Shia LaBeouf och Vanessa Kirby ur Kornél Mundruczós amerikanska debut «Pieces of a woman» som tävlar i Venedig.

Vinnare och förlorare i ny filmvärld

Uppluckrad fönsterpolitik när biografjätten AMC och studiojätten Universal kompromissat fram ett samarbete som kan rita om filmkartan för gott. Streamingtjänster som släpper allt fler prestigetitlar direkt i vod. 

Under pågående biokris kämpar festivalvärlden för en liten del av kakan. Venedig och Toronto tvingas förnya sig – men tar de nya regissörsnamnen chansen? 



I våras siktades åter fiskarna på botten av Venedigs kanaler, till omvärldens samlade förtjusning; de gynnsamma effekterna av lockdown var inte sena att visa sig, i en turisttom stad blev vattnet nästan kristallklart. En symbolstark syn, förstås, och en tacksam strimma ljus för medierna att rapportera om under mörkaste pandemi.

Häromveckan kom det åter goda nyheter från Venedig, då från Lidos håll till. Då tänker jag inte främst på att filmen om Greta Thunberg blivit uttagen till årets festival. Utan på att årets program lockar till upptäckt av ovanligt många nya eller i alla fall mindre kända konstnärskap.

unnamed (1).png

Mindre glamour än vanligt, förvisso – tant pis för röda mattan-kåta medier, men i retur ett rekordhögt antal nykomlingar i tävlingen, 13 av 18 regissörer, varav åtta kvinnor.

Smaka på den, från detta traditionstyngda Lido som under Alberto Barberas ledning – tvålfager general bland annat känd för att troféexponera sin fru på sociala medier – nog är den festival som fått utstå hårdast kritik för lågt kvinnligt deltagande. Under senare år har till och med regissörer som Claire Denis och Lucrecia Martel, till mångas oförståelse, valts bort eller placerats utom tävlan.

Medierna nu är förstås inte sena att läsa in förändringsvilja och i brist på flärd slå på stora trumman för många nya regissörer att upptäcka. Screen tar ut kvaliteten i förskott, ett startfält som känns «very global, very arthouse, and very welcome», «will surely rank as one of the best» (28 juli); medan Variety ser årets program som ett «timely mea culpa». Lägligt, helt klart, men knappast en ursäkt. Och än mindre några garantier för hög kvalitet eller, för den delen, att de etablerade männen inte kommer dominera nästa års upplaga på sedvanligt vis. För Barbera ser knappast detta som en ursäkt eller omläggning, utan framhärdar i samma tänk som tidigare: inga kriterier har ändrats, det «råkar» bara väldigt många bra kvinnliga filmare i år, försäkrar han i flera intervjuer.

nomadland.jpg

Detta hindrar inte medierna, förstås ivriga att försöka hålla liv i en krisdrabbad bransch, att överväldigas. «Also in step with Venice, the North American showcase is getting towards gender parity among its selection with 46% of the films directed or co-directed by women, a bump up from 36% last year», skriver Deadline om årets Torontofestival (30 juli). Tio procent fler kvinnliga regissörer, alltså. Men till saken hör att festivalen också är ordentligt bantad, bara ett trettiotal filmer, rekordfå amerikanska och knappast en marknad värd att tala om. Pandemin har satt förklarligt starka spår, vilket även festivalen själv ger uttryck för: «This year’s lineup reflects that tumult. The names you already know are doing brand new things this year, and there’s a whole crop of exciting new names to discover.»

Ni hör, Toronto-chefen Cameron Bailey har svårt att finna några funktionella eufemismer för de etablerade regissörer som festivalen gått miste om, «doing brand new things»?!

Snarare är det nog mer av krass verklighet som varit utslagsgivande. När Cannes tvingades ställa in var det flera som hoppades på ovanligt starka editioner i Venedig och Toronto. Men det prekära läget gör att de som har råd avvaktar med sina filmer, väntar in bättre tider, eller prövar andra festivaler (tio mindre Cannes-titlar visas till exempel i Deauville). Trots långa diskussioner lyckades Venedig inte heller övertyga Sofia Coppola, guldlejonvinnare 2010, att medverka med sin nya film. Sammantaget är risken påtaglig att höstfestivalerna i stället för ett toppat a-lag tvingas mönstra «ungdomslaget», med en ny generation filmare som kanske inte fått chansen ett normalår, alternativt hamnat i sidosektioner. De medverkande kan nu hoppas på mer exponering och kanske snällare mottagande än vanligt (det lär slås rekord i välvilliga recensioner); i bästa fall flera positiva överraskningar för ett fåtal åskådare på plats.

Att så många är nykomlingar och åtta kvinnor ser förstås bra och spännande ut på papperet. Ändå är det mer frukten av marknadslagar som progressiv programsättning eller lobbykampanjer. När de etablerade avvaktar får efterföljarna chansen, och bland dessa är kvinnorna väsentligt bättre representerade. Journalister och filmbranschen har en förmåga att blunda för att även festivalfilmen styrs av kapitalismens krafter, och att det bara är exceptionella omständigheter som covid-19 som i alla fall tillfälligt kan rubba cirklarna. Återstår att se vilka som tar chansen. 

kaufman.jpg

Förhoppningsvis ser världsläget bättre ut 2021, men det finns inga garantier för att filmvärlden gjort några större framsteg till dess. Återigen lär Cannes (och sannolikt även Berlin) avgå med segern. Men den stora vinnaren väl vara streamingtjänsterna, som sitter på flera prestigeprojekt och lär flytta fram sina positioner ytterligare. Apple har till exempel Sofia Coppolas nya film On the rocks och det är långt från givet att de väntar ända till maj (Cannes) eftersom tjänsten skriker efter innehåll. Charlie Kaufmans senaste film, I'm thinking of ending things (bilden), premiärvisas direkt i Netflix 4 september (hans förra, Anomalisa, vann jurypriset i Venedig 2015).

Det finns en risk att de privilegierade regissörerna fortsätter utebli från festivalerna. Och att tiderna inte hinner bli så mycket bättre innan filmkartan ritats om ytterligare.

Av Jon Asp 6 aug. 2020