduceras till en särskild filosofi eller estetik, utan genomgående tillåter en blick som «ser saker som de är». Över huvud taget är han mycket kritisk till adaptioner av litterära verk.

Men mer än att dela ut rubrikvänliga omdömen visar samlingen hur Rohmer, precis som i Cahiers tidigare, för ett resonemang om filmens vara, dels i förhållande till de övriga konstformerna men ännu mer hur filmen borde bygga sin egen «essentialistiska bubbla», vara en konstform av egen sort, i egen rätt. I en recension av Eisensteins Ivan den förskräcklige (1959) återkommer han till att filmen inte måste livnära sig på andra konster.

«[D]et är ett drama, en fresk, en arkitektur, en opera […] och ändå är det en film som utövar fascination sui generis, oavsett om det rör sig om att ge plats för tankar, blickar, rörelser eller rytmer som de andra konstformerna visat sig oförmögna att uttrycka.»

Just Eisenstein är en regissör som Rohmer värderar högt. Samma år skriver han i Arts att Murnaus Tabu är den främsta filmen i filmhistorien, dock ex-æquo Leve Mexiko, det vill säga om Eisenstein hade fått färdigställa denna film med egna händer.

Que-viva-Mexico.jpg

Ställd inför den svenska retrospektiven på cinemateket i Paris 1956, högst betydelsefull ur såväl svensk som fransk synpunkt, avfattar sig Rohmer i längre ordalag med både förtjusning och förbehåll. Arne Mattssons Hon dansade en sommar och Gustaf Molanders Ordet ger han inte mycket för; dokumentaristen Arne Sucksdorff är dock mer än «älskvärd» medan Hasse Ekmans Flicka och hyacinter «förför med djärvhet».

Inräknat Alf Sjöberg och inte minst Ingmar Bergman talar han om en svensk skola, sammanhängande och originell, i någon mån att jämföra med den italienska neorealismen. Allt faller inte i smaken, med det går inte att bortse från dess rörelse, menar Rohmer, som samtidigt bjöd på en humoristisk, om än talande karakteristik.

«Den svenska filmen, det är de enkla symbolerna, de stora molniga himlarna, onödigt påkostade, denna eviga och tröttsamma konflikt mellan kärlek och moraliska fördomar.»

Som den stora avstickaren i «denna skandinaviska sirap» ser han Ingmar Bergman. Sommaren med Monika har ett mörker som tycks upplyst genom Erich von Stroheims prisma. I Gycklarnas afton ser Rohmer, förutom ett möte med Josef von Sternberg, Bergmans mästerverk, och också dennes mest personliga och kompromisslösa film, «med sin hårdhet utan motsvarighet i filmen i dag». Rohmer hoppas också att den kan övertyga de åskådare som i Sommarnattens leende inte sett något mer än ytliga förförelseakter («marivaudages superficiels»). Rohmer själv värderade den sistnämnda högre: «Regin är som så ofta i de skandinaviska ateljéerna arkaisk. Men vad spelar det för roll! Skådespelarna, under den mesta handfasta ledning, briljerar i skamlöshet.» Det sjunde inseglet beskriver han vackert: «denna balans, så svår att uppnå, mellan illustrerad eller teatral förhöjning och kinematografisk realism».

Om Hawks och Hitchcock är gunstlingar i Hollywood går han desto hårdare åt amerikansk västern: Samuel Fuller och John Ford, även om den senare sakta stiger i aktning. Ett ambivalent förhållande har kritikern också till Chaplin, Bresson och Buñuel. Liksom för Bazin och Truffaut är däremot Mizoguchi en av Rohmers stora favoriter. «Man får en känsla av en värld väldigt annorlunda från vår, men på ett djupare plan ändå igenkännbar.» Rohmer drar sig inte för att dubba Mizoguchi till den främste japanske regissören, vars bildspråk, konstaterar Rohmer, fötts i ett annat klimat och som verkat ointresserat av att kopiera det västerländska.

«Hans känsla för inramning, för spel, för rytm, för komposition, för tid och rum är helt och hållet nationell. Men han berör oss på samma sätt som Murnau, Ophuls eller Rossellini kan beröra oss.»

Allt i den nya samlingen framstår inte som lika väl avvägt och genomtänkt, men förutom filmkritik med bestående värde framträder denna tidiga filmsyn som senare skulle återspegla sig hos regissören Rohmer, ett tidlöst väsen som än i dag inspirerar många filmskapare.

Av Jon Asp 6 aug. 2020